Videomåndag 20/5

En något försenad uppdatering av videosöndag med recensioner av A Good Day to Die Hard (aka A Sad Day for Die Hard) samt sevärda Djupet och Compliance – plus The Company You Keep av/med Robert Redford

ESC 2013 3/3 – Konsekvent Topp-10-lista över bidragen i Eurovision 2013

Andra semifinalen hade mage att slå ut San Marino och ta Armenien (!) vidare till final. Så, utan San Marino har jag inte längre någon favorit. Det hindrar mig inte från att ha en topp tio-lista som förra året och förrförra året. Kan även länka till min försvarstext om vad Eurovision är, för the non-believer.

Et så, min preliminära topp tio-lista över Eurovision 2013 – som alltid är det en verkligt preliminär lista, då den enda rimliga listan som kan göras måste bli av efter att alla nummer framförts under kvällen. Men troligen lär den vara ungefär så här.

10.

Estland. Birgit, Et uus saaks alguse. Estland ger ifrån sig en ballad, sin vana trogen. Denna är inte i samma klass som förra årets Kuula men den växer på en. Birgit sjunger dessutom på estniska, vilket föranleder att bryggan innehåller fågelvitter som ”kuikui”. Refrängen översatt går ungefär ”så att allt än en gång kan födas på nytt”. Farligt nära tautologi, men fint.

9.

Ungern. ByeAlex, Kedvesem. En av tävlingens dark horses detta, en ganska oansenlig sång som haft en ninja-liknande förmåga att smyga sig in i folks hjärtan. Låter lite som någon Voxpop-låt från 90-talet man kan hitta på någon Lugna Favoriter-CD. Kedvesem betyder ”älskling”, ganska sweet.

8.

Norge. Margaret Berger, I Feed You My Love. Det enda jag inte kommer ifrån är titeln/refrängen – alltså, ”jag matar dig min kärlek”? Är det någon slags oralt fixerad fetish? Glasstrut-liknande Margaret har dock en stark star quality och låtens oomph höjer sig över en viss fyrkantighet i Robyn-produktionen.

7.

Danmark. Emmelie de Forest, Only Teardrops. Detta verkar vara låten man ska ogilla för att den är favorit-tippad. Men alltså, jag gillar den. Den vilar på en catchy Shakira-rip och har en fin text om hur jobbiga vi är mot varandra med krig och sånt. Det finns något episkt i slutet (”What’s come between us has come between us”) och även om låten inte är helt klockren så håller den sig på sin matta på ett kvaltativt sätt.

6.

Rumänien. Cezar, It’s My Life. Det var ett genidrag att låta Cezar byta outfit till att bli Rock-Dracula, då det gav numret den extra dimensionen av bisarr pinasch som det behövt ända sedan Cezar dök upp första gången med sin H&M-tröja och jeansbula. Nu är det ett klassiskt ESC-nummer: En crappy låt uppburen av en massa trams som på något sätt ändå berör.

5.

Moldavien. Aliona Moon, O mie. Saknar fortfarande den engelska texten lite grann eftersom den var så kackig (”The Maya were not so wrong/It’s the end of the world/It’s gone!”) men Aliona Moon, samt hennes crazy bananas-outfits, har en märkligt elegant scennärvaro – främst sjunger hon bra och har en stark låt. Typiskt en sån låt som kan halka bak i tävlingen, men det är synd för den är bra.

4.

Nederländerna. Anouk – Birds. Det tog ett tag men vid någon mystisk punkt började jag höra melodin och det verkliga vemodet i den här låten, precis som alla sagt att man gör. Texten är verkligen Melancholia-aktigt sorlig och Anouks röst har en perfekt, silverhård klang (”Byrrrds falling daown thö roooftaaaps”). Men låten är upphajpad och kan komma att komma lika långt bak som fram.

3.

Sverige. Robin Stjernberg – You. Sverige har en skaplig chans att gå långt i år, även om man aldrig kan räkna bort värdlands-problematiken. Men det är en stark låt, Robin sjunger bra och numret är peppande – det borde inte vara något problem. Det finns ett par konkurrenter dock, som min tvåa och Irlands Only Love Survives-trams men Robin gör sin grej bäst.

2.

Belgien. Roberto Bellarosa, Love Kills. Okej, detta är ingen vinnarlåt men jag älskar den bara. Det är för det första en riktig låt – Ryan Adams hade kunnat skriva den – och Roberto Bellarosa hade tack och lov röst nog att bära den på scen. Både text och musik är en melodramatisk pärla och Roberto har en sån där uppriktig underdånighet som är oemotståndlig, samt ger honom mer integritet än många av de andra deltagarna. Tror inte på en hög placering – många har dessutom ett helt orimligt agg mot den – men det är en av årets tveklöst bästa låtar.

1.

Ukraina. Zlata Ognevich, Gravity. Ukraina och Belgien har egentligen en delad förstaplats (San Marino är också ännu in my heart!) men som en slags kompromiss kan jag ge Ukraina min förstaplats eftersom det är en klassisk ESC-ballad med en viss chans att vinna hela alltihopa (jag bettar inget dock, i synnerhet inte mot Danmark) och samtidigt en bra låt med en riktigt spännande produktion och tävlingens eventuellt starkaste röst. Smart drag också att tona ner grötigheten från studioversionen och första framträdandet för att ge en mer stringent vasshet. Det är inte ett år med några självklara favoriter i år, men om Ukraina vinner – vem vet – så är jag inte missnöjd.

ESC 2013 2/3

Är till största delen nöjd med den mindre oförutsägbara semin, sånär som på att Vitryssland vickade in sina rostiga höfter till finalen. Glad för Andrius också! Trodde inte han skulle gå vidare. Without further ado, Semi nummer 2 med betyg från noll till fyra.

Lettland. PeR, Here We Go. **

Spattiga white-guys som hoppar omkring och försöker distrahera en från faktumet att de inte har en låt (men om Will Smith samarbetat med Robbie Williams vore det inte långt ifrån). Kul på sitt sätt dock, eventuellt nog för att gå vidare.

-

San Marino. Valentina Monetta, Crisalide (Vola). ***½

Min favorit, just nu. Jag tenderar att gilla dessa fläskigare ballader och detta är årets främsta och mest originella – En blaffig melodramatisk operaballad signerad Ralph Siegel (Djingis Khan!) som halvvägs har the balls att byta tempo och bli en slags old school discolåt. Valentina Monetta gjorde Social Network Song för San Marino förra året. En redig make-over.

-

Makedonien. Esma & Lozano, Pred da se razdeni. *½

Fruktansvärd röra som måste höras för att förstås. En trist kille sjunger en ballad utan melodi varpå en operadiva från en annan planet börjar bröla hieayieaieyieaieyeiy för fulla muggar. Går inte vidare – plz!

-

Azerbaijan. Farid Mammadov, Hold Me. ***

En sån där låt som verkar farlig när man hör den första gången men som – till skillnad från andra låtar – blir sämre med tiden. Ändå en stabil schlagerballad av hederligt virke. Går vidare.

-

Finland. Krista Siegfrids, Marry Me. ***

Kul trams á la upptempo-pop och Katy Perry-vibrationer. Det är onekligen kul att höra en Eurovision-låt med lite ding ding dong. Lär gå vidare och jag utgår ifrån att Krista framför numret i brudklänning.

-

Malta. Gianluca, Tomorrow. **

Creepy kille i Skärgårdsdoktorn-tröja som sjunger en falskt vän ballad om nån pojke. Lite grann som Finlands bidrag 2011 (Paradise Oskar, om någon minns) fast dålig. Studioversionen är autotunad bortom det vanhelgade och endast scenframträdandets benefit of a doubt ger så pass högt betyg. Går väl inte vidare, väl?

-

Bulgarien. Elitsa Todorova & Stoyan Yankulov, Samo shampioni. *½

Gammalt eurodisco-skräp vars tre minuter känns som en halvtimme. Ett litet plus för sångerskans energi – hon verkar verkligen tro att det hela är ashäftigt.

-

Island. Eythor Ingi, Ég á lif. **

Eller ”Jägarliv” om man vill. En sån där lång, fyrkantig, jättetråkig ballad sjungen av en av Islands många pudelrockare (tänker förstås på Eirikur) som till och med för tjugo år sedan hade behövt mer oomph.

-

Grekland. Koza Mostra & Agathon Iakovidis. Alcohol is Free. **½

Årets balkan-kallops, av någon anledning inte förbjudits pga sin uppenbara politiska agenda. Är inte alls dålig dock, har bra energi och en slags subtil svart humor som är ovanlig för den här tävlingen.

-

Israel. Moran Mazor, Rak Bishvilo. **

En av andra semins många snooze-fester. Moran har bra pipor men låten är asdålig.

-

Armenien. Dorians, Lonely Planet. *½

Förlåt, den här låten är verkligen asdålig.

-

Ungern. ByeAlex, Kedvesem. ***

Kille i Lars Winnerbäcks mössa väser en mysig liten sak om sin kedvesem (älskling). Har gillat denna från början, även om den nog är för jaha-aktig för att gå vidare.

-

Norge. Margaret Berger, I Feed You My Love. ***

Pampig och ändå återhållen blaff-dänga med extrem syntmatta, lite grann som om Robyn skulle göra en Bondlåt. Jag stör mig på att andra versen bara är första versen igen, men det är en petitess. Ligger bra till på bettingsidorna, jag tippar att den kommer trea (varför inte).

-

Albanien. Adrian Lulgjuraj & Bledar Sejko. Identitet. **

En sån där låt som verkar aspirera för att bli en hockeyteknings-skråla-med-i-låt; rör sig i Py Bäckman/Roger Pontare-området och handlar om Europas identitet typ. Pocahontas med elgitarrer. Tyvärr också en sånt där vi-har-ingen-låt-men-kolla-här-[gitarrsolo]-sak. Och medelålders farbrorn med Snape-hår behöver inte sjunga första versen, den femton år yngre skrikapan klarar sig bra själv.

-

Georgien. Nodi Tatishvili & Sophie Gelovani. Waterfall. **

Återigen, en otroligt tråkig ballad, denna gång Disney-aktig. Låter som en bebis-damm av beige tristess i jämförelse med Ukraina och Moldavien, till exempel.

-

Schweiz. Takasa, You and Me. ***

Frälsningsarmén som var tvungna att byta namn (tror inte Heilsarmee låter sådär jättebra heller för den delen). Låten är egentligen bara en refräng, men det är en refräng som fungerar.

-

Rumänien. Cezar, It’s My Life. ***

Samma sak här. Låten är skräp men Cezar, oh sweet Cezar. Jag behöver inte förklara.

-

De ständigt lika mediokra Big 5-länderna

Frankrike. Amandine Bourgeois, Lënfer et moi. **½

Årets högt-produktionsvärde-och-tråkig-låt-utan-karaktär.

-

Italien. Marco Mengoni, Lessenziale. **½

Årets högt-produktionsvärde-och-tråkig-låt-utan-karaktär #2. Låter lite som Eros Ramazotti… same difference.

-

Tyskland. Cascada, Glorious. **½

Okej eurodisco-schlager men rip-off-varningen i refrängen är monumental. Låter precis som Den Där Andra Låten Från Förra Året.

-

Spanien. ESDM, Contio hasta el final. **½

Spanska svaret på The Corrs i en Pineforest Crunch-aktig 90-talslåt som väl är ganska trevlig men så menlös att man får spader efter ett tag.

-

Storbritannien. Bonnie Tyler, Believe in Me. **½

Förra året kom the UK sist, helt orättfärdigt med sin Humperdink (som jag hade med på min topp tio). Men förstår ej varför de gör samma misstag igen när de kommer med en någotsånär legendarisk artist med bara en lagom bra låt. Synd.

-

Sverige. Robin Stjernberg. You. ***½

Finns ingen anledning att skämmas för Sverige i år heller. Låten är bra, numret är bra, sångfågeln som sjunger sjunger bra och de där häststövlarna stampar där de ska. Finns goda förutsättningar för en topp fem-placering.

ESC 2013 1/3

Okej, i år blir det så att jag går igenom semifinalerna och kommer med en preliminär tiotoppare inför finalen. Jag tänker inte snacka vidare i onödan men kan hänvisa till förra året och förrförra året. Kontentan är att det blivit värre för varje år – och nästa år blir det ännu värre/bättre.

Semi 1 (betyg från till ****)

Österrike. Natália Kelly, Shine. ** 

Tråkpop som rör sig någonstans mellan teenie-musik och mer standard radioskval. Hade på sin höjd behövt en catchy refräng. Går nog vidare, dock.

-

Estland. Birgit, Et uus saaks alguse. ***

Estland ger ifrån sig en ballad, sin vana trogen. Denna är inte i samma klass som förra årets Kuula men den växer på en. Birgit sjunger dessutom på estniska, vilket föranleder att bryggan innehåller fågelvitter som ”kuikui”. Går förhoppningsvis vidare.

-

Slovenien. Hannah, Straight Into Love. **½

Budget-version av Norges bidrag. Har en viss untz-kvalité men står rätt still. Kan lyfta med en bra scenversion. Kan mycket väl gå vidare.

-

Krotatien. Klapa s Mora, Mizerja. ***½

Jag har redan skrivit om denna. Tycker den är fet, men många tycker den är trist. Verkar leva farligt och kan komma att slås ut.

-

Danmark. Emmelie de Forest, Only Teardrops. ***

Har även skrivit om denna segertippade Shakira-ripoff tidigare. En fin liten sak överlag, men jag tror den höga vinstchansen beror på att det inte finns någon absolut favorit i år, varpå denna är trevlig nog att håva in poäng från tillräckligt många länder. Tråkigt men sant.

-

Ryssland. Dina Garipova, What if. **½

Ta-varann-i-händerna-och-sjunga-We Shall Overcome-ballad med en hysteriskt rolig och patetisk video. En okej låt i övrigt, som på något sätt känns suspekt på ett typiskt Putin-ryskt sätt. Går säkert vidare.

-

Ukraina. Zlata Ognevich, Gravity. ***½

Detta låter som fem ballader på en gång men det fungerar som symfoni och inte kakafoni. En jäkla massa i denna låt, enkelt uttryckt. Är något av en dark horse, ligger tvåa efter Danmark på bettingsidorna. Jag hoppas den går långt för det är en av mina favoriter.

-

Nederländerna. Anouk, Birds. ***½

Gillade den inte först, men jag erkänner att den indeed växer på en. En kruxig, svår, suggestiv ballad med en rent apokalyptisk text. Går i värsta fall inte vidare alls, men kan lika gärna vinna alltihop. Med lite good-will och ett bra framträdande.

-

Montenegro. Who See, Igranka.

Låter förjävligt. Ackompanjerad av en patetisk wigga-attityd och en video från helvetet. Tacka vet jag förra årets bidrag från Montenegro från Rambo Amadeus. Finns en bisarr möjlighet att den går vidare, men let’s hope not.

-

Litauen. Andrius Pojavis, Something. **

Skrev tidigare om denna att det var min sämstlåt men jag ska erkänna att låten mest är medioker. Andrius himself är dock fortfarande en pajas. Tror ej den går vidare.

-

Vitryssland. Alyona Lanskaya, Solayoh. **

Old school-Eurovision, eller snarare 2005-Eurovision. Går nog inte vidare, då den är ett rätt ocharmigt och bröligt stycke tristess.

-

Moldavien. Aliona Moon, O mie. ***

Pinnsmal Star Trek-diva med en blaffig låt om hjerrrta och smeeerta. Gillar låten dock, och med ett bra framträdande blir det ett ännu högre betyg. Lär gå vidare.

-

Irland. Ryan Dolan, Only Love Survives. **½

En okej men rätt trist pepp-pop-dänga som låter som radioskval under medel. Kan dock gå långt, eller inte, beroende på fjärilseffekter under röstningen.

-

Cypern. Despina Olympiou, An me thimasai. **

Tråkig ballad och definitiv kisspaus. Ser inte hur den kan gå vidare, men vem vet.

-

Belgien. Roberto Bellarosa, Love Kills. ***½

Detta har sedan länge varit min favorit, men jag ska erkänna att Roberto har en exceptionellt svag sångröst. Den autotunade studioversionen har varit överlägsen alla live-framträdanden, vilket nog är första gången man kunnat säga så och inte tvärtom. Går i värsta fall inte vidare alls.

-

Serbien. Moje 3, Ljubav je svuda. **

Också en rätt förlegad dänga med tre symboliska bruttor – en klädd som ängel och en som djävul och en som är guldklädd… hon är den gyllene medelvägen? Läste en engelsk version av texten och tyckte den hade en viss kitsch-kvalité. Men det gör inte så mycket för helheten, och den kommer nog ingenstans.

Videosöndag 12/5

Uppdatering av videosöndag med recensioner av Tim Burtons Frankenweenie, Steven Soderberghs Side Effects samt Gangster Squad och Mammas pojkar.

En text här varannan vecka verkar ha blivit ny standard.

Videosöndag 5/5

Uppdatering av videosöndag med recensioner av Béla Tarrs Turinhästen, Tompa-thrillern Jack Reacher, dåliga found footage-filmen V/H/S och gamla klassiska Evil Dead, på tal om en remake jag förhoppningsvis inte kommer se.

inget är enkelt

Att tycka utan att veta

Selma Lagerlöf testar nymodigheter som radio.

 

Bildningskomplex är ett begrepp jag inte förstår mig på. Jag har försökt, men det går inte in. Jag förstår vad ordet betyder, ungefär, men jag förstår inte riktigt vad det syftar på eller hur det fungerar. Man tenderar att uppleva begreppet bildning som något hotfullt, något som ger ett komplex: Bildning tycks vara en egenskap man tycker är attraktiv men man är rädd för att själv äga den eller påstå att man äger den. Det tycks vara något man gärna skulle vilja visa andra att man innehar, men inget man själv engageras av att skaffa sig. (Att jag nu pratar om bildning som ett objekt, en slags vara, är kanske ingen slump).

Det tycks även som att detta komplex – eller förresten, låt oss kalla det för vad det är, denna rädsla för bildning, lett till att det uppstått ett slags substitut för bildning. Jag vet inte vad man ska kalla detta substitut, men det är idealiskt för den självupptagna och fundamentalt konsumistiska 80-talistgenerationen. Det är en slags kunskap som börjar och slutar i sig själv, i det att man påstår något. Det är något man själv ”tycker” – eller kanske snarare något man känner – och det behöver därför ingen förklaring utan detta mellanting är i sig själv fullbordat: ”Jag tycker så här” säger man, och därefter finns ingen ytterligare dimension. Ingen kan ju förneka en människa hennes känslor. Det kan vara färgat av vissa idéer, det kan innehålla spår av andras argument, det kan möjligen härledas till någon tanketradition, men inte nödvändigtvis. Man är inte en del av den långa mänskliga traditionen (som pågått trettio tusen år eller så) att föra ett samtal. Det är snarare en slags envägskommunikation. Man ”tycker” något, sen är det skit samma vad någon annan har att säga. Detta ord – ”Jag tycker” – utgör en slags mur som håller allt annat borta.

Det är inte bildning – för det kräver inte en extern källa som bekräftar det man påstår. Men det är inte okunskap heller, för det man ”tycker” överensstämmer helt med det… tja, det man nu ”tycker”. Man är säker på sina känslor för något. Och det är ju inget fel med det, så länge man pratar om mer triviala saker. Man kan till exempel säga: ”Jaha, är den där stolen röd? Ja men jag är färgblind, nu tycker jag den är brun så tyst med dig”.

Problemet med det här mellanläget kommer när man ignorerar verkliga omständigheter för att ge bekräftelse åt det här ”tyckandet”. Man kan till exempel för all del påstå att Rio de Janeiro är Brasiliens huvudstad men då har man faktiskt fel. Det kanske verkar som att detta är en självklarhet – vissa saker kan man inte bara tycka, vissa saker måste man veta – men om vi går ner i gränsfall och gråzoner blir det tydligt (åtminstone för mig) att det här tankefelet är ett problem. För inte nog med att man inte bara kan tycka vissa saker, medan måste veta andra saker, många saker måste man veta något om för att ha en åsikt trovärdig för andra. Om man nu är intresserad av att ens åsikt ska spela roll för någon annan. Om man nu inte bara är intresserad av att tillfredsställa sig själv – vilket man ju kan göra genom att ”tycka” att Rio är Brasiliens huvudstad till exempel.

I dagarna hade jag ett intressant samtal med vänner om auktoritet i konst och kultur. Åsikters auktoritet, namns auktoritet, trenders auktoritet. Inbäddat i samtalet fanns min text om The Knife. Är det inte naturligt, frågade någon, att man läser till exempel recensioner, bildar en uppfattning om vad som ”anses” vara bra, och att man sedan helt enkelt följer det anseendet? Är inte det så saker alltid fungerat i både musik, film, litteratur, etc.

Och jo, visst är det så. Det behöver inte betyda att ingen sanning finns bortom grupptrycket – snarare tvärtom – men det är sant att den amöba-liknande så kallade ”kulturvärlden” kameleontiskt skiftar färg och form beroende på vad för åsikter som drivs från de som skriver kulturjournalistik via trendmekanismer som de ofta själva inte ens förstår att de följer. Men, på individnivå, tror jag att det är oundvikligt (när man är ung) att man följer strömmen. Någonstans måste man ju nämligen börja. Jag vet själv att jag i tretton-fjortonårsåldern hyllade filmer bara för att jag inte upplevde att andra sanningar fanns (Gudfadern passerade mig till exempel likgiltigt förbi, men jag skrev att den var mästerlig. Jag hade visserligen rätt, men det hade jag ingen aning om då) och jag vet att det inte finns någon tretton-fjortonåring filmentusiast som inte gör samma sak här och nu i dag.

Men grejen är att man ju lär sig saker, man ser mer filmer, lyssnar på mer musik, man utforskar saker och för varje år som går blir det egna omdömet mer och mer autonomt (så var det åtminstone för mig). Till slut har man sett så mycket, läst så mycket, hört så mycket och kan så mycket att man kan hänvisa till vad man sett och hört förut. Eller, jag ska inte säga ”så mycket”, jag ska säga, tillräckligt mycket. Man kan tillräckligt mycket för att man kan försvara just sina åsikter. Därav tumregeln: Tala helst inte om saker du inte har någon koll på. Det är när du vet något om det du pratar om som din röst får validitet, din åsikt får auktoritet. Det är det som är bildning. Alla får förstås tycka vad som helst om vad som helst – men man måste vinna sin auktoritet om man vill att ens åsikter ska bi mer än tyckande. Och det tar ett tag att vinna den auktoriteten. Kanske är det detta – trögheten i bildandet, att det tar tid och kräver såväl eget initiativ och intresse – som gör det så oattraktivt för de yngre generationerna. Om jag får tillstå mig att raljera: Bildning finns inte i en app, det går inte att köpa och det utgör inte ett behov som på en gång kan tillfredsställas. Dessutom tjänar man inte pengar på det, och det ger det bara en marginell status på arbetsmarknaden.

Här kan jag nämna att man i  Babel 21/4 satt och hade en paneldiskussion om vad bildning överhuvudtaget är. Frågan kom efter att programledaren Jessika Gedin i På spåret sagt att hon aldrig läst Selma Lagerlöf. Okej, fair enough, men varför frågan ”Vad är bildning”? Jag tror inte att någon inte vet vad bildning är. Det är som att ordet i sig skapar ett falskt mysterium, som om bildning vore en helig graal som ingen vet vad det är men som ytterst få, vilka de nu är, har tillgång till. Men bildning är inte att veta allt om allt – vilket tycks vara en underliggande hotbild i det så kallade bildningskomplexet: ”Du är inte bildad för du är inte Horace Engdahl”. Bildning är att veta lite om mycket – förutsatt att man faktiskt bryr sig om att Brasilia är huvudstad i Brasilien, att den kunskapen är intressant och viktig i sig självt och att det är kul att veta saker – och i synnerhet att veta mycket om sina egna intressen. (Och det är väl förresten detta som folk, väldigt konsekvent, reagerar på när Gedin säger att hon inte läst Lagerlöf).

Detta – att bildning är att veta lite om mycket och att veta mycket om något särskilt – det är väl ändå inte bara något jag fått för mig? Är inte det den gängse definitionen av bildning? Jag menar, om vi slappnar av och tar det lite lugnt och känner efter, ordet bildning har väl inte en svårare definition än så?

En elefant i rummet när man pratar om bildning, så också i Babel-diskussionen där det fanns i grunden fastän ingen sa det rakt ut, är att ordet ”bildad” klingar av klassproblematik. Det ger en associationer till just Svenska akademin. Bara en konservativ gubbe skulle kunna använda sig av ett sådant ord som ”bildad” och sedan ha mage att placera det på sig själv. Ingen människa, man som kvinna, vill vara den gubben.

I panelsamtalet på Babel kom man väl ungefär fram till inget särskilt alls. Det är inte så konstigt, eftersom sådana panelsamtal går ut på att inte komma fram till något (Göran Everdahl var i synnerhet i Spanarna-mode, liksom på autopilot). Sådana här typer av programinslag bygger på ett underliggande avtal att man inte ska använda riktiga argument, inte prata om riktiga ämnen, inte vara för allvarlig i sitt engagemang att diskutera, för då kan man börja bråka. Så fort det närmar sig någon intressant idé viks det undan: Det blir liksom ”här sitter vi och pratar strunt och har så trevligt, varför ska vi börja märka ord och bli specifika? Det blir ju som på sjuttitalet eller nåt annat mossigt” (inget blev verkligen bättre av att panelen ramade in ett inslag med Slavoj Žižek, antitesen till all denna feel-good-pratighet, vilket gjorde att panelen plötsligt framstod som en del av en inskränkt landsbygdspöbel som satt vid sidan av och drack kaffe i stugan, muttrades om att man inte ska tro att man är nåt).

Hursomhelst. Alla kunde i slutändan hålla med om att man inte ska känna sig tvingad till någonting och att det här med att läsa klassiska böcker i skolan inte är kul; Per Wirtén hade inte heller läst Selma Lagerlöf, på grund av att man var tvungen att göra det i skolan och han verkade nästan lite mallig över denna personliga seger (typ ”Haha, ni trodde jag skulle lära mig läsa viktig litteratur – men jag vägrar fortfarande!”)

Men det där skolargumentet har en väldigt begränsad vidd som argument. Jag var också ointresserad av litteratur i tonåren, på grund av att lärare tjatade och så, men det hindrade inte mig från att senare, i tjugoårsåldern, läsa några av Selma Lagerlöfs böcker. Och Herr Arnes penningar är fortfarande bland de mest mystiska böcker jag läst. Anledningen till att jag läste den var dock inte för att jag kände mig tvingad – jag var nyfiken på denna en av Sveriges mest berömda författare. Varifrån den nyfikenheten kom ser jag inte som något mysterium – det är ju i sig självt spännande. Man vill ta reda på vad grejen är, om inte annat.

Istället för frågan ”Vad är bildning” (som alla egentligen vet svaret på) bör man våga fråga: Vad är vi intresserade av? Vad väcker vår nyfikenhet? Är det så enkelt att vi i skolan blir avskräckta från att läsa överhuvudtaget? Att vi aldrig blir intresserade igen och att det är våra gamla lärare som egentligen är katalysatorerna för denna ångest? Själv känner jag inte igen mig – jag erövrade min bildning själv, på egen hand – men det kan vara så. Men jag kommer ändå inte ifrån frågan: Vad är vi då intresserade av istället? Om det inte är Selma Lagerlöf? Om det inte ens är böcker överhuvudtaget, vad är det? Är det ”underhållning”? (Och det är ju en ännu bättre fråga: ”Vad är underhållning”?)

Babel-panelen är ett bra exempel på när detta tankefel blir ett problem: Det är kul när man sitter och tycker saker utan att kunna hänvisa till något annat än sina egna känslor i ett program som Spanarna – för då handlar det inte om något annat än det. Men om man ställer en riktig fråga – Vad är bildning? – då blir det ett problem när det inte finns någon som kan hänvisa till något annat än sina egna nycker och sina tankar för stunden. Varför är det ett problem? För att man inte kan svara på frågan som man faktiskt ställt. Och det är viktigt, i sig, att ställa sådana frågor.

Ett annat exempel på när tyckande byggt på ens känslor kommer i vägen för tyckande byggt på kunskap noterade jag i den här ”Vakna med NRJ”-snackisen, där man i programmets ”wake up call”-segment ringde och lurade ett Justin Bieber-fan till tårar. En strid åsiktsström följde, vilket man ju kan förstå, eftersom det hela verkade bisarrt i sin hjärtlöshet. Hanna Fahl hade till exempel svårt att hålla tillbaka känslorna i sin krönika där hon skrev att hon hoppas programledarna ”skäms”.

Men i motreaktionerna finns det något väldigt centralt som saknas: Insikten om att ”Vakna med NRJ” inte är på riktigt. Att det inte nämns någonstans, ens i förbifarten, att sådana här programinslag där programledare ringer till random folk oftast är fejk. Jag minns när jag var i tolvårsåldern och Mix Megapol ringde runt till folk och gav dom pengar om dom svarade att Mix Megapol var den bästa radiostationen [sic] och redan då talades det om att det förmodligen inte var på riktigt. Därefter har det liksom varit en underliggande vetskap – en slags bildning – att folk som gör slut i radioprogram oftast är kompisar till redaktionen som hoppar in och hjälper till med en snabb sketch. All rim och reson i världen talar för det – hur mycket pengar gav Mix Megapol annars bort? Varför har ingen hjärtekrossad tjej eller kille någonsin stämt programmet för ärekränkning eller något? Även om man gett dessa reklamradiostationer the benefit of the doubt så har man alltid sett trådarna bakom det hela.

Åtminstone fram tills nu. Närvaron av ett nyhetshål finns i Martin Björks uttalande att det hela var en sketch. Det nyhetshålet är bristen på kunskap från de som skrivit om detta. Hade någon påpekat det så hade han kanske inte behövt avslöja det många, som sagt, länge känt till. Men nu är det lite grann som när barn börjar gråta för Tomten och man måste avbryta spelet och förklara att det bara är farbror Börje i en mask (jo, det har hänt). Har vi, någonstans på vägen, tappat allt kritiskt omdöme? Går det så fort nu, att vi accepterar vad vi än ser i det mediala flödet och börjar kommentera det oavsett om det är på riktigt eller inte?

Ett motargument här är förstås att programmet var smaklöst oavsett om det var fejkat eller inte. Helt klart. Talar det, i det här fallet, för hur könsstrukturer fungerar? Ännu mer, med tanke på att det hela är en konstruerad skapelse. Men jag tycker inte att man ska förminska den här försvunna skiljelinjen mellan fiktion och verklighet – bland annat just därför. När vi inte längre är kritiska i grunden mot det vi ser och hör, då tycker jag det börjar likna en hotbild. Varför? Jo… för, ja, vad hände med bildningen egentligen?

Jim Emerson, en av mina favoritskribenter, har nyligen postat en lysande blogpost om konspirationsteorier och ”magiskt tänkande”. Men innan jag går vidare: Ta en titt på dessa två bilder och fråga er om de föreslår något eller inte.

Bilderna är postade av en fotograf vid namn Haley Morris-Calfiero som publicerat ett flertal bilder som fångar, menar hon, hur människor hånar henne för hennes övervikt. Jag tycker om det Emerson påpekar (min översättning och emfas): ”Jag har ingen anledning att misstro att hon blivit grovt förödmjukad i offentligheten på grund av sin övervikt, men fotografierna själva ger inget definitivt bevis på det. De fångar ett ögonblick, och kan tolkas på flera olika sätt” (Polisen kanske bara såg att ett foto togs och spexade i förbifarten, killen på trappen kanske bara känner sig generad över att posera för ett foto). Morris-Califero har till och med skrivit att hon ”inte kan veta vad personerna i fotona tänkt på” men att hennes bilder ändå är en slags hämnd, att de ”talar för sig själva”. Men, som Emerson frågar, vad säger de? Jo, de säger inget definitivt. Varför ser Morris-Califero det ändå som något som tillfredsställer henne?

Här kolliderar två saker: Dels viljan att uppmärksamma orättvisor, och uttrycka sina känslor för de orättvisorna, och medlen med vilka man uppmärksammar de orättvisorna och argumenterar för hur de fungerar. Det jag sörjer är glappet däremellan. Det vapen Avpixlat-högern använder – inte alltid, och inte så konsekvent effektivt som de tror, men rätt ofta – är rationalitet, deduktion, förmågan till kritiskt omdöme. Alltför ofta ignoreras reella argument så att de i onödan framstår som bättre än de är. Johan Croneman uttrycker det bra i sin senaste krönika, när han konstaterar att folk i media-Sverige inte är kapabla att ”ta debatten” med till exempel Sverigedekomraterna: ” Det senaste året har vi till exempel sett några ’kritiska’ tv-utfrågningar av Sverigedemokrater som slutat i formidabla katastrofer,­ vid något tillfälle i rena väckelsemötet.” Croneman har skrivit om detta problem tidigare i en ännu mer specifik krönika om hur Karin Hübinette helt misslyckades med att ställa Jimmie Åkesson ”mot väggen” genom att strunta i hans argument och försöka attackera honom från sitt eget håll i stället.

Kontentan är att man helt enkelt inte bara kan ”tycka” om man vill komma någonstans. Man måste veta något också. Och satsa på att det man tycker, byggt på det man vet, är närmare sanningen än det någon annan tycker sig veta. Så länge de godas förespråkare bara har den goda viljan, och inga hållbara medel för själva förespråkandet, kommer den svarta, cyniska, odemokratiska, okunniga och egoistiska klump som skapat opinion i Sverige de senaste åren bara växa sig mer konstant. Med sina nät av logiskt tänkande, och idealet om bildning och resonemang placerade i verkligheten, detta civiliserade ideal de tagit gisslan.

Videosöndag 28/4

En stilla vecka har passerat och det är uppdatering av videosöndag igen, med recensioner av fantastiska Laurence Anyways, omedelbart överskattade Jakten samt Uppe på vallmokullen och Damsels in Distress. Senare i veckan en recension på Turinhästen.

Videosöndag 21/4

Uppdatering av videosöndag, nu på nya domänen videosondag.se. Recensioner av No, Blondie, The Imposter, Liberal Arts, De fem legenderna och Seven Psychopaths, därutöver en text av min kompis KD om Mikhail Kalatozovs Och tranorna flyga.

Det som kommer hända nu, för den som undrar, är att min aktivitet på den här bloggen kommer stanna vid ungefär en längre text i veckan (rimligtvis) och Videosöndag kommer utökas till ytterligare texter, skrivna av alla som vill delta. Alla texter om film – men i synnerhet de som är originella och personliga – är välkomna att ackompanjera ett mail till carlfredrikfyhr[a]gmail.com så ser vi vad som händer.

Förhoppningen är att detta kan bli en plattform för bra filmkritik, teori och analys eller bara popcorn-spekulation (så länge det inte överväger).

Väl mött.