Filmer som börjar på D

Dr. Mabuse (1922)

Betyg:

*****: Unikt mästerverk, totalt lyckad, liknar ingenting annat, ofta på grund av en helt originell och/eller nyskapande grundidé, kan tolkas på flera olika sätt och bär ofta på en allmängiltig angelägenhet.

****½: Helt lyckad och sevärd film som har extra kvalitéer som gör att den närmar sig, eller helt omfamnar, något väldigt unikt.

****: Helt lyckad och sevärd film; tekniskt oklanderlig och andligt kännbar. Ungefär så bra som filmer i allmänhet blir.

***½: Lyckad film med särskilda tekniska eller konstnärliga kvalitéer utöver de fullgoda som gör den sevärd.

***: Lyckad eller tekniskt fullgod film, eller mindre lyckad film med många intressanta idéer och kvalitéer, vars särskilda meriter kan tänkas vara subjektiva och hänga på åskådaren.

**½: Mindre lyckad film som på grund av teknisk skicklighet eller särskilt konstnärliga ambitioner får anses godkänd.

**: Misslyckad film; tekniskt bristfällig, konstnärligt feltänkt eller på andra sätt saboterad av slump eller felberäkning.

: Dålig film, inte bara misslyckad utan felkalkylerad; kan ha tekniska kvalitéer eller konstnärliga ambitioner men dessa förintas av obalans mellan de båda eller blir obefintliga på grund av ytterligare brister i det basala (manus, regi, skådespeleri etc).

*: Mycket dålig film, i nästan alla avseenden misslyckad.

:(: Extremt dålig film, i alla avseenden misslyckad.

Index: (filmer med betyg 4-5 i fetstil) Da, Dada för tre, Daens, Dagar av ära, Dagarna 36, Dagbok från en motorcykel, Dagboken, Dagen efter kvällen före, Dagen jag blev kvinna, Dagispapporna, Dagissnuten, Dags för mord, Daimajin, Damien – Omen II, Damnation, Dangerous Obsession/Devil’s Honey, Dancer in the Dark, Dansar med vargar, Dante’s Peak, Daredevil, Dark Angel, Dark City, Dark Days, The Dark Half, The Dark Knight, Dark Star, Dark Water (2002/2005), Darkman, Darling, Das Boot, Das wandernde Bild, Dave, Da Vinci-koden, Dawn of the Dead (1978), Dawn of the Dead (2004), Day After Tomorrow, Daylight, Day of the Dead (1985/2008), Days of Thunder, The Day the Earth Stood Still (2009), Dead Man, Dead Man on Campus, Dead Man Walking, Dead Zone, De andras liv, Death Proof, Death Race, Death Race 2000, Deathsport, Death Warrant, Death Wish I-V, Decamerone, Decasia, De dimhöjda bergens gorillor, Deep Blue Sea, Deep Impact, Deep Red, Deep Rising, Deer Hunter, Dekalogen, De 400 slagen, De fördömdas drottning, De hänsynslösa, Delikatessen, The Delinquents, De lyckliga åren, De magnifika Ambersons, De misstänkta, Demolition Man, Demonens förbannelse, Demons, Demon Seed, Den amerikanske vännen, Den berusade ängeln, Den blå lagunen, Den bästa sommaren, Den demokratiske terroristen, Den där Mary, Den enfaldige mördaren, Den engelska patienten, Den fjärde mannen, Den frusna leoparden, Den galne professorn, Den galopperande detektiven, Den gode, den onde den fule, Den gröna milen, Den heliga familjen Addams, Den korrumperade snuten, Den lilla sjöjungfrun, Den låsta dörren, Den nakna pistolen 1-2, Den nakna ön, De namnlösa, Dennis, Den obesegrade döden, Den ofrivilliga golfaren, Den onda cirkeln, Den onda dockan 1-3, Den oändliga historien, Den perfekta stormen, Den röda filmen, Den sista färden, Den sista måltiden, Den siste actionhjälten, Den siste kejsaren, Den siste scouten, Den sjunde kontinenten, Den som fiskar efter mycket, Den stora illusionen, Den svarta dahlian, Den tredje mannen, Den tredje vågen, Den tunna röda linjen, Den vilda flykten, Den vilda planeten, Den vita filmen, Den våldtagna, De ofrivilliga, De omutbara, De oskyldiga, The Departed, De red efter guld, De sju knivarna – Omen III, De sju samurajerna, De skoningslösa, Desperado, Destroy All Monsters, Detaljer, Det amerikanska imperiets fall, Det dödliga spelet, Detektiv, Det femte elementet, Det femte offret, Det finns bara en Jimmy Grimble, Det grymma landet, Det gyllene skinnet, Det hände en natt, De tio budorden (1923/1956), Det kalla ögat, Det levande slottet, Det ljuva livet, Det okända, De 12 apornas armé, Det onda arvet, De tre musketörerna, De 39 stegen, Det sjunde inseglet, Det sociala arvet, Det spökar på Hill House, Det stora blå, Det våras för Frankenstein, Det våras för galningarna, Det våras för Hitler, Det våras för rymden, Det våras för sheriffen, Det våras för slummen, Det våras för stumfilmen, Det våras för svärmor, Det våras för världshistorien del 1, Devil, The Devil Inside, Diamantfeber, Diary of the Dead, Dick Tracy, Die Another Day, Die Hard, Die Hard 2, Die Hard 4.0, Die Hard – Hämningslöst, Diktatorn, Dimman, Din morsa också, Dinner Rush, Dirty Dancing, Dirty Harry, Dirty Pretty Things, District 9, Djungelboken, Djungel-George, Djävulen bär Prada, Djävulen och jag, Djävulens advokat, Djävulens öga, Djävulsmasken, Dogma, Dog Soldiers, Dogville, Doktor glas, Doktor Mabuses testamente, Doktor Zjivago, Dolken och kappan, Dollar, Dolls, Dolt under ytan, Dom kallar oss Mods, Donnie Brasco, Donnie Darko, Don’t Torture a Duckling, Doom, The Doors, Do The Right Thing, Double Impact, Double Jeopardy, Down to Earth, D:r Caligari, Dr Doolitle, Dr Jekyll and Mr Hyde, Dracula (et al), Dragon, Drakarnas rike, Drakens år, Dreamers, Drive Angry, Driven, Dr Mabuse, Dr Mabuses 1000 ögon, Drop Dead Gorgeous, Drop Zone, Drowning Mona, Dr Strangelove, Dråpet, Drömfångare, Drömmarnas värld, Drömkåken, D-Tox, Dubbel 8, Duellanterna, Duellen, Du går mig på nerverna – Analysera ännu mera, Du har mail, Du kommer att möta en lång mörk främling, Du levande, Dumbo, Dum & Dummare, Dumpad, Dune, Dur och moll, Dålig uppfostran, Där mitt hjärta finns, Döda män klär inte i rutigt, Dödande kärlek, Döda poeters sällskap, Döden går ombord, Döden i Venedig, Döden och flickan, Döden på Nilen, Dödens docka, Döden till mötes, Dödlig fälla, Dödlig hämnd, Dödlig skörd, Dödligt möte, Dödligt utspel, Dödligt vapen, Dödligt vapen 2, Dödligt vapen 3, Dödligt vapen 4, Dödskyssen, Dödsleken, Dödsmärkt, Dödsspelet, Dö monster dö.

DA ***

Drama

1988 USA 102 min. R: Matt Clark. S: Bernard Hughes, Martin Sheen, William Hickey, Karl Hayden, Doreen Hepburn, Hugh O’Conor, Ingrid Craigie, Joan O’Hara, Jill Doyle, Peter Hanly, Maurice O’Donoghue, Amiee Clark, Frank McDonald, Marie Conmee.

Sheen spelar pjäsförfattare som återvänder till sitt barndoms Irland när hans pappa (”da”) dött, men när han kommer fram märker han att han istället går omkring och pratar med honom, och tillsammans med honom (och hans eget yngre jag) går dom igenom hans uppväxt och deras relation. Inte helt lyckad men väldigt sympatisk och finstämd berättelse, byggd på en roman och en pjäs av Hugh Leonard (som också skrev manus). Det teatrala bryter fram ganska ofta, men Dickens-greppet att blanda verkligheten med den inre världen av drömmar och minnen gör att det fungerar cinematiskt också. Främst är Hughes och Sheen oklanderliga spel den stora tillgången. En fin trivselfilm. Sentimental piano- och flöjtmusik av Elmer Bernstein.

DADA FÖR TRE (Houseboat) ***

Komedi

1958 USA 110 min. R: Melville Shavelson. S: Cary Grant, Sophia Loren, Martha Hyer, Harry Guardino, Eduardo Ciannelli, Murray Hamilton, Mimi Gibson, Paul Petersen, Charles Herbert, Madge Kennedy, John Litel, Werner Klemperer.

Grant spelar änkling som inte kan ta hand om sina tre barn efter att frun dör – anlitas gör istället italienska societetssnäckan Loren som försöker komma undan sin överbeskyddande far. Hade förmodligen tematik som ansågs relativt modern när det begav sig; givetvis föråldrad idag, men det är fortfarande en ganska rolig film med ett par extra minnesvärda scener, skådespelare på finaste humör, och den oklanderliga gammeldagscharmen som alltid finns i en film där Cary Grant verkar bortkommen. Loren sjunger ”Bing Bang Bong” .

DAENS ****

Drama

1992 BELIGEN/FRANKRIKE/NEDERLÄNDERNA 138 min. R: Stijn Coninx. S: Jan Decleir, Gérard Desarthe, Antje de Boeck, michael Pas, Karel Baetens, Julien Schoenaerts, Wim Meuwissen, Brit Alen, Johan Leysen, Idwig Stephane, Linda van Dyck, Jappe Claes, Brenda Bertin, Alex Wilequet, Rick Hancké.

Gripande verklighetsbaserad skildring av katolsk präst som på 1890-talet besöker en liten stad uppbyggd kring en textilfabrik där barnarbete och dödsfall i olyckor tillhör vanligheterna och där arbetarna saknar rösträtt och har usla förhållanden; när han förstår att kyrkan upphöjer förhållandena för den rika borgareliten och bidrar till förtrycket mot arbetarna ägnar han hela sitt fortsatta liv åt att göra förhållandena bättre för dom. Storslaget bister och emotionell film, mycket väl iscensatt och från början till slut en passionerad upplevelse. Tematiskt kopplar filmen till frågor om vart linjerna går mellan demokrati, politik och religion och den ger aldrig några definitiva svar utan skildrar sitt ämne helt öppet. Byggd på en bok av Louis Paul Boon och endast den långa romanliknande narrativen – som ger plats åt en och annan klyscha – hindrar filmen från ännu högre betyg. Värd att poängtera är belgiske veteranen Decleir som är ohyggligt stark i huvudrollen. Nominerades till Oscar för bästa utländska film och fick därmed en viss uppmärskamhet; överlag är filmen dock en typisk europeisk doldis.

DAGAR AV ÄRA (Days of Glory) **½

Drama

1944 USA 86 min. R: Jacques Tourneur. S: Tamara Toumanova, Gregory Peck, Alan Reed, Maria Palmer, Lowell Gilmore, Hugo Haas, Dena Penn, Glen Vernon, Igor Dolgoruki, Edward L. Durst, Lou Crosby.

Krigsmelodram, främst producerad i propagandasyften, om gerillagrupp bestående av både jänkare och ryssar som sida vid sida slåss mot nazister bakom fiendens linjer. Helt medelmåttig, men intressant som tidsdokument då den gjordes när USA och Sovjet var allierade mot nazisterna (så ryssarna är faktiskt ”good guys”, om än lite alkoholiserade, och beskrivs som ”fria medborgare”). Också intressant att notera som Pecks filmdebut.

DAGARNA 36 (Meres tou 36) ***

1972 GREKLAND 105 min. R: Theodoros Angelopoulos. S: Vangelis Kazan, Kostas Pavlou, Thanos Grammenos, Giorgos Kyritsis, Petros Zarkadis, Christoforos Nezer, Toula Stathopoulou, Christos Kalavrouzos, Vasilis Tsaglos, Giannis Kandilas.

Tidig film av Angelopoulos, och den första delen i hans historiska trilogi som följdes av ”Turnéskådespelarna” och ”Megalexandros”. Utspelar sig 1936 och cirkulerar kring en ex-knarklangare som tar en politiker som gisslan när han blir anklagad för mord på en fackföreningsman. Men berättandet är statiskt och avskalat från någon slags mänsklig dramatik med långa tagningar och stilrena miljöer (inte olikt vad Roy Andersson skulle hålla på med drygt trettio år senare). Inte dålig, men svår att uppskatta utan större kunskap om grekisk historia, och inte i klass med regissörens senare filmer.

DAGAR SOM SKAKAT VÄRLDEN – Se Oktober – Dagar som skakat världen.

DAGBOKEN – JAG SÖKTE DIG OCH FANN MITT HJÄRTA (The Notebook) ***½

Drama

2004 USA 123 min. R: Nick Cassavetes. S: James Garner, Gena Rowlands, Ryan Gosling, Rachel McAdams, James Marsden, Joan Allen, Jamie Anne Allman, Sam Shepard, Ed Grady, Kevin Connolly, Heather Wahlquist, Starletta DuPois, Jennifer Echols, Geoffrey Knight, Matthew Barry, Madison Wayne Ellis, Nancy De Mayo, Meredith Zealy, Julianne Keller Lewis.

Mega-romantisk kärleksfilm där gamling (Garner) berättar för sin Alzheimerssjuka fru (Rowlands) om deras ungdomskärlek genom en gammal dagbok; det hela är en minst sagt smäktande historia om sann och evig kärlek. Med detta sagt är dock filmen ovanligt välgjord; inte nog med att den kastar sig huvudstupa in i klassisk sentimentalitet utan ironi och vågar berätta en gammal hederlig snyftare, den har dessutom ganska realistiska dialoger och inte minst utomordentligt bra skådespelare. Gosling och McAdams, som tidigare mest haft relativt dåliga roller, får visa att dom är två av sin generations bästa skådespelare, medan Garner och Rowlands är varma i kläderna som bara två legendarer kan vara. Inte minst är det en fröjd att få se Rowlands, särskilt mot slutet, i en verkligt familjär roll (regissören är hennes son, som hon fick tillsammans med John Cassavetes vars filmer hon var oförglömlig i). Tappar en del fart kring mittenstrecket, och filmens avslut är alldeles för mycket, men överlag är det välgjort och sevärt, inte minst för fluff-älskaren; låt inte den fjantiga svenska titeln avskräcka. Baserad på en roman av Nicholas Sparks.

DAGBOK FRÅN EN MOTORCYKEL (Diarios de motocicleta) ***

Drama

2004 ARGENTINA/CHILE/PERU/BRASILIEN/USA/STORBRITANNIEN/TYSKLAND/FRANKRIKE 126 min. R: Walter Salles. S: Gael García Bernal, Rodrigo De la Serna, Mercedes Morán, Jean Pierre Noher, Lucas Oro, Marina Glezer, Sofia Bertolotto, Franco Solazzi, Ricardo Díaz Mourelle, Sergio Boris, Daniel Cargieman, Diego Giorzi, Facundo Espinosa.

Ganska överreklamerad filmatisering av Ernesto ”Che” Guevaras memoarer från tiden då han i sin ungdoms oskuld som tjugotreåring åkte genom hela Sydamerika med sin läkarstuderande vän Alberto Granado på en skranglig motorcykel, och blev varse de orättvisor i landet som föranledde hans roll som revolutionär frontfigur. Det hela blir en roadmovie enligt ganska välkänd ung-man-blir-vuxen-formalia, enda undantaget är att filmen (egentligen) handlar om Che Guevara. Det är dock inte någon särskilt djup studie, varken i hans karaktär eller i vänskapen mellan honom och Granada; de sentimentala inslagen är välkända, det natursköna fotot liknar mest vykortsvyer och den lovsång till Sydamerika som verkar synas då och då i den finstämda regin av Salles (som gjorde ”Central do Brasil”) får inget utrymme i det lite knapphändiga manuset. Hantverket gör filmen omöjlig att underkänna, men det är svårt att förstå varför den blev så hyllad (annat än av opartiska kritiker som uppenbarligen hade svårt att svälja en film med Che Guevara som söt, tjugotreårig astmatiker). Den fick till och med en Oscar för bästa musik.

DAGEN EFTER KVÄLLEN FÖRE (The Night Before) **½

Komedi

1988 USA 85 min. R: Thom Eberhardt. S: Keanu Reeves, Lori Loughlin, Theresa Saldana, Trinidad Silva, Suzanne Snyder, Morgan Lofting, Gwil Richards, Chris Hebert, Michael Greene, Pamela Gordon, David Sherrill.

Mesig kille (Reeves) vaknar upp i en gränd efter misslyckad high school-bal utan att veta var han är eller vad som hänt igår – eller varför han har femtonhundra dollar på sig men ingen bil eller dejt. Underhållande och ganska charmig variant av gammalt koncept som hade varit bättre om inte manuset hade haft den irriterande ovanan att förbise så otroligt mycket logik för att intrigen ska fungera. Reeves är dock bättre här än i någonting han gjorde senare. Tom ‘Tiny’ Lister dyker upp som bartender. BFO.

DAGEN JAG BLEV KVINNA (Roozi ke zan shodam) ***½

2000 IRAN 78 min. R: Marzieh Makhmalbaf. S: Fatemeh Cherag Akhar, Shabnam Toloui, Azizeh Sedighi, Hassan Nebhan, Shanhr Banou Sisizadeh, Ameneh Passand, Sirous Kahvarinegad, Mahram Zeinal Zadeh, Badr Iravani, Norieh Mahigiran.

Tre sammanvävda berättelser om kvinnors liv i Iran; en flicka som fyller nio år och därmed är ”kvinna”, en ung kvinna som deltar i ett cykelrace mot sin mans vilja och en gammal tant i rullstol som shoppar loss på gamla dar. Fin film, mycket sparsmakad och onödigt övertydlig, samtidigt tematiskt sammanhållen. Det mest imponerande är det avskalade bildspråket, användandet av realtid och den rena, naturalistiska känslan av verklighet som så mycket västerländsk film neurotiskt försöker undvika. Innehåller den längsta cykelscen du någonsin kommer att se.

DAGISPAPPORNA (Daddy Day Care)

Komedi

2003 USA 88 min. R: Steve Carr. S: Eddie Murphy, Jeff Garlin, Steve Zahn, Regina King, Kevin Nealon, Jonathan Katz, Siobhan Fallon, Lisa Edelstein, Lacey Chabert, Laura Kightlinger, Leila Arcieri, Anjelica Huston, Khamani Griffin.

Gräslig film där Murphy och Garlin spelar reklamare som fått sparken och öppnar ett dagis - som blir en succé, eftersom barn ju till naturen är vandaler; enda icke-hotet är en elak tant (Huston) som tycker att barn har nytta av att lära sig sådana hemskheter som utländska språk. En film som inte har någonting med verkligheten att göra, men som ger sken av att ha ett budskap fastän den egentligen bara dränker bildspråket i sentimentalt exploaterande av både barn och vuxna. Dålig regi, dåligt manus, en deprimerande dålig och fördummande familjefilm.

DAGISSNUTEN (Kindergarten Cop) ***

Actionkomedi

1990 USA 107 min. R: Ivan Reitman. S: Arnold Schwarzenegger, Penelope Ann Miller, Pamela Reed, Linda Hunt, Richard Tyson, Caroll Baker, Cathy Moriarty, Park Overall, Richard Portnow.

Den tuffe och orädde supersnuten John Miller (spelad av gissa-vem) är på jakt efter ett nyckelvittne som kan hjälpa honom att sätta dit hans nemesis. För att nå henne måste han dock gå igenom sin värsta fas någonsin: Han tvingas bli dagislärare! Ojämnt så att det förslår, och ganska långsökt, men både underhållande och rolig, Schwarzenegger visar en ganska underskattad komisk talang och är riktigt roande, till och med när han säger ”I’ll be back” och ”Trust me”.

DAGS FÖR MORD (The Killing Time) **

Thriller

1987 USA 94 min. R: Rick King. S: Beau Bridges, Kiefer Sutherland, Wayne Rogers, Joe Don Baker, Camelia Kath, Janet Carroll, Michael Madsen, Gracie Harrison, Harvey Vernon, Shiri Appleby.

Småsunkig, förutsägbar film-noir om småstadspolis som har ihop det med gammal flamma som vill ha ihjäl sin rike man – det blir lite rörigt när psykopaten Sutherland kommer in i bilden, maskerad som det nya biträdet, och lägger näsan i blöt. Standardintrig med dålig regi och ett manus som förbiser uppenbara logikluckor. Okej skådespelare, men överlag dussinskval.

DAIMAJIN ***½

1966 JAPAN 84 min. R: Kimiyoshi Yasuda. S: Miwa Takada, Yoshihiko Aoyama, Jun Fujimaki, Yutaro Gomi, Tatsuo Endô, Riki Hashimoto, Hideki Ninomiya.

Mysig gammal blandning mellan japansk samurajaction och monsterfilm om litet feodalsamhälle där en ond krigsherre härskar med järnhand, utan att veta att byn skyddas av en staty som egentligen är en gud som kan komma till liv och börja sprida elände omkring sig. Ojämnt tempo men den melodramatiska berättelsen är ganska gripande (och överlag är filmen egentligen överlägset bättre än dom flesta japanska monsterfilmer från samma era) och när stompandet drar igång mot slutet känns det väl värt uppbyggnaden. Uppföljare: ”Daimajin ikaru” och ”Daimajin gyakushu”.

DAMIEN – OMEN II **½

Skräck

1978 USA 107 min. R: Don Taylor. S: William Holden, Lee Grant, Lew Ayres, Sylvia Sidney, Robert Foxworth, Johnatan Scott Taylor, Leo McKern.

Långdragen uppföljare till “Omen”, utan samma stämning och långt ifrån lika läskig men med ett par halvklumpigt inlagda chockmord som livar till det ibland. Damien (Djävulens son) blir adopterad av ett mycket omisstänksamt par. Det ena leder till det andra. Välgjort på alla tekniska plan, men inte engagerande. Uppföljare: ”De sju knivarna – Omen III”.

DAMNATION (Kárhozat) ****

1988 UNGERN 120 min. sv/35/s. R: Béla Tarr. S: Gábor Balogh, János Balogh, Péter Breznyik Berg, Imre Chmelik, György Cserhalmi, Zoltán Csorba, József Dénes, Zoltán Farkas, Gáspár Ferdinándy, Jenõ Gaál, János Gémes, Károly Hunyadi, Ágnes Kamondy, Sándor Kaszab, Vali Kerekes.

Helt unik och omedelbart oförglömlig film som utspelar sig i en liten byhåla intill en kolgruva – huvudpersonen är en deprimerad man som försöker vinna tillbaka sin gamla kärlek, som nu har en ny man. Handlingen är dock helt oväsentlig – det är den säregna filmaren Béla Tarrs visuella inramning som är filmens självändamål – tillsammans med outgrundligt vackert foto (trots att miljöerna är helt deprimerande) av Gábor Medvigy och dystopisk tematik om den civiliserade världens undergång (filmens enda uppsluppna plats är den skitiga, spartanska baren”Titanic”) av Barr och medmanusförfattaren Láslò Krasznahorkai skapar han känslan av ett melankoliskt människotillstånd som blir mer intensivt ju mer insvept man blir i filmen. Gruvans metalliska rytm klingar medan karaktärerna rör sig genom geggig lervälling under fallande störtregn – Tarrs kamera följer dom i oavbrutna långa tagningar och ofta håller han kvar tagningarna så att de nästan blir stillbilder; allt som allt skapas en meditativ stämning som gör filmen krävande (den ses allra helst på bio) men ett mästerverk sedd på sina egna villkor. (Betyget är att betrakta som temporärt).

DANCER IN THE DARK ***½

2000 DANMARK/SVERIGE/FINLAND/ISLAND/NORGE/FRANKRIKE/SPANIEN/ARGENTINA/TYSKLAND/NEDERLÄNDERNA/ITALIEN/STORBRITANNIEN/USA 140 min. R: Lars von Trier. S: Björk, Cahterine Deneuve, David Morse, Peter Stormare, Joel Grey, Cara Seymour, Vladica Kostic, Jean-Marc Barr, Vincent Paterson, Siobhan Fallon, Zeljko Ivanek, Udo Kier, Jens Albinus.

Björk spelar tjeckiskt född USA-immigrant som håller på att bli blind, och som mot alla odds arbetar för att samla ihop pengar till en operation som kan garantera att inte samma öde drabbar hennes son. Hon är även en musikalälskande, fundamental dagdrömmare och kan sjunka in i sång- och dansnummer som ger henne glädjen som inte finns i verkligheten – och lägger man här till faktumet att denna musikal är en äkta von Trier-produktion förstår man att det inte direkt är tal om en alldeles konventionell film. Den sentimentala intrigen, nästan som hämtad ur stumfilmstiden,  är så gammaldags att det ofta blir absurt, och den Dogma-filmade dramatiken gör att skådespelarnas kvalitéer verkligen tvingas fram (Björk är fin i huvudrollen, och det är även kul att se Deneuve och Morse i så osminkade framträdanden) – och säga vad man vill om musikalnumren, med sånger skrivna av Björk, det är åtminstone originellt. Det är fascinerande att alltihop lyckas bli en jämn och stabil film, och inte bara yvigt konstprojekt, men det hänger förmodligen på åskådaren om den otroligt melodramatiska intrigen fungerar eller inte.

DANGEROUS OBSESSION – Se The Devil’s Honey.

DANSAR MED VARGAR (Dances With Wolves) ****

Äventyrsdrama

1990 USA 224 min. R: Kevin Costner. S: Kevin Costner, Mary McDonnell, Graham Greene, Rodney A. Grant, Floyd Red Crow Westerman, Tantoo Cardinal, Robert Pastorelli, Charles Rocket, Maury Chaykin, Jimmy Herman, Nathan Lee Chasing His Horse, Michael Spears, Jason R. Lone Hill, Tony Pierce, Doris Leander Charge, Michael Horton, Tom Everett, Larry Joshua, Wes Studi, Kirk Baltz, Wayne Grace, Donald Hotton, Annie Costner, Connor Duffy, Elisa Daniel, Kent Hayes.

Imponerande storfilm av gamla skolan om nordstatarofficerare under amerikanska inbördeskriget som efter en hjältemodig insats blir stationerad på ett fort i den ödsliga stäppmarken i väst. Fortet visar sig dock vara övergivet och han tar snart kontakt med siouxstammen som bor intill; hans nyfikenhet för indianerna ökar och till slut överger han sitt uppdrag och blir siouxen Dansar med Vargar. Delikat överförd från Michael Blakes roman, en ovanligt lyckad filmatisering där den litterära aspekten gör filmen helt unik och dramaturgiskt fascinerande. En underbar berättelse, fantastiskt utförd med ett avskalat, vackert berättarsätt och gripande realism. Otroligt foto med många vackra South Dakota-miljöer. Costners regidebut, vilket är ännu mer sensationellt (om man bortser från att han härmed fick storhetsvansinne). Vann sju Oscars: bästa film, regi, manus (av Blake), originalmusik (mustigt av John Barry), foto (Dean Semler), klippning (Neil Travis) och ljudinspelning. Bioversionen var 181 minuter, denna är den 43 minuter längre specialversionen som släppts på video och som vill förstärka relationen mellan karaktärerna. 

DANTE’S PEAK **

Actiondrama

1997 USA 108 min. R: Roger Donalds. S: Pierce Brosnan, Linda Hamilton, Jamie Renee Smith, Jeremy Foley, Elizabeth Hoffman.

En hyfsat spännande 90-talskatastroffilm där Brosnan försöker varna människorna i en liten småstad om att en vulkan ska få ett utbrott och ödelägga staden. Som vanligt lyssnar ingen förrän det är för sent. Brosnan och Hamilton är bra, men katastrofen småputtrar i välkända spår.

DAREDEVIL **

Action

2003 USA 99 min. R: Mark Steven Johnson. S: Ben Affleck, Jennifer Garner, Michael Clark Duncan, Colin Farrell, Joe Pantoliano, Jon Favreau, David Keith, Erick Avari, Paul Ben-Victor, Derrick O’Connor, Leland Orser, Scott Yenna.

Fullständigt misslyckad filmatisering av den omtyckta Marvelserien om en pojke som växer upp blind i tuffa New York-området Hell’s Kitchen, och som vuxen blir maskerad brottsbekämpare med övriga sinnen på sin skarpaste spets. Men den intressanta historien tas inte till vara på i denna platta film som härjas av en korkad intrig, hopplös dramaturgi och en total avsaknad av stil, smak och känsla; ena stunden är den överdrivet våldsam, andra överdrivet sliskig. Dessutom med ett överhängande kommersiellt publikförakt; producenterna verkar inte kunna bestämma sig om filmen ska vara en ”Spider-Man” eller ”Batman”. Skräp hursomhelst som endast och enbart undgår lägsta betyg på grund av hyggliga actionscener och en sanslöst överspelande Farrell som lakejen Bullseye. Manus av regissören. Kevin Smith gör en cameo. 

DARK ANGEL **½

Science Fiction-Action

1990 USA 91 min. R: Craig R. Baxley. S: Dolph Lundgren, Brian Benben, Betsy Brantley, Matthias Hues, Jay Bilas, Jim Haynie, David Ackroyd, Sherman Howard, Sam Anderson, Mark Lowenthal, Michael J. Pollard, Jesse Vint, Alex Morris.

Lundgren är ruffig snut som är på jakt efter knarkgangsters men får konkurrens av två våldsamma utomjordingar; en ondskefull som påstår sig komma i fred, men som också har ihjäl folk med mordiska CD-skivor. Sunkig b-filmsaction med visst kultfölje; filmen är ganska underhållande, men extremt dum och fjantig. Funkar dock om man är på humör. Alternativ titel: ”I Come in Peace”.

DARK CITY ***½

Science Fiction

1995 USA 108 min. R: Alex Proyas. S: Rufus Sewell, William Hurt, Kiefer Sutherland, Jennifer Connely, Richard O’Brien, Ian Richardson, Bruce Spence, Colin Friels, John Bluthal, Mitchell Butel, Melissa George, Frank Gallacher.

I den mycket dystra framtidsvärld som sedan ”Blade Runner” varit standard, vaknar en man upp i ett badkar utan att veta vem han är med ett kvinnligt lik i rummet intill. Han visar sig vara jagad av mystiska utomjordingsaktiga män och av polisen som tror han är en mördare. Samtidigt måste han få veta vem han är och även ta reda på vad som håller på att hända i staden. För det kommer att hända någonting… En stämningsfull, begåvad och spännande film med ett rejält manus. Kan kännas lite rörig, och halkar till amatörmässigt brådmoget vid vissa håll, men bortser man från det är det en högst sevärd film.

DARK DAYS ****

Dokumentär

2000 USA 82 min. R: Marc Singer.

Exemplarisk och fascinerande dokumentär som skildrar vardagen för en grupp hemlösa som bor i mörkret under en tunnelbanestation i New York där de bildat en slags koloni. Flera av de medverkande har bott där i årtionden, och för många har identiteten som hemlös övergått till en vardag i dessa ”mörka dagar” i dom svarta tunnlarna. Regissören Singer spenderade två år med dom här människorna, och dom hjälpte efter ett tag själva till med filminspelningen. Inramad i en ganska konventionell narrativ, och verkar därmed skygga från vad som måste vara en mer misärartad verklighet (inte minst finns ett osäkert ”lyckligt slut” som inte känns helt tillförlitligt), men överlag är filmen förstås oförglömlig och precis så unik som den låter.

THE DARK HALF **½

Skräck

1992 USA 116 min. R: George A. Romero. S: Timothy Hutton, Amy Madigan, Michael Rooker, Julie Harris, Robert Joy, Chelsea Field, Royal Dano, Rutanya Alda, Beth Grant, Kent Broadhurst, Tom Mardirosian, Glenn Colerider.

Tomgångskörningar drar ner denna relativt ambitiösa Stephen King-filmatisering. Hutton spelar författare som skriver tråkiga akademiskt populära böcker för sitt anseende och under pseudonymen Richard Stark våldsama kioskdeckare som säljer bättre. När han ändå tvingas ta död på pseudonymen ”vaknar den till liv” och börjar döda människor i författarens omgivning. Romeros täta och ofta spännande regi samt skådespelarnas medryckande hängivenhet gör detta bättre än de flesta filmatiseringar som mest känns som ”nästa” i avbetandet av Kings sortiment. Som vanligt är det manuset som är haken, intrigen är inte tillräckligt intressant för att hålla spänningen uppe i vad som efter ett tag blir två ganska tålamodsprövande timmar. Mer visuell dramatik och mindre överflödigt bokmaterial hade gjort detta riktigt sevärt. Romero skrev manus.

THE DARK KNIGHT ***

Actiondrama

2008 USA/STORBRITANNIEN 152 min. R: Christopher Nolan. S: Christian Bale, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Michael Caine, Maggie Gyllenhaal, Gary Oldman, Morgan Freeman, Monique Gabriela Curnen, Ron Dean, Cillian Murphy, Chin Han, Nestor Carbonell, Eric Roberts, Ritchie Coster, Anthony Michael Hall, Keith Szarabajka, Colin McFarlane, Joshua Harto, Melinda McGraw, Nathan Gamble, Michael Vieau, Michael Stoyanov, William Smillie, Danny Goldring, Michael Jai White, Matthew O’Neill, William Fichtner.

Överdriven uppföljare till ”Batman Begins” med en deprimerande intrig där Batman ökar trycket i sin kamp mot brottsligheten, bara för att se Jokern (Ledger) sprida systematiskt kaos – typ – genom hela Gotham City. Precis som i föregångaren är detta ett välproducerat, mullrande allvarsamt serietidningsäventyr som låter dramatiken stå i centrum; Nolan håller i tyglarna med passionerad järnhand, alla skådespelarna är starka och den enhetliga scenografin gör filmen ofta läcker att se på. Filmens stora problem är att den är överdrivet lång och omständlig, manuset är fullt av konceptuella idéer utan trovärdighet eller djup, den innehåller mer tematik och fler sidohandlingar än den klarar av och inte minst är sista halvtimmen en besvikelse. Filmen är så ambitiös och tekniskt välgjord den blir relativt minnesvärd, men den är också mycket ojämn och tål inte alls att bli tagen på sådant allvar den föreslår att den vill bli tagen på. Blev extremt uppmärksammad i och med att Ledger dog innan filmen var klar; han fick en postum Oscar och hans intensiva roll som Jokern var imponerande i sin närvaro, och tålde faktiskt hypen. Uppföljare: ”The Dark Knight Rises” (2012).

DARKMAN **½

Action

1990 USA 95 min. R: Sam Raimi. S: Liam Neeson, Frances McDormand, Colin Friels, Larry Drake, Nelson Mashita, Jessie Lawrence Ferguson, Rafael H. Robledo.

En ihärdig vetenskapsman kommer på ett sätt att skapa människohud. Tyvärr råkar hans käresta snubbla över skurkarnas mutor och de spränger hans labb i luften. Han överlever explosionen, men med svåra brännskador, samt förmågan att inte känna smärta. Han fortsätter sina studier eftersom han vill ta gruvlig hämnd. Hederlig serietidningsunderhållning ett årtionde innan genren blev tjatig; fungerar främst tack vare den skickliga blandningen av bashistorien och den melodramatiska sidointrigen med McDormand. Men Raimi, vars regi som vanligt är vild, blir okontrollerad inför det lite torftiga manuset, och helheten blir inte helt lyckad. Bruce Campbell, från Raimis ”Evil Dead”-filmer, finns med i en cameo, något som kom att bli regissörens kännetecken.

DARK STAR ***

Science-Fiction

1974USA80 min. R: John Carpenter. S: Brian Narelle, Cal Kuniholm, Dre Pahich, Dan O’Bannon.

Knasig nollbudget-science-fiction om ett par astronauter som åker runt i universum för att utplåna onödiga planeter så att tomrummet kan koloniseras. De får dock besvär av badbollsliknande utomjordingar, längtan efter surfbrädor och trögfattade bomber som envisas med att detonera sig själva – om de inte övertalas med lite filosofiska idéer om sin egen existens förstås. John Carpenters debutfilm, gjord på filmskolan för nästan ingen budget alls tillsammans med kamraten Dan O’Bannon som har en roll i filmen. Manus av Carpenter och O’Bannen. Bra musik av Carpenter och extra plus för de riktigt kultiga specialeffekterna övervakade av O’Bannen. Producerad av Carpenter. 

DARK WATER (Honogurai mizu no soka kara) ***½

Skräck

2002 JAPAN 96 min. R: Hideo Nakata. S: Hitomi Kuroki, Rio Kanno, Mirei Oguchi, Asami Mizukawa, Fumiyo Kohinata, Yu Tokui, Isao Yatsu, Shigemitsu Ogi, Maiko Asano, Yukiko Ikari, Shinji Nomura, Kiriko Shimizu.

Stilsäker japansk skräckfilm om ensamstående kvinna som mitt i jobbansökan och en rättslig tvist med exmaken, flyttar in med sin femåriga dotter i ett slitet gammalt hyreshus. Rucklet visar sig snart dölja en hel del extravaganta hemsökelser. Effektfylld, mycket suggestiv och konstnärlig och uppbyggd som en verklig spökberättelse; Nakata, regissören till ”Ringu”, har samma tempo och stil som i kultfilmen. Intrigen och mysteriet är egentligen mindre värt än det mycket obehagliga utförandet och karaktärernas symbolik. Effekterna, som bara används efter lång uppbyggnad, bidrar till ett par verkligt skräckinjagande sekvenser.

DARK WATER ***

Skräckdrama

2005 USA 100 min. R: Walter Salles. S: Jenniffer Connelly, Camryn Manheim, Dougray Scott, Pete Postlethwaite, Tim Roth, John C. Reilly, Camryn Manheim, Ariel Gade, Perla Haney-Jardine.

Tät men flyktig amerikansk nyinspelning på den imponerande japanska skräckfilmen med samma namn. Här är det Connelly som den spelar psykiskt stressade mamman som medan hon kämpar för vårdnaden om dottern flyttar in i ett ruckelhus som förstås spökar. Mer sofistikerad än vad man kan vänta sig om man sett ”The Ring”, med ett stabilt tempo och oförskämt bra skådespelare. Följer originalfilmen ganska noga men där den var innovativ gör denna kopia det lättare för sig. Följaktligen går mycket av det suggestiva förlorat, till exempel är detta slut i mesigaste laget i jämförelse med Nakatas film.

DARLING **½

Drama

2007 SVERIGE 91 min. R: Johan Kling. S: Michelle Meadows, Michael Segerström, Richard Ulfsäter, Michael Lindgren, Erica Silfverhielm, Tanja Lorentzon, Jenny Cassel, Marko Ivkovich, Natalie Sanneman, Henrik Lundström, Robin Keller.

Väldigt sökt och uppenbart drama med minimalistiska förtecken; utspelar sig i ett iskallt Stockholmslandskap där en snäll och naiv skånsk sextioettåring (Segerström) försöker överleva när frun lämnat honom etc. I andra ringhörnan står bortskämd tjej (Meadows) i den lobotomerade Stureplansvärlden som börjar bli utstött. Dom två träffas när dom ”tvingas” knega på McDonald’s och en kort relation uppstår där ingenting händer; man ska förstå det hela som subtilt berättarsspråk men det här är en film som skulle kunna vara så otroligt mycket bättre, men som nöjer sig med att visa smakfullt stiliserade bilder och stereotypt (märkligt och helt orealistiskt) skådespeleri som om regissören Kling sett för mycket Stanley Kubrick. Historien och intrigen är heller inte realistisk, karaktärerna är ivrigt inpräntade schabloner och bildspråket är slätstruket och självupptaget, fastän filmen helt saknar överraskande eller gripande grepp (den är till och med uppdelad i delar, med romerska siffror, helt utan anledning). Filmen blev hyllad av svenska kritiker, och den är kanske bra för att vara svensk (som man säger) men den är också helt passiv och slätstruken; Segerström är mycket bra, men hans karaktär blir å andra sidan ett tycka-synd-om-offer kontra Meadows huvudperson som inte gör något åt sitt liv, varpå filmens kritiska aspekt bara blir ett smakfullt spel för gallerierna och åskådaren lämnas intellektuellt oengagerad. Allt som allt är filmen som en film av Lukas Moodysson fast utan originalitet och nerv, eller som en film av Roy Andersson fast utan allvar och ironi; ungefär lika ytlig och innehållslös som karaktärerna den beskriver.

DAS BOOT ****

Drama

1981 VÄSTTYSKLAND 143 min. R: Wolfgang Petersen. S: Jürgen Prochnow, Herbert Gronemeyer, Klaus Wennermann, Hubertus Bengsch, Martin Semmelrogge, Bernd Tauber, Erwin Leder, Martin May.

Otroligt spännande och obönhörligt realistisk skildring av en tysk ubåt som under andra världskriget rycker ut i uppdrag över Atlanten. Mannarna börjar som unga, krigshungriga och exalterade men vistelsen under vatten blir en mardrömsupplevelse. En fruktansvärt intensiv och tät film; fullkomligt trovärdig och med många fasansfullt nervpirrande scenarion. Prochnow är perfekt, och lysande, som den hårda kaptenen. Också en gripande och intelligent film, ett pacifistiskt budskap döljer sig under ytan. Baserad på en självbiografisk roman av Lothar-Günter Buchheim, och ursprungligen visad som en TV-serie på sex timmar. En internationell succé som banade väg både för Prochnow och regissören Petersen. Svensk, föga använd, titel: ”Ubåten”. 

DAS LEBEN DER ANDEREN – Se De andras liv.

DAS WANDERNDE BILD *** 

1920 TYSKLAND 67 min. Stumfilm sv/35/s. R: Fritz Lang. S: Mia May, Hans Marr, Harry Frank, Rudolf Klein-Rogge, Loni Nest.

Tidig film av Lang strax innan ”Dr. Mabuse”. Ett föråldrat melodrama som inte direkt visar några prov på den djärvhet som gjorde honom så berömd, men den har en del fint naturfotografi och några udda, ofrivilligt komiska sekvenser. En livfull ung kvinna gifter sig med rötägg till bror, försöker bli ihop med dennes bror när hon blir gravid (båda spelas av Marr), men tvingas fly upp i bergstrakter där hon träffar melankolisk munk som tillber en jungfrustaty. Typiskt Langianskt krånglig intrig, med manus av honom och hustrun Thea von Harbou, och filmen är bara för hans beundrare; men de kan också eventuellt få ut ett och annat av den också.

DATADEMONEN – Se Demon Seed.

DAVE ***

Komedi

1993 USA 110 min. R: Ivan Reitman. S: Kevin Kline, Sigourney Weaver, Frank Langella, Kevin Dunn, Ving Rhames, Ben Kingsley, Charles Grodin, Faith Prince, Laura Linney, Bonnie Hunt, Parley Baer, Stefan Gierasch, Anna Deavere Smith, Charles Hallahan, Tom Dugan.

Kline spelar look-alike till USA:s president som får ta över rollen när denne vill komma undan en trist lunch; tyvärr får presidenten en stroke, Clinton-style, så han får helt enkelt finna sig i att ta över rollen permanent. Marginellt rekommenderbar förväxlingskomedi som är för lång, för långsökt och för förutsägbar men samtidigt harmlös, välgjord och packad med så många bra skådespelare att man tvingas tycka om den lite grann ändå.

DA VINCIKODEN (The Da Vinci Code) **

Thriller

2006 USA 139 min. R: Ron Howard. S: Tom Hanks, Audrey Tatou, Ian McKellen, Jean Reno, Paul Bettany, Alfred Molina, Jean-Yves Bertleloot,Etienne Chicot, Jürgen Prochnow, Jean-Pierre Marielle, Marie-Françoise Audollent.

Den vällanserade filmatiseringen av Dan Browns storsäljande blockbuster blev i slutändan en total besvikelse för de flesta biobesökare. Hanks spelar författare och professor i symbolstudier som blir oskyldigt anklagad för mordet på en gammal vän och museumsintendent. Han får fly med journalisten Tatou och åka Europa runt för att lösa den avlidnes gåtor som han lekfullt lämnat efter sig. Oväntat dåligt filmskapande, storyn kan man säga vad man vill om, som omedelbart drar igång historien utan att man får någon känsla för karaktärerna; och sedan har mage att begära av åskådaren att bry sig om dom. En del visuella effekter skapar en effektiv och luftig känsla av tidlöshet i det som berättas men så är också filmen inte bara uppenbar utan oavbrutet förklarande, extremt pratig och outhärdligt lång. Blev en kassasuccé, men många ville ha pengarna tillbaka. Uppföljare: ”Änglar och Demoner”.

DAWN OF THE DEAD ****

Skräckdrama

1978 USA 140 min. R: George A. Romero. S: David Emge, Ken Foree, Scott Reiniger, Gaylen Ross, Tom Savini.

Del två i Romeros omtalade ”Dead”-trilogi är kanske den bästa. Med djupare karaktärer än föregångaren ”Night of the Living Dead” och mer tempo än uppföljaren ”Day of the Dead”, och ett starkt underliggande tema om mänsklighetens sämre sidor. Kringstrosande, köttätande zombies är på god väg att ta över världen och fyra människor tar skydd inne i ett köpcentrum. En väldigt underhållande, och spännande när det gäller, zombieskräckis som lika mycket känns som en intelligent science fiction-film, eller en futuristisk actionfilm, trots den enorma mängden blodiga effekter av Tom Savini. En klassiker för sin genre, och det bästa exemplet på Romeros förmåga att baka in smart samhällssatir i sina filmer. Dario Argento var med och gjorde musiken och klippte själv ihop en egen version som var mer våldsam och med häftigare musik, i Italien kallad ”Zombi” (skräcktoken Lucio Fulci gjorde i sin tur ”Zombi2”, d.v.s ”Zombie Flesh Eaters”). Nyinspelades 2004.

DAWN OF THE DEAD ***

Skräck

2004 USA 104 min. R: Zack Snyder. S: Sarah Polley, Jake Weber, Ving Rhames, Michael Kelly, Mekhi Phiefer, Ty Burrell, Kevin Zegers, Michael Barry, Lindy Booth, Jayne Eastwood, Boyd Banks, Inna Korobkina, R.D. Reid, Kim Poirier, Matt Frewer, Justin Louis, Hannah Lochner, Bruce Bohne.

Oväntat ”fräsch” nyinspelning av George A. Romeros klassiker från 1978. Idén, att efter att världen zombifierats tar ett par överlevare skydd i ett köpcentrum, är ungefär det enda som överförts i denna mer Hollywood-anpassade version. Här satsas det istället på adrenalin och våld medan samhällsbudskapet förbises ganska radikalt. Låter oroväckande till ytan men filmen är ändå spännande, underhållande, välspelad och välgjord och inte nämnvärt respektlös mot sin föregångare (med undantag för att de levande döda är väl snabbfotade). Sensationellt våldsamma och blodiga specialeffekter, i synnerhet i den (mer rekommenderade) oklippta videoversionen. Ken Foree, Tom Savini och Scott Reininger från originalfilmen har cameoroller.

THE DAY AFTER TOMORROW **½

Drama

2004 USA 119 min. R: Roland Emmerich. S: Dennis Quaid, Jake Gyllenhaal, Emmy Rossum, Dash Mihok, Jay D. Sanders, Sela Ward, Austin Nichols, Arjay Smith, Tamlyn Tomita, Sasha Roiz, Ian Holm, Kenneth Welsh, Perry King, Robin Wilcock, Jason Blicker, Kenneth Moskow, Tim Mamaguchi, Glenn Plummer, Adrian Lester, Richard McMillian, Nestor Berrand.

Ointressant katastroffilm, som exploaterar vår klimaträdsla, där polarisarna smälter på grund av växthuseffekten vilket leder till världsomfattande gigantiska vattenvågor och isorkaner. Bra skådespelare kan inte hjälpa en trött och tråkig, emellanåt oacceptabelt löjlig, Hollywoodklyscha i akut behov av fantasi. Regissören Emmerich är veteran på den här typen av filmer och det daterade formuläret som fungerade på 90-talet följs slaviskt och inkluderar givetvis högtravande dialoger, nationalism, idiotiskt tjuriga antagonister och ett påsmetat, slentrianmässigt budskap om att vi ska låta naturen vara. Inte ens specialeffekterna, som brukar vara de här filmernas behållning, är särskilt imponerande.

DAYLIGHT **

Action

1995 USA 114 min. R: Rob Cohen. S: Sylvester Stallone, Amy Brenneman, Viggo Mortensen, Dan Hedaya, Jay O. Sanders, Karen Young, Claire Bloom, Vanessa Bell Calloway, Barry Newman, Stan Shaw, Colin Fox.

Trist katastroffilm trots vissa ambitioner, där Stallone spelar chef för räddningstjänsten. Han får rycka ut när en tunnel i New York rasar ihop, för att rädda de överlevande. Hyfsat underhållande för den som gillar konceptet, men det finns ingen anledning att se den här filmen om man sett någon annan som kom i samma veva. Stallones egen son, Stan dyker upp som ungdomsbrottsling.

DAY OF THE DEAD **½

Skräck

1983 USA 97 min. R: George A. Romero. S: Lori Cardille, Terry Alexander, Joseph Pilato, Jarlath Conroy, Antone DiLeo, Richard Liberty, Sherman Howard, Gary Howard Klar, Ralph Marrero, John Amplas.

I den sista delen i Romeros klassiska ”Dead”-trilogi, efter ”Night of the Living Dead” och ”Dawn of the Dead”, har zombier tagit över världen totalt och en liten grupp läkare och soldater har bosatt sig i ett gruvschakt för att överleva. Den klart sämsta filmen i serien, pratig och pretentiös och, fram till ett spännande slut, ganska tråkig. Manuset är intelligent, men det ryms ingen film i det. Men gillar man extremt blodiga effekter så blir man inte besviken, Tom Savinis välgjorda make-up är bättre än någonsin. Serien fick en fjärde del, ”Land of the Dead”, dock inte förrän år 2005. 

DAY OF THE DEAD *

Skräck

2008 USA 86 min. R: Steve Miner. S: Mena Suvari, Nick Cannon, Michael Welch, AnnaLynne McCord, Ving Rhames, Ian McNeice, Stark Sands, Matt Rippy, Pat Kilbane, Taylor Hoover, Christa Campbell.

Nyinspelning som nästan bara har namnet gemensamt med Romeros film som utan spår av tvivel är ett mästerverk i jämförelse. Standard-zombiestory om småstaden, epedmin, militärerna och zombieflykten. Extremt svag, otroligt dålig.

DAYS OF THUNDER **½

Drama

1990 USA 107 min. R: Tony Scott. S: Tom Cruise, Robert Duvall, Nicole Kidman, Randy Quaid, Cary Elwes, Michael Rooker, Fred Dalton Thompson, John C. Reilly, JC Quinn, Don Simpson, Caroline Williams, Donna W. Scott, Chris Ellis.

Formel ett-såpa – så att säga – med Cruise som ung Nascar-körare som tar hjälp av veteranen Duvall att försöka vinna Daytona, få ihop det med sträva doktor Kidman, gnabbas med rivalen Rooker och tävla med tramsiga fienden Elwes. Från hela gänget bakom ”Top Gun” och filmen är en variant på den; precis som den filmen är denna märkligt underhållande, trots den generiska grunden. Högt produktionsvärde från Scott, flera starka skådespelare och ett och annat inslag av ultrafånig humor gör att denna film aldrig blir tråkig, men i slutändan kämpar den hårt mot ett mekaniskt och själlöst manus. Cruise och Kidman blev ihop under inspelningen och förblev ett hett Hollywood-par under hela 90-talet (Kubricks ”Eyes Wide Shut” kan med fördel ses efter denna som en kuslig meta-uppföljning).

THE DAY THE EARTH STOOD STILL **

Science-Fiction

2008 USA/KANADA 104 min. R: Scott Derrickson. S: Keanu Reeves, Jennifer Connelly, Kathy Bates, Jaden Smith, John Cleese, Jon Hamm, Kyle Chandler, Robert Knepper, James Hong, John Rothman, Sunita Prasad, Juan Riedinger.

Nyinspelning av den tidlösa klassikern ”Mannen från Mars” från 1951 - i science fiction-sammanhang lite grann som att göra en nyinspelning på ”Det sjunde inseglet” – om en utomjordisk representant som tar mänsklig form för att varna mänskligheten om att artens destruktivitet nu är på väg att leda till dess undergång. Originalet var rakt berättad, enkel och genial, men i den här versionen har man försökt göra karaktärerna mer kontemporära och realistiska – men man har inte lyckats, så det blir istället en film där man reagerar på trist och livlös regi, blaséartade dialoger, stor brist på logik, osammanhängande tematik med slarvigt berättat budskap och inte minst jobbiga skådespelare; lillkillen Smith (Jada och Wills son) är en sådan jobbig representant för mänskligheten att man inte har något emot att stenbocks-Keanu (som fortfarande verkar tro att han gör ännu en ”Matrix”-film) utplånar oss allihop.

DEAD ALIVE – Se Braindead 

DEAD AND BURIED ***½

Skräck

1981 USA 90 min. R: Gary A. Sherman. S: James Farentino, Melody Anderson, Jack Albertson, Dennis Redfield, Nancy Locke Hauser, Lisa Blount, Robert Englund, Bill Quinn, Michael Corrie, Christopher Allport, Estelle Omens, Mark Courtney, Michael Courtney.

Mardrömslik övernaturlig skräckfilm om en småstadspolis (Farentino) som står inför ett par våldsamma och makabra mord, till synes utan något sammanhang. Han står handfallen inför brotten medan det blir allt klarare att övernaturliga krafter är inblandade. En väldigt välgjord, och paranoiaframkallande, film som börjar som en billig deckare men som snabbt utvecklar sig till en påtagligt obehaglig, och riktigt spännande, historia. Lite överdriven och aningen förutsägbar men filmen visar prov på kompetens och skicklig berättarkonst, inte minst i manuset av Donald Shusett och Dan O’Bannon.

DEAD MAN ***½

1995 USA/TYSKLAND/JAPAN 121 min. R: Jim Jarmusch. S: Johnny Depp, Gary Farmer, Crispin Glover, Lance Henriksen, Michael Wincott, Eugene Byrd, John Hurt, Robert Mitchum, Iggy Pop, Gabriel Byrne, Jared Harris, Mili Avital, Jimmie Ray Weeks, Joh North, Billy Bob Thornton.

Arketypiskt udda Jarmusch-film i Westernmiljö. Depp spelar man vid man William Blake som kommer till en liten stad för att arbeta som revisor; istället slutar han som levande död (bokstavligt talat) jagad av mördare för mord tillsammans med en indian vid namn Nobody (som tror att han är poeten William Blake) som vill få honom att befria sin själ. Lång, långsam, medvetet kryptisk berättelse som växlar mellan det makabra, svart humoristiska, filosofiska och… ja, vad nu Jarmusch haft i huvudet när han skrev manuset. Ojämn, episodisk, och för lång men det är å andra sidan så pass originellt, och ofta väldigt fängslande, att det är svårt att klaga. Många bra skådespelare i mindre roller, men Steve Buscemi är den enda cameon som är okrediterad. Ödslig musik av Neil Young.

DEAD MAN ON CAMPUS *

Komedi

1998 USA 96 min. R: Alan Cohn. S: Tom Everett Scott, Mark-Paul Gosselaar, Poppy Montgomery, Lochlyn Munro, Randy Pearlstein, Corey Page, Alyson Hannigan, Mari Morrow, Dave Ruby, Mark Carapezza, Jeff Tarpley, Jason Segel, Linda Cardellini, Aeryk Egan, Judyann Elder.

Ambitiös forskarstudent kommer till syndens näste – dvs. college – och efter att ha tappat omdömet och festat bort sina betyg, dras han in i en långsökt plan med sin blåsta rumskamrat att försöka få en deprimerad kille att ta livet av sig – så att dom automatiskt kan få bra betyg. En premiss som kan låta smaklös blir inget särskilt, eftersom den här filmen inte gör något av något. Den pågår bara från första scen till sista och försvinner utan att göra något väsen av sig. Undgår allra lägsta betyg för att… ja, den är kanske för meningslös för att vara så pass unik.

 

DEAD MAN WALKING ****

Drama

1995 USA 122 min. R: Tim Robbins. S: Susan Sarandon, Sean Penn, Robert Prosky, Raymond J. Barry, R. Lee Ermey, Cecilia Weston, Lois Smith.

Gripande moraldrama där Sarandon spelar nunna som ska vara rådgivare och ge tröst åt en man (Penn) som är dömd till döden för mord; i takt med att tiden för honom tickar ner blir hon mer och mer empatisk mot honom medan hon samtidigt sympatiserar med offrens familjer. Starka känslor uppstår och filmen öppnar för många såväl teologiska som samhällsinriktade diskussioner; allt är uppriktigt skildrat och filmen är inte moraliskt bunden utan verkar snarare fokusera på dödsstraffet som fenomen och verklighet. Omskakande och oförglömligt, i grunden drivet av ett fantastiskt manus och lysande skådespelare där Sarandon och Penn är särskilt hudlösa. Sarandon fick en välförtjänt Oscar.

DEAD ZONE (The Dead Zone) ***

Thriller

1983 USA 103 min. R: David Cronenberg. S: Christopher Walken, Brooke Adams, Tom Skerritt, Herbert Lom, Anthony Zerbe, Colleen Dewhurst, Martin Sheen.

Karg, långsam och fängslande Cronenberg-filmatisering av Stephen Kings roman om en lärare som överlever en bilolycka och vaknar upp synsk efter att ha legat i koma. Poängen är att han kan se människors öde genom fysisk beröring, vilket snart gör att han kan rädda världen från tokig presidentkandidat (Sheen). Walken är underbar i huvudrollen, filmen har en poetisk och faktiskt lite lobotomerad ton, och det finns många fina enskilda stunder. Filmen hade dock gärna kunnat vara lite längre och mer ingående, och varför var Sheens karaktär tvungen att vara en så uppenbar Hitler-Bondskurk? King gjorde förstås en miniserie tjugo år senare.

DE ANDRAS LIV (Das Leben der Anderen) ***½

Drama

2006 TYSKLAND 137 min. R: Florian Henckel von Donnersmarck. S: Ulrich Mühe, Sebastian Koch, Martina Gedeck, Ulrich Tukur, Thomas Thieme, Hans-Uwe Bauer, Volkmar Kleinert, Matthias Brenner, Charly Hübner, Herbert Knaup, Bastian Trost, Marie Gruber, Volker Michalowski.

Välgjord och medryckande skildring av DDR-Tysklands Stasi-verksamhet; utspelar sig år 1984 (förstås), Mühe spelar lojal och osviklig Stasi-agent som har uppdraget att övervaka ett intellektuellt par (en berömd pjäsförfattare och en känd skådespelerska) som misstänks vara illojala mot staten, men gradvis blir han mer involverad i deras liv för att till sist helt börja motarbeta sig själv. En film där angelägenheten att gräva upp den här delen av landets historia känns som den största drivkraften - påtagligt inte minst i en felfri detaljrikedom och en verkligt imponerande scenografi. I övrigt lider filmen av en lite sökt intrig, och det blir problematiskt när filmen spelar på samma realism den förtar med idealistiska människoporträtt och melodramatik; samtidigt är karaktärernas psykologiska förhållande gentemot varandra mycket fascinerande och mot slutet blir filmen både tragikomisk och tårdrypande. Frågan om det går ut över autenciteten ligger öppen. Vann Oscar för bästa utländska film och blev överhuvudtaget mycket uppmärksammad.

DEATH PROOF ***½

Action

2007USA114 min. R: Quentin Tarantino. S: Kurt Russell, Zoe Bell, Rosario Dawson, Vanessa Ferlito, Sydney Tamiia Poitier, Tracie Thoms, Rose McGowan, Jordan Ladd, Mary Elizabeth Winstead, Quentin Tarantino, Marcy Harriell, Eli Roth, Omar Doom, Michael Bacall, Monica Staggs, Jonathan Loughran, Marta Mendoza, Tim Murphy, Melissa Arcaro, Michael Parks, James Parks, Marley Shelton, Nicky Katt.

Underhållande “utflykt” av Tarantino till biljaktsbesatta b-filmslandskap. Russell spelar Stuntman Mike, den avdankade men hygglige föredettingen vid baren – som i själva verket är en psykopat som kör runt i sin mördarbil och har ihjäl unga tjejer, givetvis utan särskild anledning. Tarantinos film är först ut i ”Grindhouse”-dubbelvinjetten, en hyllning till 70-talets dubbelvisningar av b-filmer på sjaskiga biografer, som han skapat tillsammans med Robert Rodriguez (hans film: zombiefesten ”Planet Terror”). Båda filmerna har prytts med sprakig bildkvalitet och hackiga jump-cuts, denna mest till sin fördel och hela första halvan av filmen är verkligen dödligt snygg att titta på. Russell är fenomenal och de flesta av de kvinnliga hårdingarna är också perfekta, tillsammans med den oklanderliga klippningen och de gamla vintage-effekterna misslyckas Tarantino om han vill göra en korrekt b-film – kvalitén är överlägsen. När han slopar effektmakeriet i andra halvan blir det tydligare att filmen inte har mycket till handling, och den dras ner av ett gäng ovanligt långa och oinspirerade dialogscener – även om spektaklet räddas i slutet av en fantastisk, adrenalinstinn biljakt som får en att vinna tillbaka tron på biljakten som konstform.

DEATH RACE

Science Fiction-Action

2008 USA/STORBRITANNIEN/TYSKLAND 111 min. R: Paul W.S Anderson. S: Jason Statham, Joan Allen, Ian McShane, Tyrese Gibson, Natalie Martinez, Max Ryan, Jason Clarke, Frederick Koehler, Jacob Vargas, Justin Mader, Robert LaSardo, Robin Shou.

I den dystopiska framtiden är Statham stålarbetare i fem minuter innan nån sätter dit honom för hustrumord och så måste han bränna gummi i populärt ”dödsrace” för att bli fri. Bedövande skräp inspirerat av Roger Cormans ”Death Race 2000″ (Corman var exekutivproducent) som bara kan tilltala pubertetsbarn med bokstavskombinationer. Innehåller några pliktskyldiga pseudo-satiriska inslag, och skådespelarna gör vad dom kan, men det är en av den här regissörens sämsta filmer – och det vill inte säga lite med tanke på att han gjort subtila mästerverk som ”Aliens vs. Predator”.

DEATH RACE 2000 **½

Actionkomedi

1975 USA 74 min. R: Paul Bartel. S: David Carradine, Simone Griffeth, Sylvester Stallone, Louisa Moritz, Mary Woronov, Don Steele, Joyce Jameson, Fred Grandy, Martin Kove, John Landis.

Sanslös science-fiction-bilåkarfilm om ett framtida diktatursamhälle och ett årligt evenemang är ett ”dödsrace” där ett gäng karaktäristiska figurer tävlar i snabba bilar på en sträcka genom landet. Flest poäng får de som kör över flest, eller ”bäst”, oskyldiga människor! Carradine spelar mystiske antihjälten ”Frankenstein” och en mycket ung Sylvester Stallone brunstar fram den osympatiske ”Machine Gun Joe” och resten av de tävlande har festliga namn som ”Nero the Hero” och ”Herman the German Fox” (en ”nazi-navigatör”). En av b-filmskungen Roger Cormans mest mytomspunna filmer; en väldigt satirisk apokalypsfilm som har sina poänger, och sina skratt, men som till slut blir väl grotesk och långrandig, trots fartfyllda biljakter och högt tempo. Totalförbjöds i Sverige men släpptes efter hård granskning oklippt året därpå. Uppföljare: ”Deathsport”.

DEATHSPORT *

Science-Fiction

1978 USA 82 min. R: Allan Arkush, Nicholas Niciphor. S: David Carradine, Claudina Jennings, Richard Lynch, William Smithers, Will Walker, David McLean, Jesse Vint, H.B. Haggerty.

Urusel men vansinnigt rolig nollbudgetfantasy som lanserades av Roger Corman som en uppföljare till ”Death Race 2000″ även om den inte har något med den att göra egentligen. Carradine är antihjälte i den dystopiska framtiden där dödsspel förekommer, och dialogerna består endast och enbart av högtravande trams. Betyget ska inte avskräcka den som gillar sånt här, för filmen är bland dom roligaste skräpfilmer som gjorts sedan Ed Wood var i farten som mest.

DEATH WARRANT

Actionthriller

1990 USA/KANADA 85 min. R: Dean Sarafian. S: Jean-Claude Van Damme, Robert Guillaume, Cynthia Gibb, George Dickerson, Art LaFleur, Patrick Kilpatrick, Joshua John Miller, Hank Stone, Conrad Dunn, Jack Bannon, Abdul Salaam El razzac, Armin Shimerman, John Lantz, Hans Howes, Harrey Waters Jr.

Fängelsethriller där Van Damme är supersnut som får infiltrera ett fängelse för att lösa några mordfall som drabbat det. Trist Van Damme-film av dussinslaget med för lite action, för mycket dödtid och omringad av diverse klyschor. Givetvis också både ologisk och dum, men än sen? Det värsta är att den är tråkig, trots en och annan färgstark karaktär.

DEATH WISH ***½

Actiondrama

1974 USA90 min. R: Michael Winner. S: Charles Bronson, Vincent Gardenia, Steven Keats, Hope Lange, William Redfield, Stuart Margolin, Stephen Elliott, Kathleen Tolan, Jack Wallace, Fred J. Scollay, Chris Gampel, Robert Kya-Hill, Edward Grover, Jeff Goldblum, Christopher Logan, Gregory Rozakis.

Brutal och fortfarande kontroversiell film om hygglig, liberal vardagsman (Bronson) som har en ödmjuk och resonabel syn på livet. Brytningen kommer när ett gäng vidriga småtjuvar våldtar hans fru och dotter, varpå frun dör och dottern glider in i en psykologisk dvala. För att få utlopp för sina känslor, och sin frustration när polisen står handfallen, blir han snart en vandrande bödel som går runt på gatorna och har ihjäl kriminellt ”slödder”. Ansågs vid premiären ha ”klart fascistiska tendenser” och det råder ingen tvekan om att denna kollosalt cyniska film är totalt moraliskt oförsvarbar; men den är fortfarande välgjord och fascinerande och en ovanligt lyckad b-film, så länge man tänker på den som en tankeställare snarare än ett budskapsdrama – eller bara som omoralisk underhållning. Baserad på romanen ”Vän av ordning” av Brian Garfield som handlade om, just det, att våld inte är lösningen. Blev en stor succé och följdes av fyra dåliga uppföljare. Goldblum debuterar i den lilla rollen som en av överfallarna i inledningen.

DEATH WISH II *

Actionthriller

1982 USA 88 min. R: Michael Winner. S: Charles Bronson, Jill Ireland, Vincent Gardenia, JD Cannon, Anthony Franciosa, Ben Frank, Robin Sherwood, Silvana Gallardo, Robert F Lyons, Michael Prince, Drew Snyder, Paul Lambert, Thomas F Duffy, Kevyn Major Howard, Stuart K Robinson, Laurence Fishburne, F Lamont Johnson, Paul Comi.

Grådaskig, totalt livlös uppföljare gjord för att exploatera dålig smak och moral. Bronson har flyttat till Los Angeles, men tyvärr blir hans dotter (och städerska) mördade av ligister så han drar fram puffran igen och börjar ha ihjäl dom. Första filmen var oförsvarlig, men hade en spännande nerv; tvåan är en omoralisk, rasistisk, sexistisk, homofob, uselt skriven och regisserad skitfilm.

DEATH WISH 3

Action

1985 USA 92 min. R: Michael Winner. S: Charles Bronson, Deborah Raffin, Ed Lauter, Martin Balsam, Gavan O’Herlihy, Kirk Taylor, Alex Winter, Tony Spiridakis, Ricco Ross, Tony Britts, David Crean, Nelson Fernandez.

Ingen är mer otursförföljd än Bronsons anti-hjälte Paul Kersey; vem han än lär känna blir överfallen och mördad helt oprovocerat av omotiverat avskyvärda gatuskurkar. Den här gången måste han rädda medelålders gubbar och tanter i ruffigt New York-kvarter från gatugäng. Marginellt bättre än tvåan (annat vore väl konstigt) men extremt ologisk och ofrivilligt komisk. Bronson börjar se dement ut. Sunkigt skräp. Totalförbjuden i Sverige tre gånger.

DEATH WISH 4 (Death Wish 4: The Crackdown) *

1987 USA 99 min. R: J. Lee Thompson. S: Charles Bronson, Kay Lenz, John P. Ryan, Perry Lopez, George Dickerson, Soon-Tek Oh, Dana Barron, Jesse Dabson, Peter Sherayko, James Purcell, Michael Russo, Danny Trejo, Daniel Sabia, Mike Moroff, Dan Ferro.

Fjärde ”Death Wish”-filmen, och här börjar titeln verkligen bli ett metaskämt. Bronson är arkitekt, nu i Los Angeles, och ger sig an på att utplåna hela stadens knarksyndikat eftersom ”alla som har något att göra med knark förtjänar att dö”. Produktionsbolaget Cannon hade inga pengar vid det här laget och det märks, filmen ser extremt billig ut, men å andra sidan går Bronson i sömnen större delen av filmen. Sevärt om man verkligen, verkligen, verkligen tycker om män med mycket skägg och mustascher. Totalförbjuden i Sverige två gånger, sen släppt oklippt på video.

DEATH WISH V (Death Wish V: The Face of Death) **

Actionthriller

1994 USA 95 min. R: Allan A. Goldstein. S: Charles Bronson, Lesley-Anne Down, Michael Parks, Chuck Shamata, Kevin Lund, Robert Joy, Saul Rubinek, Miguel Sandoval, Kenneth Welsh, Lisa Inouye, Erica Fairfield, Jefferson Mappin, Michael Dunston, Claire Rankin, Sharolyn Sparrow.

Möglig femma som är bättre än någon av de tidigare uppföljarna men ändå trist och helt meningslös. Storyn är samma som senast: gangsters styr stan och har ihjäl folk som Bronson tycker om, så han får ha ihjäl dom istället. Sjaskig B-filmshumor och, framför allt, en fantastiskt slemmig Michael Parks i rollen som vedertaget vedervärdig skurk håller mer liv i den här filmen än den förtjänar. Ändå inte sevärd, i någon seriös mening. Bronsons sista roll i en biofilm; gick dock direkt till video i Sverige (där den hör hemma) med titeln ”Death Wish V – Dödens ansikte”.

DECAMERONE (Il Decameron) ***

1971 ITALIEN/FRANKRIKE/VÄSTTYSKLAND 112 min. R: Pier Paolo Pasolini. S: Franco Citti, Ninetto Davoli, Jovan Jovanovic, Vincenzo Amato, Angela Luce, Giuseppe Zigaina.

Pasolinis filmatisering av nio berättelser ur Boccacios ”Decamerone” är gjord på glatt humör och befinner sig ständigt i gränstrakterna mellan naturskön konstfilm, liberal satir på katolicismen, och ren och skär gladporr. Dom bästa historierna kommer i början, men det kan ju också vara konceptet och längden som mattar av bibehållningen efter ett tag. Första delen i Pasolinis ”Livets trilogi”, de andra var ”Canterbury Tales” och ”Tusen och en natt”.

DECASIA ***½

2002 USA 70 min. R: Bill Morrison.

Fascinerande timslång film som består av slitna och förruttnade arkvibilder på gammeldags nitratfilm; bakom ett flimmer glider liksom hemsökta bilder in och ut, alltifrån spöklika till poetiska, verkligt fascinerande och otäckt störande. Allt är ackompanjerat av en specialskriven, minimalistisk men effektiv, symfoni av Michael Gordon. Ett fascinerande dokument över det förflutnas oundvikliga dödsrike, och även en både sorglig, kuslig och vacker typ av begravningsgudstjänst för allvarligt troende filmälskare och cinefiler.

DE DIMHÖJDA BERGENS GORILLOR (Gorillas in the Mist: The Story of Dian Fossey) ***

Drama

1988 USA 129 min. R: Michael Apted. S: Sigourney Weaver, Bryan Brown, Julie Harris, John Omirah Miluwi, Iain Cuthbertson, Constantin Alexandrov, Waigwa Wachira, Iain Glen, David Lansbury, Maggie O’Neill, Konga Mbandu, Michael J. Reynolds, Gordon Masten.

Fin och välgjord, men också lite menlös, berättelse om Dian Fossey, forskaren som passionerat studerade utrotningshotade bergsgorillor i Afrika, kom att försvara dom mot tjuvjägare och blev mördad 1985. Weaver är perfekt i huvudrollen, Apteds regi säker och de många naturbilderna – där riktiga gorillor är blandade med Rick Bakers kostym och make-up – är oklanderliga, men manuset saknar ett personligt fokus och filmen får en redovisande ton snarare än en trovärdig; det verkar finnas ambitioner att komplicera Fosseys karaktär, men det når aldrig fullt ut utan blir bara outvecklade antydningar. Det övriga hantverket är dock så högt att filmen håller rätt fint.

DEEP BLUE SEA ***

Action

1999 USA 114 min. R: Renny Harlin. S: Thomas Jane, Saffron Burrows, Jacqueline McKenzie, Michael Rapaport, Samuel L. Jackson, Stellan Skarsgård, LL Cool J, Aida Turturro.

En grupp forskare försöker hitta ett botemedel för Alzheimers ute i havet genom att mixtra med haj-DNA. Hajarna blir olyckligtvis supersmarta och under en orkan blir en grupp människor inspärrade i laborationsbyggnaden ute på havet tillsammans med hajarna, som vill slå tillbaka. Harlin kör som vanligt på alla växlar med en anti-hjärn-rulle som fungerar som god, förvånansvärt oförutsägbar underhållning. Bra stämningsuppbyggnad, trots klyschor och trams.

DEEP IMPACT **½

Drama

1998 USA 121 min. R: Mimi Leder. S: Robert Duvall, Tea Leoni, Elijah Wood, Morgan Freeman, Vanessa Redgrave, Leeli Sobieski, Maximillian Schell.

Pompös katastroffilm om hur livet förändras när en komet ska slå ner på jorden. Pretentiös och mycket fånig, dess enda egentliga förtjänst är att den är bättre än 1998 års ”andra” kometfilm ”Armageddon”. Ganska underhållande, med infall av realism och med bra skådespelare, men idén om en ny Noas ark med människor och djur i bagaget är ett bra exempel på att filmen inte direkt går att ta på allvar.

DEEP RED (Profondo Rosso) ****

Skräckthriller

1975 ITALIEN 124 min. R: Dario Argento. S: David Hemmings, Daria Nicolodi, Gabriele Lavia, Macha Meríl, Eros Pagni, Giuliana Calandra, Piero Mazzinghini, Glauci Mauri, Clara Calamai.

Efter att ha bevittnat ett brutalt mord på en välkänd synsk kvinna slår sig en jazzpianist (Hemmings) ihop sig med en hårdnackad journalist (Nicolodi) för att hitta mördaren innan han slår till igen. Extremt stilistisk höjdare, skräckmästaren Argentos bästa giallo och enligt många hans bästa film; en lågmäld berättarteknik blandat med stilistiska utbrott av blodiga mord, filmen är verkligen laddad och tät från början till slut. Funkig musik av Argento och rockbandet Goblin bidrar till stämningen. Även känd som ”Profondo Rosso”.

DEEP RISING **½

Actionthriller

1998 USA 95 min. R: Stephen Sommers. S: Treat Williams, Famke Janssen, Anthony Heald, Kevin J. O’Connor, Wes Studi, Derrick O’Connor, Jason Flemyng, Cliff Curtis, Clifton Powell, Trevor Goddard, Djimon Hounsou, Una Damon, Clint Curtis.

Williams och två ”arbetskamrater” transporterar otäcka skurkaktiga machomän, helt ovetande om vilka de är, än mindre att de har bomber ombord, omkring på Sydkinesiska Havet. De ska råna en ny lyxkryssare, men när de kommer fram visar det sig att otäcka monster är ombord. En blandning av ”Aliens” och ”Titanic”. Börjar överraskande bra, men efter ungefär en timme så tar specialeffekterna över. Standardaction, som väntat underhållande men i övrigt ganska förutsägbar. Underhållande, men vänta er inget mästerverk. Gick direkt till videohyllorna i Sverige.

DEER HUNTER (The Deer Hunter) *****

Drama

1978 USA 183 min. R: Michael Cimino. S: Robert De Niro, John Cazale, John Savage, Meryl Streep, Christopher Walken, George Dzundza, Chuck Aspegren.

Klassiskt drama som skildrar fyra goda vänners (De Niro, Savage, Cazale, Walken) liv och öden före, under och efter Vietnamkriget. Denna skildring av allt det sorgliga och meningslösa som omgav Vietnamkriget och vad det gjorde med vanliga, unga, amerikanska män är både en episk melodram och ett chockerande starkt symboliskt drama. Extremt välgjord och laddad, hedervärt berättad genom tre episoder som helt saknar överflödiga ögonblick, trots att filmen är tre timmar lång; exceptionella skådespelare och oslagbart manus (av Deric Washburn) med både realistiska dialoger och mänskligt djup. En av 70-talets bästa amerikanska filmer och kanske den främsta av alla filmer som indirekt behandlat Vietnam-traumat. Blev också en av årtiondets mest omdebatterade filmer, och orsakade demonstrationer eftersom många såg den som ett försvar för USA:s krigsföring där Vietnam demoniserades med (”påhittade”) scener av rysk roulette – men denna fyrkantiga kritik bortser helt från filmens konstnärliga dimension, det starkt symboliska bildspråket och det humanistiska budskapet. Fick fem Oscar: bästa film, regi, biroll (Walken, i en storartad prestation) och klippning. Cazales sista film, han dog i bencancer innan filmen fick premiär.

DE 400 SLAGEN (Les quatre cents coups) ****

Drama

1959 FRANKRIKE 99 min. R: François Truffaut. S: Jean-Pierre Léaud, Claire Maurier, Albert Rémy, Guy Decomble, Georges Flamant, Patrick Auffay, Daniel Couturier.

Truffauts klassiska genombrottsfilm och tillsammans med Godards ”Till sista andetaget” dörröppnaren för den franska nya vågen. En självbiografisk berättelse om pojke i Paris som varken är slö eller dum men som negligeras av sina föräldrar och avfärdas av skolan så att han istället börjar driva omkring och syssla med småtjuveri. Oansenlig berättelse, men mästerligt regisserad. Truffaut leker med filmmediet genom att öppna upp berättandet; intrigen saknar förutbestämd rytm, nästan varje scen är filmad med något nytt grepp i åtanke och inte minst är den klassiska slutscenen oförglömlig. En av postmodernismens stora filmklassiker. Tillägnad André Bazin.

DE FÖRDÖMDAS DROTTNING (Queen of the Damned) **

Dramathriller

2001 USA 97 min. R: Michael Rymer. S: Stuart Townsend, Marguerite Moreau, Aaliyah, Vincent Perez, Paul McGann, Lena Olin, Christian Manon, Claudia Black, Bruce Spence, Matthew Newton, Tririel Mora, Megan Dorman, Jonathan Devoy, Megan Dorman, Jonathan Devoy, Robert Farnham, Conrad Standish.

Efter 200 års vila vaknar vampyren Lestat (Townsend), av lukten från modernitet, ur sin kista. Han beslutar sig för att bli berömd rockstjärna och samtidigt avslöja för hela världen att vampyrer existerar. Detta är förstås något som de flesta blodsugare ogillar, och de gör upp en komplott för att döda honom. Samtidigt vaknar Akasha (Aaliyah), alla vampyrers drottning, ur sin fyra tusen år långa sömn då hon valt Lestat till sin kung över världen. Denna filmatisering av Anne Rices tredje bok ur Vampyrkrönikan är en väldigt pretentiös och ganska ointressant MTV-version av sagan om Lestat. Saknar både handling och intrig och oftast låter musiken (med originallåtar av Jonathan Davis från Korn) som filmens mest fördömda attribut.

 

DE HÄNSYNSLÖSA Se Reservoir Dogs.

DEKALOGEN 1: DU SKALL INGA ANDRA GUDAR HAVA JÄMTE MIG (Dekalog, jeden) *****

Drama

1989 POLEN 53 min. R: Krzysztof Kieslowski. S: Henryk Baranowski, Wojciech Klata, Maja Komorowska, Artur Barcis, Maria Gladkowska, Ewa Kania.

Kieslowskis första film om dom tio budorden gjorda för polsk TV som miniserie. Handlar om en liten pojke som tycker om datorer och undrar vad meningen med livet är. Mer skall icke sägas. Extremt gripande, vansinnigt vackert filmat och filmen visar prov på såväl Kieslowskis starka humanism som hans unika förmåga att använda gigantisk tematik på ett totalt sparsmakat och minimalistiskt sätt. Också berättarmässigt är filmen mästerlig och till och med psykodynamisk; den som återvänder till filmen en andra gång kan notera att varje detalj är minutiöst perfekt genomtänkt och allting i berättelsen pekar från början mot en upplösning som man ändå, likt karaktärerna i filmen, inte vill se och acceptera. Mästerverk.

DEKALOGEN 2: DU SKALL ICKE MISSBRUKA HERRENS NAMN (Dekalog, dwa) ****

Drama

1989 POLEN 57 min. R: Krzystztof Kieslowski. S: Krystyna Janda, Aleksander Bardini, Olgierd Lukaszewicz, Artur Barcis.

Andra delen av Kieslowskis fascinerande miniserie. Handlar om en trolös kvinna med en döende man, en bortrest älskare, en möjlig abort och en till synes vänlig läkargubbe vars tankar, känslor och motiv aldrig blir helt klara. Mer subtil och sofistikerad än föregeånde del, lågmäld och underspelad för att ställa flera symboliska gåtor som inte lämnar åskådaren ifred. Inte en lika tillfredsställande film, men fortfarande stark och briljant dramatik.

DEKALOGEN 3: DU SKALL HELGA VILODAGEN (Dekalog, trzy) ****

Drama

1989 POLEN 56 min. R: Krzysztof Kieslowski. S: Daniel Olbrychski, Maria Pakulnis, Joanna Szczepkowska, Artur Barcis, Krystyna Drochocka.

Tredje Dekalogen, en julberättelse där en man får avbryta sin julafton för att hela kvällen följa med en gammal älskarinna i jakten efter hennes man som blivit full och försvunnit. Karaktärsbyggt romantiskt drama om kärlekens relativitet. Mer entonigt sentimental och ”lättsam” än de övriga delarna, men fortfarande så välgjort och välspelat att det blir gripande. Förmodligen den kallaste kärlekshistoria som någonsin varit så varmhjärtad; man kan kalla det ”Kieslowskis paradox”.

DEKALOGEN 4: HEDRA DIN FADER OCH DIN MODER (Dekalog, cztery) ***½

Drama

1989 POLEN 55 min. R: Krzystztof Kieslowski. S: Adrianna Biedrzynska, Janusz Gajos, Artur Barcis, Adam Hanuszkiewicz, Jan Tesarz, Andrzej Blumenfeld, Tomasz Kozlowicz, Elzbieta Kilarska.

Man och dotter bor tillsammans efter att modern dött; hon hittar ett brev modern lämnat efter sig som innehåller information som förändrar tillvaron för dom. Fjärde filmen i Kieslowskis TV-dekalog är en ovanlig berättelse, med ett intelligent och mångfasetterat budskap om livet och kärlekens gråzoner. Tunn premiss, och inte i klass med dom tidigare delarna, men fortfarande fascinerande som relationsstudie.

DEKALOGEN 5: DU SKALL ICKE DRÄPA – Se En liten film om konsten att döda.

DEKALOGEN 6: DU SKALL ICKE BEDRIVA HOR – Se En liten film om kärlek.

DEKALOGEN 7: DU SKALL ICKE STJÄLA (Dekalog, siedem) **½

Drama

1990 POLEN 55 min. R: Krzysztof Kieslowski. S: Anna Polony, Maja Barelkowska, Wladyslaw Kowalski, Boguslaw Linda, Bozena Dykiel, Katarzyna Piwowarczyk.

Kvinna kidnappar en liten flicka eftersom hon är den som fött barnet; sen blir hon kollrig när hon ska försöka ta hand om det. Konstigt drama som väljer att fokusera på en intrig utan spänning, samt ovanligt teatrala dialoger från diffusa karaktärer som inte når fram till åskådaren. Ett märkligt snedsteg i den här serien som avviker från de tidigare delarnas naturalism och förlorar Kieslowskis fokus på riktiga människors problem.

DEKALOGEN 8: DU SKALL ICKE BÄRA FALSKT VITTNESBÖRD (Dekalog, osiem) ***

Drama

1990 POLEN 55 min. R: Krzysztof Kieslowski. S: Maria Koscialkowska, Teresa Marczewska, Artur Barcis, Tadeusz Lomnicki.

Liten tant som föreläser om etik på Universitetet lär känna en kvinna som hon under de polska krigsåren fyrtio år tidigare hjälpte fly undan Gestapo. Bättre än föregående del, men fortfarande ganska småputtrigt och menlös på ett diffust sätt; inte alls dålig, och innehåller en och annan fin insikt om människors förhållande till ont och gott, men Kieslowski verkar inte vara sugen på att berätta historien. Manuset är mer pratigt och förklarande än cinematiskt genomtänkt och det tappar därför i dynamik. Koscialkowska och Marczewska är fina och drar det mesta lasset själva.

DEKALOGEN 9: DU SKALL ICKE ÅTRÅ DIN NÄSTAS HUSTRU (Dekalog, dziewiec) ****

Drama

1990 POLEN 58 min. R: Krzystof Kieslowski. S: Ewa Blaszczyk, Piotr Machalica, Artur Barcis, Jan Jankowski, Jolanta Pietek-Górecka, Katarzyna Piwowarczyk, Jerzy Trela.

En vacker återgång till toppformen efter två sämre inlägg i denna fina serie filmer. En kirurg får reda på att han är steril och blir oerhört svartsjuk när han börjar förstå att hans fru har en affär med en mycket ungre man; det hela leder till en del fatala missförstånd. Här visar Kieslowski återigen prov på sin till synes naturligt medfödda fingertoppskänsla för mänskliga problem; med otroligt subtila grepp ger han ett starkt liv åt en nästan absurt enkel melodramatisk situation och gör den fullständigt autentisk och gripande.

DEKALOGEN 10: DU SKALL ICKE ÅTRÅ DIN NÄSTAS EGENDOM (Dekalog, dziesiec) ****

Drama

1989 POLEN 57 min. R: Krzystof Kieslowski. S: Jerzy Stuhr, Zbigniew Zamachowski, Henryk Bista, Olaf Lubaszenko, Maciej Stuhr.

Fin avslutning, kanske den mest narratologiskt drivna av de tio filmerna och därmed den mest ”traditionellt” medryckande men samtidigt minst lika mångfasetterad som de bästa i serien. Handlar om två bröder vars far dör och när det visar sig att hans frimärkessamling är legendarisk och värd flera miljoner beslutar dom sig för att… försöka komplettera den, och inte sälja den. Kieslowskis humanistiska tema är varmt igenkännbar vid det här laget, men han upprepar aldrig sig själv och gör här istället en totalt realisitsk och naturalistisk film som både är rolig och gripande utan att någonsin förklara för publiken vad den ska tycka och känna.

DE LAGLÖSAS NÄSTE – Se Guldfågeln.

DELIKATESSEN (Delicatessen) ***½

Komedi

1991 FRANKRIKE 99 min. R: Jean-Pierre Jeunet. S: Pascal Benezech, Dominique Pinon, Marie-Laure Dougnac, Jean-Claude Dreyfus, Karin Viard, Ticky Holgado, Anne-Marie Pisani, Boban Janevski, Mikael Todde, Edith Ker, Rufus, Jacques Mathou, Howard Vernon, Chick Ortega.

Hysterisk och surrealistisk svart komedi om ett hyreshus i ett framtida postapokalyptiskt samhälle där mat ersatt pengar; på bottenvåningen huserar en slaktare och på alla andra vånignar springer en massa bisarra karaktärer omkring i jakt på att mätta magen. Fullständigt galen film som ganska tidigt hoppar överbord och blir lite svår att uthärda, men samtidigt är allt så karaktäristiskt, välgjort och stilrent att filmen blir fascinerande ända fram till slutet ändå.

THE DELINQUENTS **½

Drama

1957 USA 72 min. sv/35/a.s. R: Robert Altman. S: Tom Laughlin, Peter Miller, Richard Bakalyan, Rosemary Howard, Helen Hawley, Leonard Belove, Lotus Corelli, James Laritz, Christine Altman, George Kuhn, Pat Stedman, Norman Zands, James Leria, Jet Pinkston, Kermit Echols.

Altmans ökänt dåliga första långfilm, en infomercial-liknande film om ungdom på glid som i verkligheten mest är tråkig. snarare än usel. Laughlin spelar naiv yngling som inte får tillåtelse att vara ihop med sin minderåriga tjej av hennes föräldrar, och som därför dras till ett gäng vandaler som bland annat sysslar med sådana hemskheter som att föra oväsen på drive in-biografer. Papptunna karaktärer, minst sagt ojämnt skådespeleri och underutvecklad intrig; det hela känns mest som en propaganda-film för den kristna högern. Endast för Altman-fans och endast intressant i historiskt perspektiv.

DE LYCKLIGA ÅREN (This Happy Breed) ***½

Drama

1944 STORBRITANNIEN 105 min. R: David Lean. S: Robert Newton, Celia Johnson, Amy Veness, Alison Leggatt, Stanley Holloway, John Mills, Kay Walsh, Eileen Erskine, John Blythe, Guy Verney, Betty Fleetwood, Merle Tottenham.

Noel Coward och David Leans andra filmproduktion efter ”Havet är vårt öde”; berättelsen om en vanlig medelklassfamiljs liv i en förort till London under mellankrigsåren 1919 till 1939, byggt på Cowards pjäs. Är precis som den förra filmen byggd på en vilja att skildra den brittiska kulturen – oklanderligt regisserad av Lean, trots att intrigen i grund och botten bara är en såpopera, och filmens avgörande brist är att den är för kort och för lättviktigt sveper förbi uppenbart dramatiska händelser. Ändå finns det många fantastiska scener, och exemplariskt skådespeleri; inte minst är Johnson otrolig som pragmatisk och stöttålig hemmafru. Fint Technicolor-foto av  Ronald Neame, som även skrev manus tillsammans med Lean och medproducenten Anhony Haveock-Allan. Berättarrösten som inleder filmen tillhör Laurence Olivier.

DE MAGNIFIKA AMBERSONS (The Magnificent Ambersons) ****

Drama

1942 USA 88 min. R: Orson Welles. S: Joseph Cotten, Dolores Costello, Anne Baxter, Tim Holt, Agnes Moorehead, Ray Collins, Erskine Sanford, Richard Bennett, Orson Welles (berättarröst).

Gripande melodram om en episk kärlekshistoria mellan Cotten och Costello som pågår fram och tillbaka genom åren; de är hindrade av deras respektive familjer, andra friare och ödesmättat skvaller. Welles andra film efter ”Citizen Kane”, en filmatisering av boken av Booth Tarkington,  blev tydligt saboterad av filmbolaget som klippte bort nästan en hel timme och lade till ett meningslöst slut. Resultatet är en haltande, smärtsamt kort och bristfällig film vars intrig inte alltid hänger ihop, men mellan raderna kan man se formen av ett mästerverk.

DEMENTIA 13 ***½

Skräckthriller

1963 USA 74 min. R: Francis Ford Coppola. S: Bart Patton, Mary Mitchel, William Campbell, Patrick Magee, Luana Anders, Ethne Dunn, Peter Read.

Francis Ford Coppolas osannolika debutfilm, en Roger Corman-producerad skräckdeckare gjord på extremt låg budget. Utspelar sig kring ett slott på den irländska landsbygden där en yxmördare härjar och motivet verkar ha något att göra med den lilla flicka som drunknade i en damm ett antal år tidigare. Kollosalt blodig för sin tid, och fortfarande rätt så grafiskt stark, och kanske kan verka vara en typisk kitsch-kultig lågbudgetfilm väl inspirerad av ”Psycho”. Det är dock en ganska underskattad film med ett par obehagliga scener, kompetent filmade av Coppola (även om inga tecken på hans senare filmer finns här), och en atmosfär som inspirerat efterföljande kultfilmer som exempelvis ”Night of the Living Dead” och ”Motorsågsmassakern”. Manus av Coppola, sånär som på några extra mordsekvenser som Corman lade in eftersom han insisterade på mer våld och blod. Totalförbjöds i Sverige under titeln ”Nattens skräcknäste”, släpptes därefter med 11 minuters klipp.

DE MISSTÄNKTA (The Usual Suspects) **½

Thriller

1995 USA 106 min. R: Bryan Singer. S: Stephen Baldwin, Gabriel Byrne, Benicio Del Toro, Kevin Pollak, Kevin Spacey, Chazz Palminteri, Pete Postlethaite, Giancarlo Esposito, Suzy Amis, Dan Hedaya, Paul Bartel, Carl Bressler, Phillipe Simon, Jack Shearer, Christine Eastbrook.

Liket av flera kriminella hittas ombord ett brinnande fartyg på en ödslig kaj och en no bullshit-aktig kriminalare (Palminteri) försöker få fram sanningen ur den enda överlevaren, en halt och mesig typ (Spacey); det hela utvecklar sig till en enormt snårig film noir-historia om ett gäng skurkar som efter ett jobb ihop visar sig vara under påverkan av deras osynlige arbetsgivare, en Mabuse-aktig närvaro vid namn Keyser Söze som verkar vilja utföra hämnd på dom för oförätter de gjort i det förflutna. Ju närmare honom de försöker komma, desto snurrigare blir det och desto snävare blir snaran runt dom. Filmen är tät, snygg och välspelad – men det blir snart ansträngande att orka bry sig om dessa trista karaktärer, framförallt eftersom man på förhand vet summan av upplösningen. När finalen väl kommer bedrar hela filmen sig själv med ett överraskningsslut som inte har något med intrigen att göra utan som bara gör den redan från början tunna filmen helt onödig att bemöda sig med. Blev en stor 90-talshit, men har inte åldrats speciellt väl.

DEMOLITION MAN ***

Actionkomedi

1993 USA 115 min. R: Marco Brambilla. S: Sylvester Stallone, Wesley Snipes, Sandra Bullock, Nigel Hawthorne, Denis Leary, Benjamin Bratt, Bob Gunton, Glenn Shadix, Rob Schneider.

Stallone är framtidspolis som äntligen griper sin ärkefiende (Snipes), men eftersom han gått fram för hårt blir båda nerfrysta. År 2032 rymmer skurken med hjälp av en statlig konspiration och polisen finner inget annat val än att tina upp Stallone likaså. Den största behållningen med humorn är att Los Angeles (läs: San Angeles) år 2032 är ett totalt fredsälskande samhälle, där svordomar straffas med böter, och där poliser inte behöver oroa sig över annat än underjordiska rebeller som sprayar grafitti på väggarna (och som känns väldigt 90-talsinspirerade för att vara 00-talet). Förvånansvärt rolig film, med ett ganska smart och självmedvetet manus, som tar tillvara på Stallones förmåga att vara ofrivilligt komisk och ramar in det i ett fantasifullt science fiction-scenario - synd bara att filmen sinkas av actionscenerna, som är stereotypa och ovanligt tråkigt gjorda.

DEMONENS FÖRBANNELSE (Night of the Demon) ***½

Skräck

1957 STORBRITTANNIEN 95 min. R: Jacques Tourneur. S: Dana Andrews, Peggy Cummins, Niall MacGinnis, Maurice Denham, Athene Seyler, Liam Redmond, Reginald Beckwith, Ewan Roberts, Peter Elliot, Rosamund Greenwood.

Mysig gammal monsterthriller om mystiska dödsfall som sägs vara orsakade av en ”demon”; en syrlig doktor ska avslöja en lokal kultledare som en bluffmakare, men råkar istället på en mystisk förbannelse som gör hans tillvaro mer och mer skräckinjagande. Mycket Halloween-vänliga, knastrigt svartvita dimmor, en snygg stämningsuppbyggnad, fiffigt lekande med åskådaren, en lagom fånig och samtidigt kuslig atmosfär, samt ett av 50-talets häftigaste monster gör denna dussinaktiga drive in-film ovanligt minnesvärd.

DEMONERNAS PORT – Se Rashômon.

DEMONS (Dèmoni) ***

Skräck

1985 ITALIEN/VÄSTTYSKLAND 90 min. R: Lamberto Bava. S: Urbano Barberini, Natasha Hovey, Karl Zinny, Fiore Argento, Paola Cozzo, Fabiola Toledo, Nicoletta Elmi, Stelio Candelli, Nicole Tessier, Geretta Geretta Bobby Rhodes, Guido Baldi, Bettina Ciamplini, Giuseppe Mauro Cruciano, Sally Day, Michele Soavi (okred).

Typiskt surrealistisk b-skräckfilm från 80-talet där ett par människor blir utdelade gratis biobiljetter till en film utan titel på en okänd, i själva verket hemsökt biograf. Filmen som handlar om demoner och återuppväckning av de döda visar sig olyckligtvis ha en fantastisk effekt på biografen och snart börjar biobesökarna förvandlas till blodtörstiga bestar och kampen för överlevnad inleds. Splatterklassiker (och följaktligen bara för skräckentusaister med stark mage) som lånar friskt från filmer som ”Evil Dead” och George A. Romeros ”Dead”-filmer, med dåliga skådespelare och en hel del fånigheter. Ändå betydligt smartare än många andra italienska skräckfilmer med en del surrealistiska mardrömsinslag, symbolik mot Hollywoodklyschor och fenomenala specialeffekter. Producerad av Dario Argento som även var med och skrev manus tillsammans med regissören.

DEMON SEED **½

Science-Fiction-skräck

1977 USA 90 min. R: Donald Cammell. S: Julie Christie, Fritz Weaver, Gerrit Graham, Berry Kroeger, Lisa Lu, Larry J. Blake, John O’Leary, Alfred Dennis, Davis Roberts, Patricia Wilson.

Vetenskapsman (Weaver) uppfinner superdator med hög artificiell intelligens, men ”datademonen” blir besatt av människans natur och börjar jävlas med sin omgivning, inte minst vetenskapsmannens fru (Christie) som han kidnappar. Rätt välgjord, emellanåt lite kul, högteknologisk slasher som inte är dålig för vad den är; men den blir aldrig särskilt originell, och de parodiska likheterna med ”År 2001″ ger istället en komisk effekt som stiger över den självmedvetet ironiska nivån filmen från början har. Filmen är kort sagt fjantig. Byggd på en bok av Dean R. Koontz.

DE NAMNLÖSA (Los Sin Nombre) **½

Skräckdrama

1999 SPANIEN 98 min. R: Jaume Balagueró. S: Emma Vilarasau, Karba Elejalde, Tristán Ullda, Pep Tosar, Jordi Dauder, Toni Sevilla, Carlos Lasarte.

Fem år efter att en ung flicka hittats mördad får modern ett telefonsamtal från den döda dottern. Desperat och uppskrämd ger hon sig in i en mardrömsjakt på sanningen, som leder henne till en ondskefull sekt. Otäck mardrömshistoria, tydligt inspirerad av ”Seven” och ”När lammen tystnar”. En stundtals fascinerande rysare men den kommer ingenstans och man bryr sig ganska lite om karaktärerna, till slut blir det bara ofrivilligt obehagligt. 

DEN AMERIKANSKA VÄNNEN (Der Amerikanische Freund) ***½

Thriller

1977 VÄSTTYSKLAND/FRANKRIKE 125 min. R: Wim Wenders. S: Bruno Ganz, Dennis Hopper, Lisa Kreuzer, Gérard Blain, Nicholas Ray, Samuel Fuller, Peter Lilienthal, Daniel Schmid, Jean Eustache, Rudolf Schündler, Sandy Whitelaw, Lou Castel.

Wenders behandling av Patricia Highsmiths klassiska deckare om Tom Ripley är en ganska anspråkslös film där Hopper spelar Ripley, som tjänar pengar genom att sälja tavlor från en konstförfalskare i Paris. När han ombeds ställa upp som lönnmördare väljer han istället att låta en tavelramsförsäljare (Ganz) göra jobbet, eftersom denne lider av en dödlig sjukdom och behöver pengarna till sin familj. Det hela är inte direkt glamoröst, men den största bedriften är Wenders blandning av vackert vyfoto och betonggrå miljöer. Den långa mordsekvensen är filmens höjdpunkt, och både före och efter den känner man att intrigen saknar angelägenhet, men överlag är det en oklanderlig och välspelad thriller. Hoppers gestaltning av Tom Ripley är, som man kan tänka sig, knappast i den mer sofistikerade ton som alla andra Highsmith-filmatiseringar skulle använda sig av. Denna historia filmatiserades också 2002, som ”Ripley’s Game” med John Malkovich.

DEN BERUSADE ÄNGELN (Yoidore tenshi) ****

Drama

1948 JAPAN 98 min. R: Akira Kurosawa. S: Takashi Shimura, Toshirô Mifune, Reisaburô Yamamoto, Michiyo Kogure, Chieko Nakakita, Noriko Sengoku, Shizuko Kasagi, Eitarô Shindô, Masao Shimizu, Taiji Tonoyama, Yoshiko Kuga.

Starkt japanskt efterkrigsdrama, Kurosawas genombrottsfilm och hans första samarbete med Mifune som också fick ett sensationellt genombrott i och med denna film. Han spelar fåfäng yakuza-ledare som får tuberkulos och vägrar inse faktum medan hans alkoholiserade läkare (Shimura) inte kan låta bli att försöka hjälpa honom, trots sin cyniska bitterhet och fastän han beter sig som en baku (idiot). Från början till slut fängslande och tydligt Kurosawas första teamtiskt enhetliga film; det här är en film som utan omsvep handlar om mänskliga problem och slutklämmen, att en dödlig sjukdom är oväsentlig om ens livsstil ändå är sjuk till att börja med, glittrar av Kurosawas legendariska vishet. Oumbärlig för dom som är intresserade av japansk efterkrigsfilm; gjord under den amerikanska ockupationen och har flera inslag av imperialistisk kritik som gick under näsan på den då obligatoriska amerikanska censuren på japansk film (främst eftersom ingen i den styrelsen var tillräckligt bra på japansk kultur). Extra poängtering måste läggas på Mifunes medverkan i den här filmen, då han är rena dynamiten som Japans definitiva svar på Marlon Brando.

DEN BLÅ FILMEN – Se Frihet – Den blå filmen.

DEN BLÅ LAGUNEN (The Blue Lagoon)

Äventyrsdrama

1980 USA 108 min. R: Randal Kleiser. S: Brooke Shields, Christopher Atkins, Leo McKern, William Daniels, Elva Josephson, Glenn Kohan, Alan Hopgood, Gus Mercurio, Jeffrey Kleiser.

Ökänd filmatisering av fransk roman (av Henry De Vere Stacpoole) där två rennässansbarn blir skeppsbrutna, hamnar på en öde ö, växer upp till Atkins och Shields och börjar så småningom ”utforska” varandra. Ska, kanske, vara en seriös historia men det är omöjligt att ta dom fjantiga dialogerna på allvar när dom framförs av så uppenbart exploaterade skådespelare; det hela är en väldigt långdragen svit natur- och mjukporr. Något av en (typ av) klassiker dock, inte minst bland de ironiska generationerna. Uppföljare: ”Tillbaka till den blå lagunen”.

DEN BÄSTA SOMMAREN ***½

Dramakomedi

1999 SVERIGE 111 min. R: Ulf Malmros. S: Kjell Bergqvist, Stasse Soulis, Rebecca Scheja, Cecilia Nilsson, Brasse Brännström, Marcus Hasselborg, Oachuou Makini, Göran Thorell, Ann Petrén, Palle Olofsson, Anna Kristina Kallin, Ralph Carlsson.

Arketypiskt nostalgisk svensk komedi om två barn som tvingas spendera en sommar med deras tjuriga farbror (Bergqvist) på landet. Denne säljer likkistor på den lilla landsbygden, vilket säger det mesta. Bergqvist är lysande i sin paradroll som tjurskallig farbror och även Brännström är bra som nästan lika tjurig gammal gubbe, som tjurar över att han snart ska dö. Ett sentimentalt men genomtänkt manus, kärleksfull regi av Malmros och bra skådespelare höjer den här filmen från medelmåttighet upp till rätt njutbar underhållning.

DEN DEMOKRATISKE TERRORISTEN

Thriller

1992 SVERIGE/TYSKLAND 96 min. R: Per Berglund. S: Stellan Skarsgård, Katja Flint, Burkhard Driest, Karl Heinz Maslo, Heikko Deutschmann, Susanne Lothar, May Buchgraber, Ulrich Tukur, Rolf Hoppe, Günter Maria Halmer, Kjell Bergqvist, Claudia Demarmels, Konstantin Graudus, Heinrich Rolfing, Janna Striebeck.

Den andra biofilmatiseringen av Jan Guillous Hamilton-böcker efter ”Täcknamn Coq Rouge” och miniserien ”Fiendens fiende” – en otroligt långtråkig film. Storyn går ut på att Hamilton (Skarsgård) infiltrerar terroristgrupp i Berlin vilket bland annat leder till en butter kärleksaffär och ett attentat mot amerikanska ambassaden i Sverige. Regisserad utan minsta känsla för dramatik, och innehåller inte en spännande sekund.

DEN DÄR MARY (There’s Something About Mary) ***½

Komedi

1998 USA 119 min. R: Bobby Farrelly, Peter Farrelly. S: Cameron Diaz, Ben Stiller, Matt Dillon, Lee Evans, Chris Elliott, Lee Evans, Lin Shaye, Jeffrey Tambor, W Earl Brown, Sarah Silverman, Khandi Alexander.

Hysterisk komedi gjord av bröderna Farrelly på deras karriärers zenit; ett sällsynt välgjort vältrande i dålig smak. Handlar i korthet om den snälla och generösa tjejen Mary som alla är förälskade i. De olyckligt lottade är alla från en sliskig privatdeckare och ett desperat pizzabud till en gammal skolkompis och en komplett galning med sko-fetishism (!). Intensiv blandning av slapstick, situationshumor, absurdism, festliga dialoger, fenomenalt vrickade karaktärer och klockrena skådespelarinsatser (Dillon är helt underbar som privatdetektiven). Det märkliga är att intrigen är så pass gedigen att farsen är hejdlös från början till slut; även om den förstås inte är för alla.

DEN ENFALDIGE MÖRDAREN ****

Drama

1982 SVERIGE 103 min. R: Hans Alfredsson. S: Stellan Skarsgård, Hans Alfredsson, Maria Johansson, Per Myrberg, Lena-Pia Bernhardsson, Nils Ahlroth, Lars Amble, Carl-Åke Eriksson, Cecilia Walton, Wallis Grahn, Else-Marie Brandt, Gösta Ekman, Carl Billquist, Lena Nyman, Björn Andésen, Daniel Alfredsson, Erik Spangenberg, Stellan Sundahl.

Stark svensk modern klassiker med Skarsgård i sin genombrottsroll som den lätt missbildade ”Idioten” som i 30-talets Sverige får utstå spott och spe från den usla överheten, inte minst den vidriga fabrikören (Alfredsson). Efter att ha samlat styrka hos vänliga själar och med hjälp av de änglar han ser genom Bibelläsning når han bristgränsen som leder honom till våldsam hämnd. Hårt komprimerad berättelse om ondskan och godhetens tidlösa relation, mycket vackert gjord med sparsmakat foto (Rolf Lindström) som ger plats för stärkande effekter emellanåt. Fenomenalt återgett, bland annat med Ulla-Britt Söderlunds kostymer, och oklanderligt spelat, med Skarsgård i en av sina allra största stunder och Alfredsson som tar ansvaret för den verkligt osympatiska sidan av mänskligheten. Samma teman från Alfredssons komedier (bland annat med Tage Danielsson) går igen här, med intelligent symbolik i varje scen utan att tappa det mänskliga och oavbrutet engagerande.

DEN ENGELSKA PATIENTEN (The English Patient) ***½

Drama

1996 USA 162 min. R: Anthony Minghella. S: Ralph Fiennes, Juliette Binoche, Willem Dafoe, Kristin Scott Thomas, Naveen Andrews, Colin Firth, Julian Wadham, Jurgen Prochnow, Kevin Whately, Clive Merrison.

Vacker och smäktande snyftare om en man (Fiennes) som störtar med ett flygplan i Sahara mot slutet av andra världskriget, blir svårt brännskadad och tas om hand av ung sköterska (Binoche) som tampas med inre känslor. Genom återblickar berättas hans historia som kartritare över öknen och dess inslag av politiska intriger och en romans mellan honom och fagra Kristin Scott Thomas. Underbart foto och fantastiska skådespelare i denna berättelse som är välgjord och gedigen, men knappast så djuplodande som den ger sken av att vara, och efter ett tag hotar det långdragna tempot att kväva filmens vackra vyer. Vann 9 Oscar bla för bästa film, regi, klippning och foto.

DEN FJÄRDE MANNEN (De Vierde Man) ***½

1983 NEDERLÄNDERNA 102 min. R: Paul Verhoeven. S: Jeroen Krabbé, Renée Soutendijk, Thom Hoffman, Dolf de Vries, Geert de Jong, Hans Veerman, Hero Muller, Caroline de Beus, Reinout Bussemaker, erik J. Meijer, Ursul de Geer.

Verhoevens sista holländska film innan han övertalades att börja jobba i Hollywood (där han bland annat gjorde ”RoboCop”, ”Total Recall” och ”Basic Instinct”) är en surrealistisk och absurd lek med film noir-konventioner. Krabbé spelar morbid författare som är på god väg att nå ett nervsammanbrott när han träffar mystisk kvinna som, förstås, kan visa sig komma att bli hans undergång. Denna överdrivet klassiska intrig ligger som underlag för en visuellt utmattande film som ger lika mycket utrymme åt huvudpersonens sporadiska utfall i surrealistiska drömsekvenser/hallicunationer som hans sporadiska sexuella preferenser; skulle vara en exemplarisk film inom genusstudier hade det inte varit för att den bär på en makaber och ”ofrisk” känsla som hela tiden gör att man inte vet vart man har den. Filmen kommer alltså inte fram till något, och trycker på alla knappar samtidigt så att det emellanåt blir lite för grötigt, men det är å andra sidan fascinerande så länge det varar och säkerligen en festlig film för entusiaster av moraliskt ambivalent surrealism.

DEN FRUSNA LEOPARDEN *

Drama

1986 SVERIGE 97 min. R: Lárus Ýmir Óskarsson. S: Joakim Thåström, Peter Stormare, Jacqueline Ramel, Christian Falk, Marie Granlund, Agneta Ekmanner, Björn Granath, Gösta Bredefeldt, Keve Hjelm, Tuncel Kurtiz.

Kultfilm med Thåström som ung drömmare som återvänder (varifrån?) i en amerikanare med drömmar om att lämna allt osv; hans brorsa (Stormare) är bilmekaniker. Ödesmättade saker händer. Otroligt dåligt missförstånd om vad som är ”konstnärligt” filmskapande och att klyschor blir mindre klyschiga om de berättas med gränslös entusiasm. Det hela är en oändligt långtråkig film, hjälplöst sökandes ett ideal ála bröderna Coen eller Aki Kaurismäki, men den som inte somnar kommer snart börja göra sig lustig över de många ofrivilligt komiska stunderna som uppstår av den taktlöst långrandiga regin, det ofrivilligt stela skådespeleriet och manuset med repliker som ”Jag ska till Nairobi, du kommer inte förstå.”

DEN GALNA PROFESSORN (The Nutty Professor) **½

Komedi

1996 USA 95 min. R: Tom Shadyac. S: Eddie Murphy, Jada Pinkett, James Coburn, Dave Chappelle, Larry Miller, John Ales.

En superfet professor (Murphy) kommer på ett medel som kan göra honom smal i en viss tid. Detta är perfekt för att imponera på hans livs kärlek (Pinkett). Ganska taktlös ny version av ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde”. Murphy bär upp filmen, han är bra som båda sina alter egos, och fenomenal som resten av släkten (Oscarbelönad make-up). Hans prestationer vid familjemiddagarna gör filmen värd att se. Annars är det en ganska osympatisk film, överviktstemat står för de flesta skratten och det ges ingen empati till Murphys doktor. Värd att se för Murphyfans. Fick en uppföljare.

DEN GALOPPERANDE DETEKTIVEN (Ace Ventura: Pet Detective) ***

1994 USA 86 min. R: Tom Shadyac. S: Jim Carrey, Courtney Cox, Sean Young, Tone Loc, Dan Marino, Noble Wilingham, Troy Evans, Randall ”Tex” Cobb.

En excentrisk djurälskande djurdektektiv i Miami (eller rättare sagt spelad av Jim Carrey) får i uppdrag att hitta NFL-laget Dolphins borttappade maskot – det blir dråpligt. Carreys genombrottsroll är en gammaldags fjantkomedi, och en av hans mest populära filmer, där han ges utrymme att spela ut ordentligt. Varenda scen han är med i håller upp den tunna intrigen och gör filmen minnesvärd. Det hänger och står på Carrey, dock, och ogillar man honom så blir detta förstås en mardröm. Uppföljare: ”Ace Ventura – Den galopperande detektiven rider igen”.

DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE (Il buono, il brutto, il cattivo/The Good, The Bad a nd The Ugly) ****

Äventyr

1966 ITALIEN/SPANIEN 161 min. R: Sergio Leone. S: Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Eli Wallach, Rada Rassimov, Mario Brega, Chelo Alonso.

Kanske Sergio Leones mest klassiska spaghettivästern. Utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget, och handlar om tre laglösa män som letar efter en nergrävd skatt som tillhör sydstatsregeringen. Dessa spegelvänt olika personligheter vill alla åt den, men de har alla olika information om var den finns. En njutning, och ibland fullständigt genial, varje scen är minutiöst genomtänkt och man undrar ständigt vad som kommer hända härnäst. De tre huvudrollsinnehavarna är fullständigt perfekta i sina roller och filmen är så pass livligt gjord att den, trots att den är lång, lyckas fängsla i varje bildruta. Underhållande, spännande, engagerande, men har även en sanslös, fullständigt oemotståndlig humor. Dessutom med Ennio Morricones legendariska musik som förhöjer stämningen. Är den sista delen i Leones dollartrilogi (de första är ”För en handfull dollar” och ”För några få dollar mer”), men har ändå en uppföljare: ”Harmonica – en hämnare”.

DEN GRÖNA MILEN (The Green Mile) ***½

Drama

1999 USA 183 min. R: Frank Derbont. S: Tom Hanks, David Morse, Bonnie Hunt, Michael Clarke Duncan, James Cromwell, Michael Jeter, Graham Greene, Doug Hutchison, Sam Rockwell, Barry Pepper, Jeffery DeMunn, Gary Sinise, Patricia Clarkson, Harry Dean Stanton, Dabbs Greer, Eve Brent, William Sadler.

Hanks spelar chef på cellblock för dödsdömda förövare på 30-talet, men får livsomstördande erfarenhet när en gigantisk svart man (Duncan) blir intagen för att ha mördat två små tvillingflickor, något som verkar otroligt eftersom det visar sig att han har himmelska krafter. Pompös och pretentiös men ändå fängslande och mycket sympatisk. Håller sig till, och förlitar sig på boken (av Stephen King) och är alldeles på tok för lång, men den är så välgjord och välspelad att man sväljer mycket av den; Derbonts tidigare King-baserade fängelsefilm ”Nyckeln till Frihet” var dock bättre.

DEN HELIGA FAMILJEN ADDAMS (Addams Family Values) ***½

Komedi

1993 USA 93 min. R: Barry Sonnenfeld. S: Anjelica Huston, Raul Julia, Christopher Lloyd, Joan Cusack, Christina Ricci, Carol Kane, Jimmy Workman, Carel Struycken, Dana Ivey, Peter McNicol, Christine Baranski, Mercedes McNab, Nathan Lane, Peter Graves, Tony Shalhoub, David Hyde Pierce.

Helt förvirrad men grymt rolig uppföljare till ”Familjen Addams” som rent episodiskt hoppar mellan tre historier; Morticias och Gomez nye son som ställer till ett och annat problem, farbror Fester som sticker iväg med Cusack (som egentligen är en ökänd ungkarlsmördare) som vill åt hans pengar samt den sista och absolut roligaste; barnen Wednesday och Pugsley som sänds iväg på ett hurtigt läger som visar sig bli alldeles för glatt för att de ska utstå. Mängder av oerhört absurt roliga repliker, skämt och scener som till och med gör filmen bättre än sin föregångare, även om den var betydligt mer osplittrad. Ricci är bäst i familjen som härligt ondskefulla Wednesday.

DE NIO HETA SPÅREN – Se Cat O’Nine Tails.

DEN KORRUMPERADE SNUTEN (Bad Lieutenant) ****

1992 USA 96 min. R: Abel Ferrara. S: Harvey Keitel, Victor Argo, Zoë Lund, Vincent Laresca, Frankie Thorn, Fernando Véléz, Joseph Michael Cruz, Paul Hipp, Frank Adonis, Anthony Ruggiero, Victoria Bastel, Paul Calderón, Leonard Thomas, Peggy Gormley.

Stark, kompromisslös och genuint otäck film där Keitel spelar New York-polis som knarkar, super, har massiva spelskulder, går till prostituerade och använder sin makt för att utnyttja minderåriga och som upplever en slutgiltig kris när han får ett fall rörande en katolsk nunna som våldtagits och mördats. Uppenbarligen inga barnvänligheter, och kanske Ferraras råaste och mest lyckat snuskiga film, men filmen är både intelligent och poetisk och framförallt är Keitel så dynamisk i huvudrollen att man vill tillkalla en exorcist. En av få amerikanska filmer som faktiskt fick den nyinförda, men sällan använda, vuxenåldersgränsen NC-17. Manus av Ferrara och Argo, Calderón och Lund (som medverkar i filmen) men mycket i filmen känns inspirerat av autentisk kreativitet enligt klassisk amerikansk independent-stil. Werner Herzog gjorde en, slags, nyinspelning 2009 kallad ”Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans”.

DEN LILLA SJÖJUNGFRUN (The Little Mermaid) ***½

Animerad familjefilm

1989 USA 78 min. R: John Musker, Ron Clements. Sv Rös: Sissel Kyrkjebø, Jörgen Düberg, Per Myrberg, Evabritt Strandberg, Åke Lindström, Samuel Elers-Strandberg, Hans Josefsson, Per Eggers, Claes Thelander, Rolf Skoglund.

Dramatiskt romantisk Disneystorfilm, mycket löst byggd på H.C. Andersens berättelse om sjöjungfrun Ariel som längtar efter att bli människa. Jämnt tempo som växlar mellan suggestiva stämningar, storslagen dramatik och oemotståndlig värme och humor; det är bara slutet som kommer lite plötsligt. Mer storslagen än någon annan Disneyfilm fram till dess, med operatiska bifigurer som sjöhäxan Ursula och havsguden Triton. Lyckad svensk dubbning, med Kyrkjebø som Ariel och en underbar Myrberg som festliga musikaliske krabban Sebastian. Han framför Ta en kyss och Havet är djupt som, tillsammans med Ariels längtansfulla ballad Del av min värld, utgör de stora musikaliska höjdpunkterna. Oscars gick till bästa musik (Alan Menken) och sångnummer (Havet är djupt). Följdes, likt nästan alla Disneys 90-talsklassiker, av en medelmåttig TV-serie och senare diverse gräsliga direkt-på-video-uppföljare.

DEN LÅSTA DÖRREN (Secret Beyond the Door) ***½

Thriller

1947 USA 99 min. sv/35/a.s. R: Fritz Lang. S: Joan Bennett, Michael Redgrave, Anne Revere, Barbara O’Neil, Natalie Schafer, Paul Cavanagh, Anabel Shaw, Rosa Rey, James Seay, Mark Dennis.

Oemotståndlig bladning av Freudiansk thriller och Harlequin-aktigt fluff, där Bennett dumpar en trist typ innan altaret för att istället gifta sig med den mystiske, spännande och svårmodige Redgrave. Men efter ett tag börjar det kännas som att hans mörka sida är väldigt mörk…. En underhållande psykoanalytisk tolkning på Bluebeard-berättelsen om prövningen med den låsta dörren som växlar mellan att vara spännande och fjantig för att kulminera i en nervkittlande, och helt absurd, upplösning. Var en ekonomisk katastrof när den kom, och kan ses som en kölvattensfilm efter framförallt Hitchcock (och filmer som ”Rebecca” och ”Illdåd planeras”) men det är ändå en underskattad film och en av Langs mest originella, vilket inte vill säga lite.

DEN NAKNA LUNCHEN - Se Naked Lunch.

DEN NAKNA PISTOLEN (The Naked Gun: From the Files of Police squad!) ***½

Komedi

1988 USA 85 min. R: David Zucker. S: Leslie Nielsen, George Kennedy, Priscilla Presley, Ricardo Montalban, O J Simpson, Nancy Marchand.

Hysterisk spoof-komedi med Nielsen i paradrollen som den gravallvarlige, men helkorkade, toppkommisarien Frank Drebin. Intrigen går ut på att han måste hejda ett mordförsök på Drottning Elizabeth men ordet ”intrig” i det här sammanhanget kan förstås ersättas med ordet ”ursäkt”; filmen är en klassiker för sin genre, packad med hejdlösheter. Har fått två uppföljare.

DEN NAKNA PISTOLEN 2½: DOFTEN AV RÄDSLA (The Naked Gun 2½: The Smell of Fear) ***

Komedi

1991 USA 81 min. R: David Zucker. S: Leslie Nielsen, Priscilla Presley, George Kennedy, OJ Simpson, Robert Goulet, Richard Griffiths, Jacqueline Brookes, Lloyd Bochner, Tim O’Connor, Peter Mark Richman.

Inte alls nyskapande, men hjälpligt fungerande uppföljare på den första fjantfilmen. Här är klantkommisarien Frank Drebin tillbaka och den här gången luskar han runt bland USAs industripampar som vill förhindra en mer ekologisk politik. Godtagbar men mer konstruerad än första filmen. Ett par garanterat hysteriska inslag som räddar filmen. Uppföljare: ”Nakna pistolen 33 1/3”.

DEN NAKNA ÖN (Hadaka no shima) ****

Drama

1960 JAPAN 94 min. R: Kaneto Shindô. S: Nobuko Otowa, Taiji Tonoyama, Shinji Tanaka, Masanori Horimoto.

Briljant och fascinerande film berättad helt utan dialoger, om ett par och deras två barn som bor på en öde ö och dagligen ror över till en angränsande ö för att hämta vatten till den dåliga skörden. Fängslande film, unik i sitt slag, om tillvarons meningslösa upprepning och den existentiella tomheten. I sin stumhet inte rimligen realistisk men ändå kännbart verklig på grund av den poetiska stämningen. Klassiskt avantgardistiskt konstfilmande, producerad vid sidan av japanska filmbolaget Toho vars ställning i övrigt alltid liknat monopol över japansk film.

DENNIS (Dennis the Menace) **½

Familjekomedi

1993 USA 94 min. R: Nick Castle. S: Mason Gamble, Walter Matthau, Joan Plowright, Christopher Lloyd, Lea Thompson, Robert Stanton, Amy Sakasitz, Kellen Hathaway, Paul Winfield, Natasha Lyonne, Devin Ratray, Hank Johnston, Melinda Mullins, Billie Bird, Bill Erwin.

Gräll och pastellfärgad filmversion av serien om den lilla odågan Dennis som terroriserar gammal gubbe, här spelad av Matthau; han håller hyggligt liv i scenerna han är med i, lintotten Gamble är så söt att man får ont i tänderna i huvudrollen (som föryngrats till fem år) och Lloyd är minnesvärd som sluskig tjuv med taskiga tänder. I grund och botten bara en till ”Ensam hemma”-klon av manusförfattaren John Hughes, punkterad av överdrivna våldsgags och prutthumor, men det är OK barnunderhållning, och en sån där film som främst lever på skådespelare och hantverk.

DEN OBESEGRADE DÖDEN (Der müde Tod) ****

1921 TYSKLAND 105 min. Stumfilm. sv/35/s. R: Fritz Lang. S: Lil Dagover, Bernhard Goetzke, Walter Janssen, Hans Sternberg, Karl Rückert, Max Adalbert, Wilhelm Diegelmann, Erich Pabst, Karl Platen, Hermann Picha, Paul Rehkopf, Max Pfeiffer, Charles Puffy, Paul Biensfeldt, Georg John, Lydia Potechina, Grete Berger, Eduard von Winterstein, Erika Unruh, Rudolf Klein-Rogge, Lothar Müthel, Edgar Pauly, Lewis Brody, Paul Neumann.

Ungt nyförlovat par plockar upp en mystisk främling på vägen som visar sig vara Döden, en främling som redan gjort sig bekant med den närbelägna byn där han fått tillåtelse att bygga ett ”trädgård” intill en kyrkogård. Efter att den unge mannen dött ber kvinnan om att ge henne honom tillbaka och Döden ger henne den svåra prövningen att försöka rädda livet på ens en av honom dödsdömd människa i världen. Fritz Langs första kliv in i den tyska expressionismen och tydligt hans första riktigt ambitiösa och arketypiska film där han för första gången blandar dekadent ockultism och dödsallvarlig mytologi (bokstavligt talat!) med lika delar fartfylld äventyrsfilm och romantiskt fluff, allt gjort med en exceptionellt smakfull scenografi och flera minnesvärda effekter. Goetzke är för övrigt oförglömlig som den obesegrade huvudpersonen. Inte lika bra som ”Metropolis” eller filmerna om Dr. Mabuse, men man märker att Lang är alldeles över tröskeln till dom filmerna; detta också i sig en stark och gedigen film från den här eran, såväl fängslande som stundtals fjantig och även märkligt gripande, med en oerhörd atmosfär från början till slut. Manus av Lang och Thea von Harbou.

DEN OFRIVILLIGE GOLFAREN **½

Komedi

1991 SVERIGE 103 min. R: Lasse Åberg. S: Lasse Åberg, Jon Skolmen, Mats Bergman, Margo Gunn, Jimmy Logan, Hege Schøyen, Ulf Eklund, Marianne Scheja, Lasse Haldenberg, Annalisa Ericson, Ingvar Kjellson, Claes Månsson, Bertil Norström, Margreth Weivers, Pia Oscarsson, Erland Josephson, Reuben Sallmander, Barbro Hiort Af Ornäs, Paul Kessel, Christin Stenius, Harry Glass.

I den fjärde filmen om klanten Stig-Helmer råkar han hamna i ett miljonvadslag där han på en vecka måste bli en tillräckligt bra golfspelare för att slå en självgod miljonär med tveksam talang. Han tar sig därför till Skottland med hurtige Ole och blir upptränad av en gammal British Open-vinnare. Den film i serien med mest handling överhuvudtaget, och inte en lika stor upprepning som de tidigare, ändå känns det som att ingenting särskilt händer i den här avslagna komedin, som till varje pris undviker att vara bra. Följdes av ”Hälsoresan”.

DEN ONDA CIRKELN (The Craft) **½

Fantasydrama

1996 USA 101 min. R: Andrew Fleming. S: Robin Tunney, Fairuza Balk, Neve Campbell, Rachel True, Skeet Ulrich, Christine Taylor, Breckin Meyer, Nathaniel Marston, Cliff De Young, Assumpta Serna, Helen Shaver, Jeanine Jackson, Brenda Strong.

Tunney spelar nyinflyttad tjej i ny stad som lär känna tre andra halvmobbade tjejer  och tillsammans blir dom besatta av ockultism och mörka häxkrafter. Teen-chickflick med hysteriskt 90-talsskrikigt bildspråk, börjar bra men har ingen ordentlig handling.

DEN ONDA DOCKAN (Child’s Play) **½

Rysare

1988 USA 87 min. R: Tom Holland. S: Catherine Hicks, Chris Sarandon, Alex Vincent, Brad Dourif, Dinah Mankoff, Tommy Swerdlow, Jack Colvin.

Åttaårige Vincent får till sin stora glädje en Good Guy-docka på sin födelsedag. Tyvärr visar det sig att en strypmördare tagit plats inuti dockan, och nu måste han döda den som han först berättade sin hemliga identitet för, för att kunna återgå till sitt normala jag igen. Ironisk, och inte särskilt otäck, kultfilm med ett starkt drag av 80-talssunk. Blev stor succé, och har fått fyra uppföljare.

DEN ONDA DOCKAN 2 (Child’s Play 2) **

Rysare

1990 USA 84 min. R: John Lafia. S: Alex Vincent, Jenny Agutter, Gerrit Graham, Christine Elise, Brad Dourif, Grace Zabriskie, Peter Haskell, Beth Grant, Greg Germann, Raymond Singer, Charles Meshack, Stuart Mabray, Matt Roe, Herbie Braha, Don Pugsley.

Segdragen uppföljare till första dockfilmen där mördardockan Chucky återuppstår med blixt och dunder och ger sig av för att ha ihjäl ungen som kom undan i ettan. En sån där uppföljare som förklarar lite hur dom har tänkt sig det i början, och sen gör ungefär exakt samma film en gång till. Några spänningsscenarion här och var, och det finns något mycket roligt med en liten ful, mordisk docka som svär för mycket som ingen bara verkar kunna plocka isär. Inget särskilt att hänga i granen dock.

DEN ONDA DOCKAN 3 (Child’s Play 3)

Rysare

1991 USA 90 min. R: Jack Bender. S: Justin Whalin, Perrey Reeves, Jeremy Sylvers, Travis Fine, Dean Jacobson, Brad Dourif, Peter Haskell, Dakin Matthews, Andrew Robinson, Burke Byrnes, Matthew Walker, Donna Eskra, Terry Wills, Richard Marison.

Långsökt, uppenbart hopslafsad trea där ungen från de andra filmerna har växt upp till tonåring och blir insatt på ”tuff” militärskola. Givetvis är Chucky, som smältes ner i slutet av tvåan (hur han kommer till liv igen är… kryptiskt), snart på plats för att lik förbannat ta över hans kropp. En till upprepning där inget görs av ett hyggligt potentiellt miljöombyte, och man inser mot slutet att en galen mördardocka är ett skämt som kanske funkar en gång men verkligen inte tredje gången gillt. Det tog sju år innan en ny film kom; ”Bride of Chucky”. 

DEN OÄNDLIGA HISTORIEN (Die Unendliche Geschichtte/The NeverEnding Story) ***

Äventyr

1984 USA/VÄSTTYSKLAND 94 min. R: Wolfgang Petersen. S: Barret Oliver, Noah Hathaway, Tami Stronach, Thomas Hill, Deep Roy, Tilo Prückner, Moses Gunn, Sydney Bromley, Patricia Hayes, Gerald McRaney, Alan Oppenheimer (röst).

Stämningsfull filmatisering av Michael Endes fantasybok om utstötte pojken Bastian som får tag på den magiska boken “Den oändliga historien” och medan han läser den förstår att han påverkar handlingen. Som läsare måste han leda hjälten Atreyu genom landet Fantasien för att hitta ett botemedel till den döende kejsarinnan och hindra det våldsamma “Ingentinget” från att förtära det magiska landet. Lite för lite handling har tagits tillvara på i den här filmen, och det intelligenta budskapet dras igenom lite hastigt mot slutet, men detta är överlag oklanderlig familjeunderhållning. Klart daterade, men mysiga, specialeffekter och medryckande musik bidrar till underhållningen. Fick två uppföljare.

DEN PERFEKTA STORMEN (The Perfect Storm) **½

Drama

2000 USA 124 min. R: Wolfgang Petersen. S: George Clooney, Mark Wahlberg, John C. Reilly, Diane Lane, William Fichtner, John Hawkes, Allen Payne, Mary Elizabeth Mastrantonio, Karen Allen, Cherry Jones, Bob Gunton, Michael Ironside, Christopher McDonald.

Inte alltför trovärdig skildring av den sanna historien om ett par svärdfiskare som hamnade mitt i kollisionen av tre stora oväder i norra Atlanten, hösten 1991. Här spelar Clooney kaptenen med bakgång på fisket som i hopp om att hitta stor fångst tar med sin sympatiska besättning till havs, med olyckliga följder. Denna film är egentligen rätt dålig, manuset är rent pinsamt, första halvan är som en blandning av en reklamfilm och en såpopera, andra halvan är ett ständigt upprepande av samma saker om igen. Filmen får viss heder av en uppsättning bra skådespelare och några spänningsmoment till havs. Byggd på succéboken med samma namn av Sebastian Junger. 

DEN RÖDA FILMEN (Trois couleurs: Rouge) ****

1994 FRANKRIKE/SCHWEIZ/POLEN 99 min. R: Krzystof Kieslowski. S: Irène Jacob, Jean-Louis Trintignant, Frédérique Feder, Jean-Pierre Lorit, Samuel Le Bihan, Marion Stalens.

Den sista delen i Trikoloren, dvs Kieslowskis trilogi inspirerad av den franska flaggan; också Kieslowskis sista film. Jacob spelar fotomodell som inser att hennes granne är en bitter gubbe som spionerar och övervakar sitt grannskap och utan någons vetskap begår intrång i deras privatliv. På samma sätt som den första filmen – ”Frihet: Den blå filmen” - oerhört vacker och visuellt suggestiv men då den visade Kieslowskis romantiska sida, och ”Den vita filmen” visade hans realistiska humanism är denna den film som exemplifierar hans djupare, allra mest mångfasseterade filosofiska aspekter. Det är kanske den bästa filmen i serien, en lågmäld men mycket intelligent historia som utan att moralisera ändå ställer flera mänskliga etiska frågor i centrum och lindar in allting i ett underskönt bildspråk. Den sista scenen binder ihop alla de tre filmerna som tillsammans utgör ett gripande och mycket tillfredsställande kraftprov på Kieslowski som en av filmhistoriens få verkliga konstnärer.

DEN SISTA FÄRDEN (Deliverance) ****½

Thriller

1972 USA 109 min. R: John Boorman. S: Jon Voight, Burt Reynolds, Ned Beatty, Ronny Cox, Billey McKinney, Herbert ”Cowboy” Coward, James Dickey.

Fyra män ur den bekväma övre medelklassen åker ut på en kanotresa i en beryktad, vild flod medan den finns kvar (den ska snart försvinna i och med en sprängning), men de får lite mer äventyrligheter än de räknat med. En klassisk film som både är en spännande äventyrsfilm och en psykologiskt orienterad fantasi om vildmarken; långsamt, och med autentisk nerv, bygger Boorman upp spänningen och sedan låter den hålla sig ända fram till det sällsamma slutet. Dödsföraktande vildmarksfoto och fantastiska skådespelare; Voight nervös som familjefar, Reynolds härlig som självgod ungkarl och debutroller för Beatty och Cox, upplockade från teatern. Manus av James Dickey, byggd på hans roman; han dyker själv upp i slutet och är oväntat bra i rollen som misstänksam stadssheriff.

DEN SISTA MÅLTIDEN (The Last Supper) **½

Svart komedi

1996 USA 94 min. R: Stacy Title. S: Cameron Diaz, Ron Eldard, Annabeth Gish, Jonathan Penner, Courtney B.Vance, Nora Dunn, Ron Perlman, Bill Paxton, Charles Durning, Mark Harnon.

Fem kompisar bjuder in folk de ogillar på middag för att sedan döda dem och begrava dem i trädgården. Rätt igenom satirisk och syrlig, med bra skådespelare och underhållande birollsskådisar av Paxton, Durning, Harnon och Perlman. Men det känns som något saknas och konceptet blir lite uddlöst efter ett tag.

DEN SISTE ACTIONHJÄLTEN (Last Action Hero) ***

Actionkomedi

1993 USA 130 min. R: John McTiernan. S: Austin O’Brien, Arnold Schwarzenegger, Charles Dance, Robert Prosky, Anthony Quinn, Frank McRae, Tom Noonan, F. Murray Abraham, Mercedes Ruehl, Ian McKellen, Art Carney, Toru Tanaka, Joan Plowright, Tina Turner.

Rolig fantasi/parodi där en actionfanatisk pojke, med hjälp av en magisk biobiljett, sugs in i Arnold Schwarzeneggers senaste film; väl inne i filmen kan han avslöja alla genrens klyschor men Arnold vägrar ändå gå med på att allt bara är en film. Ett halvbra manus som blir mer gimmick-artat än bra, men det är sevärt för actionälskare och filmen (som sågades och floppade när den kom) är ändå ganska underskattad: Det är inget mästerverk men inte dåligt, mycket underhållande och den lite fjantiga humorn är rolig. Förutsett att man tar det hela med en nypa salt, såklart. Cameos av bland andra Jean-Claude Van Damme, James Belushi och Ian McKellen. 

DEN SISTE KEJSAREN (The Last Emperor/L’ultimo imperatore) ****

Drama

1987 ENGLAND/HONG KONG/ITALIEN 160 min. R: Bernardo Bertolucci. S: John Lone, Joan Chen, Peter O’Toole, Ying Ruocheng, Victor Wong, Dennis Dun, Ryuichi Sakamoto, Maggie Han, Ric Young.

Magnifikt epos om Kinas siste kejsare som vid tre års ålder kröntes och växte upp i den förbjudna staden i Peking. Indelad i två delar – först uppväxten i Den förbjudna staden där han längtar efter att komma ut, och sedan när han kommer ut och vill tillbaka. Det hela skildras i tillbakablickar då kejsaren sitter fängslad i kommunismens bojor för landsförräderi år 1950. Lång men imponerande rakt igenom, med otrolig scenografi och Vittorio Storaros foto som är bland det bästa som gjorts på film. Den första delen är otrolig, fullkomligt spektakulär och oemotståndlig. Den andra delen är också oerhört välgjord, filmiskt underbar, men inte fullt lika imponerande. Men det är ändå makalös filmkonst på högsta nivå. Fick nio Oscar: bl a för Bästa film, regi, manus efter annan förlaga (Mark Peploe och Bertolucci), scenografi, klippning, kostymer och originalmusik. 

DEN SISTE SCOUTEN (The Last Boy Scout) ***

Action

1991 USA 100 min. R: Tony Scott. S: Bruce Willis, Damon Wayans, Chelsea Field, Noble Willingham, Taylor Negron, Danielle Harris, Halle Berry, Bruce McGill, Chelcie Ross, Joe Santo, Clarence Felder.

Willis spelar före detta säkerhetsagent, numera rejält avdankad privatdetektiv med misärartat äktenskap och dålig relation med dottern. Wyans är före detta footballproffs som tvingas avgå efter drogskandaler och är ungefär i samma underläge. De slår ihop sig när korrupta sportligeägare, samt deras riktigt onda lakejer, har planer som rör dom båda. En alternativ titel skulle kunna vara ”Den sista 80-talsaktiga actionfilmen”, det är en typisk Joel Silver-produktion fylld med den pricksäkerhet och de våldsamheter man kan vänta sig från manusförfattaren Shane Black. Mer brutal än standardactionfilmen alltså, och hade kunnat haft en starkare konflikt, men huvudpersonernas karisma och den laddade stilen håller underhållningen igång.

DEN SJUNDE KONTINENTEN (Der siebente Kontinent) ****

1989 ÖSTERRIKE 104 min. R: Michael Haneke. S: Birgit Doll, Dieter Berner, Leni Tanzer, Udo Samel, Silvia Fenz, Robert Dietl, Elisabeth Rath.

Hanekes första långfilm för bio är en helt unik film byggd på verkliga händelser där en emotionellt störd familj i ett ”perfekt” liv över tre år får ett nervöst sammanbrott, klipper banden från sin omvärld, dekorerar om lägenheten med hjälp av en slägghammare och gör varsin besk cocktail. Episodiskt berättad i brottsstycksscener avskilda med svarta rutor; från början till slut fängslande. En klar och tydlig, humanistiskt orienterad, kritik mot det imperialistiska och kapitalistiska mediesamhället (precis som alla andra Hanekes filmer) och befinner sig ständigt på gränsen till ett slags övertydligt och högfärdigt navelskåderi, men gång på gång drar Haneke undan mattan och gör något man inte ser komma. Den första delen i en trilogi som fortsatte med ”Bennys video” och ”71 fragment”.

DEN SJUNGANDE DETEKTIVEN – Se The Singing Detective.

DEN SOM FISKAR EFTER MYCKET (Gone Fishin’) **

Komedi

1997 USA 90 min. R: Christopher Cain. S: Joe Pesci, Danny Glover, Rosanna Arquette, Lynn Whitfield, Nick Brimble, Gary Grubbs, Carol Kane.

Två dumskallar åker och fiskar och resultatet blir en rad tokigheter och en jakt på en kvinnomördare. Idiotisk och/men harmlös fisketripp utan fiske, som tyvärr lider av akut medelmåttighet. Pesci och Glover gör så gott de kan och lyser upp här och var men man blir ändå påmind om alla tänkbara fiske-ordvitsar. Släpptes direkt på video i Sverige. 

DEN STORA ILLUSIONEN (La grande illusion) ****

Drama

1937 FRANKRIKE 114 min. sv/35/s. R: Jean Renoir. S: Jean Gabin, Dita Parlo, Pierre Fresnay, Erich von Stroheim, Julien Carette, Georges Péclet, Werner Florian, Jean Dasté, Sylvain Itkine, Gaston Modot, Marcel Dailio.

Renoirs mest berömda film, en humanistisk klassiker och en av de allra mest definitiva anti-krigsfilmer som gjorts – En mångfasetterad och genuint sublim berättelse om två franska officerare som under första världskriget blir krigsfångar i Tyskland och spenderar större delen av tiden åt att fly från diverse olika fängelser ända tills de hamnar i ett ogenomträngligt fort ledda av den strama och melankoliske kapten Rauffenstein vars krigsskador gjort honom till praktiskt taget hälften maskin (spelad av Stroheim, i en av filmhistoriens mest legendariska roller). En förrädiskt lågmält och oansenligt berättad film, film-idealistisk men ändå inte orealistisk, som växer ju mer man tänker på den; fantastiska skådespelare lockar till glatt humör och ett typ av ironiskt ”broderskap” samtidigt som allt vilar på en allvarlig grund som både är humanistiskt idealistisk och krasst existentiell (som de bästa av den franska neorealismens klassiker). Filmen undviker alla klyschor och skildrar alla karaktärerna lika, oavsett deras sida och deras värderingar, och växlar mellan det sakliga och det sentimentala för att hamna i en gripande, gåtfull och undflyende helhet. En av få uppriktiga krigsfilmer som man kan kalla genuint hoppfull. Oumbärlig för cineaster; har influerat mängder av klassiker samt, inte minst, praktiskt taget varje flyktfilm som gjorts.

DEN SVARTA DAHLIAN (The Black Dahlia) **½

Thriller

2006 USA 115 min. R: Brian De Palma. S: Josh Hartnett, Scarlett Johansson, Aaron Eckhart, Hilary Swank, Mia Kirshner, Mike Starr, Fiona Shaw, Patrick Fischler, James Otis, John Kavanagh, Troy Evans, Anthony Russell, Pepe Serna, Angus MacInnes, Rachel Miner, Victor McGuire, Gregg Henry, Jemima Rooper, Rose McGowan, Richard Brake.

Thrillermästaren De Palma ger sig på den omtalat ofilmbara romanen av James Elroy. Hartnett spelar den hygglige kriminalaren/antihjälten som i 40-talets Los Angeles måste lösa ett bestialiskt kvinnomord medan hans partner (Eckhart) förlorar förståndet, dennes fru (Johansson) blir mer och mer intresserad av honom, den skurk som förändrade alla deras liv för flera år sedan precis ska släppas ut ur fängelset, och medan en mängd andra saker också inträffar, givetvis inte så slumpartat som det verkar. Elroys berättelse är skicklig, och filmatiseringen fungerar tekniskt med en noir-intrig som är insvepande och lagom svår att följa. Ett annat trumfkort är den pricksäkra scenografin som utan att bli för överdådig sätter fingret på den gamla skolans deckare. Tyvärr finns ingen större dramatik i karaktärerna, utan filmen verkar drivas av handlingen i sig, vilken inte blir intressant eftersom vi inte får något särskilt att bry oss om. Den tunga, dekadenta atmosfären blir inte mer än en yta, trots att skådespelarna är riktigt bra och lyfter rollerna. Det hela resulterar i en statisk och lite långdragen stilövning, trots att det hela ser hur snyggt ut som helst.

DEN TREDJE MANNEN (The Third Man) ****

1949 STORBRITANNIEN 104 min. R: Carol Reed. S: Joseph Cotten, Alida Valli, Orson Welles, Trevor Howard, Bernard Lee, Paul Höbiger, Ernst Deutsch, Siegfried Breuer, Erich Ponto, Wilfrid Hyde-White.

Den ultimata film noir-deckaren, en av de främsta klassikerna i den brittiska guldåldern och överlag en legendarisk film. Ackompanjerad av genialiskt suggestiv grekisk muzak anländer den arbetslösa kioskdeckarförfattaren Cotten till efterkrigets Wien för att träffa sin gamle skolkompis Harry Lime och diskutera ett jobb… bara för att inse att han dött i en mystisk trafikolycka. Men när han märker att ingens historier hänger ihop börjar han luska reda på vad som egentligen hänt den mystiske profilen… Resultatet är flera klassiska ögonblick, inte minst den uppgörande jakten bland kloaksystemen. Briljant regisserad och agerad, med oklanderliga dialoger och snitsiga lager av hårdkokt meta-perspektiv. Welles har förmodligen aldrig haft en riktigt lika kongenial roll och ingen har förmodligen hittat bättre användande av en svart katt än Carol Reed. Evigt imiterad, sällan överträffad.

DEN TREDJE VÅGEN

Actionthriller

2003 SVERIGE/FINLAND 101 min. R: Anders Nilsson. S: Jakob Eklund, Irina Björklund, Nicholas Farrell, Bill Pullen, Marie Richardson, Sylvester Groth, Lennart Hjulström, John Benfield, Robert Giggenbach, Pierre Deny, Emmanuel Limal, Hanna Alsterund, Jacqueline Ramel, Joram Voelklein, Joep Sertons.

Stentråkig uppföljare till ”Noll Tolerans” och ”Livvakterna” där vi återser supersnuten Johan Falk (Eklund). Tyvärr, för betraktaren, blir han den här gången insnärjd i en internationell konflikt bland den underjordiska organiserade kriminaliteten. Lika fånigt som förut, fast nu försöker filmarna härma Tom Clancy-aktiga politiska thrillers istället för amerikanska polisfilmer. Tyvärr är intrigen hopplöst ointressant och efter ett tag skrattretande bortkommen och stämningen, komplett med ”budskap” om internationell brottslighet, är löjligt allvarlig och pretentiös. Magplask. 

DEN TUNNA RÖDA LINJEN (The Thin Red Line) ***½

1998 USA 170 min. R: Terrence Malick. S: Jim Caviezel, Nick Nolte, Sean Penn, Elias Koteas, Ben Chaplin, Dash Mihok, John Cusack, Adrien Brody, John C. Reilly, Woody Harrelson, Miranda Otto, Jared Letto, John Travolta, Nick Stahl, Thomas Jane, John Savage, Will Wallace, John Dee Smith, Kirk Avecado, Penelope Allen, Simon Billig, Mark Boone Junior, Norman Patrick Brown, Arie Verveen, Jarrod Dean, Matt Doran, Travis Fine, Paul Gleeson, Benjamin Green, David Harrod, Don Harvey, George Clooney.

Terrence Malicks första film på tjugo år, och tredje film överhuvudtaget, en filmatisering av James Jones självbiografiska roman som skildrar en utmattad bataljon under andra världskriget och deras extremt mödosamma - helt meningslösa – kamp för att ta över en japansk ö i Stilla Havet. Genom häpnadsväckande vackert foto rör sig berättelsen genom alla karaktärerna och skapar en extremt autentisk känsla som nästan blir dokumentär (även om Malick sin vana trogen syr in poetiskt filosofiska grubblerier i en berättarröst över berättelsen) och därmed är den förmodligen en av dom allra mest sakliga och trovärdiga krigsfilmer som gjorts (och, för den delen, dubbelt så ”djup” som Spielbergs ”Rädda menige Ryan”, som kom samma år). Den pompösa längden och bristen på intrig är inte till filmens fördel, och enstaka romantiska inslag är lite patetiska, men det är oundvikligen en fascinerande film. Ett annat intressant inslag är medverkandet av så pass många fantastiska skådespelare som, trots sina igenkännbarheter, flyter in i soldaternas anonymitet på ett särskilt imponerande sätt.

DEN VILDA FLYKTEN (Kakushi toride no san akunin) ****½

Äventyr

1958 JAPAN 139 min. R: Akira Kurosawa. S: Toshiro Mifune, Misa Uehara, Minoru Chiaki, Kamatari Fujiwara, Susuma Fujita, Takashi Shimura.

En general (Mifune) och en prinsessa (Uehara) måste i 1500-talets, och inbördeskrigets, Japan fly hemåt från fiender som vill åt familjeguldet de har gömt i sin ved. Olyckligtvis är hans enda hjälp två enfaldiga, och extremt giriga, bönder. En av Kurosawas mest populära filmer – onekligen en otrolig film, som lyckas vara både en fartfylld och rolig äventyrsfilm och ett tankvärt och filosofiskt drama. En unik klassiker med svårslagna skådespelare, Mifune är strålande som generalen och Uehara likaså som den hetlevrade prinsessan. Dessutom är Fujiwara och Fujita svårslagna som den sympatiska, lättsamma och roliga bondeduon. Vackert foto av Ichio Yamasaki, makalös klippning av Kurosawa själv, och medryckande musik av Masaru Sato. Kurosawas första film i Tohoscope och vann två priser i Berlins filmfestival. Var George Lucas största inspirationskälla för att göra ”Star Wars”, och är överhuvudtaget före sin tid. Klipptes ner 29 minuter i Sverige.

DEN VILDA PLANETEN (La planète sauvage) ***½

Science-Fiction

1973 FRANKRIKE/TJECKIEN 72 min. R: René Laloux. Röster: Jennifer Drake, Eric Baugin, Jean Topart, Jean Valmont, Sylvie Lenoir, Michèle Chahan, Yves Barsacq, Hubert de Lapparent, Gérard Hernandez, Claude Joseph, Philippe Ogouz, Jacques Ruisseau.

Unik, extremt surrealisk animerad fransk science fiction-film om avlägsen värld där jättelika blå mutanter lever med människor som husdjur; ett exemplar homo sapiens-slav lyckas dock fly, och använda sig av mutanternas läroverksapparat för att bli lärd och lyckas revoltera. Ett visuellt mästerverk som med typiskt statisk 70-talsanimation blandar det kusliga med det absurda tills man tenderar att tappa känslan av tid och rum. Intrigsvängarna är emellanåt luddiga och intrigen är egentligen mycket traditionell; dessutom dras den ut en del för att täcka speltiden. Men det är svårt att klaga på en film som man aldrig glömmer.

DEN VITA FILMEN (Trzy kolory: Bialy) ***½

Dramakomedi

1994 FRANRKIKE/POLEN/SCHWEIZ 91 min. R: Krzysztof Kieslowski. S: Zbigniew Zamachowski, Julie Delpy, Janusz Gajos, Jerzy Stuhr, Aleksander Bardini, Grzegorz Warchol, Cezary Harasimowicz, Jerzy Nowak, Jerzy Trela, Cezary Pazura, Michel Lisowski, Philippe Morier-Genoud.

Arketypisk Kieslowski-komedi. Zamachowski är fantastisk i rollen som mannen vars liv går under i och med ett misslyckat äktenskap med skönheten Delpy i Paris, och hans liv förpassas till tiggeri; men i takt med att han tar sig tillbaka till Polen och återbygger sitt liv planerar han sin hämnd… men det blir givetvis mycket moraliskt ambivalent i slutändan. Andra delen i Kieslowskis trilogi byggd på den franska trikoloren (den första var ”Frihet – Den blå filmen”, följd av ”Den röda filmen”), en fascinerande studie i människans krig mellan känslor och intellekt, närmar sig ”Dekalogen” som han gjorde för polsk TV och det jordnära och oromantiska men samtidigt oerhört gripande bildspråket. Inte lika vidskalig som de övriga i serien, men fortfarande minnesvärd.

DEN VÅLDTAGNA (Mouchette) ****

1967 FRANKRIKE 78 min. R: Robert Bresson. S: Nadine Nortier, Jean-Claude Guilbert, Marie Cardinal, Paul Hebert, Jean Vimenet, Marie Susini, Liliane Princet.

Minimalistisk avantgarde-klassiker om förtryckta flickan Mouchette (Nortier) som bor i en lantlig by där hon blir förnedrad av sin omgivning och inte blir uppmuntrad av någon – inklusive hennes misantropiska mor (Cardinal) som är sängliggande i väntan på döden. Deppig historia som är pretentiös, så tillvida att den undviker att ge händelserna sammanhang eller karaktärerna någon som helst naturalistisk psykologi och istället använder sig av Nortiers fascinerande utstrålning för att bygga hela styrkan; och det är å andra sidan precis det som gör filmen så minnesvärd. Förmodligen Bressons mest tillgängliga och mest berömda film, han skrev manuset byggt på en roman av Georges Bernanos.

DE OFRIVILLIGA ***

Drama

2008 SVERIGE 98 min. R: Ruben Östlund. S: Villmar Björkman, Linnea Cart-Lamy, Leif Edlund, Sara Eriksson, Lola Ewerlund, Olle Liljas, Maria Lundqvist, Cecilia Milocco, Simeon Nordius, Henrik Vikman, Vera Vitali.

Flera olika sociologiska historier berättade parallellt med varandra om svenskt socialt beteende och dess sämsta sidor; en busschaufför gör uppror mot sina passagerare, tonårstjejer blir fulla och råkar illa ut, en gubbe får en festraket i ögat men vägrar åka till sjukhuset, ett grabbgäng super och blir smygsexuella med varandra, etc. Välskrivet manus, förrädiskt enkelt filmat och autentiskt spelad bidrar till mycket realistiska sekvenser som ger uppslag för något skarpt och gripande - men ”Gitarrmongot”-regissören Östlund tar inte berättelserna någonstans utan de blir mest självändamål vilket gör filmen pretentiös och rentav lite skrytsam. Att den dessutom sållar ut sin speltid över så många historier istället för att fokusera på en, två eller tre talar också för att filmen inte vågar ha en berättelse. Filmen är en halv bra film, men bristen på en utmanande vision gör att den inte blir en hel. Snarare påminner det om flera kortfilmer som pågår samtidigt, och detta är ingen ovanlighet bland 00-talets våg av unga och begåvade, men alltför försiktiga, svenska filmskapare.

DE OMUTBARA (The Untouchables) ****

Thriller

1987 USA 119 min. R: Brian De Palma. S: Kevin Costner, Sean Connery, Charles Martin Smith, Andy Garcia, Robert De Niro, Richard Bradford, Jack Kehoe, Brad Sullivan, Billy Drago, Patricia Clarkson, Don Harvey.

Fantastisk film, baserad på en populär amerikansk TV-serie. Costner spelar, i en av få riktigt lyckade roller, en hetlevrad FBI-agent i 30-talets Chicago under alkoholförbudstiden. För att stoppa den undre världens brottslighet och spritsmuggling, samt korruptionen bland polis och rättsväsendet, bildar han en egen spaningsgrupp bestående av en revisor (Smith), en gammal veterankonstapel (Connery), och en ung, ambitiös aspirant (Garcia). En av De Palmas starkaste filmer innehåller mycket schabloner men består av oslagbar underhållning levererat på ett gammaldags, klassiskt sätt, av högsta möjliga kvalité. Skådespelarna är av knockout-kaliber, Connery gör sin kanske bästa roll någonsin (Bond förutan, kanske) och De Niro briljerar på automatik som Al Capone, målet för polisernas krig mot kriminalitet. Också klippningen är oklanderlig, fotot utsökt och Ennio Morricones musik är sanslöst medryckande och uppumpande. Har många höjdpunkter, men skottlossningsscenen på järnvägsstationen, med ekon av ”Pansarkryssaren Potemkin”, är kanske den mest nervpirrande spänningsscen som gjorts sedan Hitchcocks glansdagar (ironiskt nog, med tanke på De Palmas ständiga ”Hitch-kitsch”). Connery fick en välförtjänt Oscar för sin insats. Inte baserad på en verklig händelse men Eliot Ness, Costners rollfigur, har funnits i verkligheten. David Mamet skrev manus.

DE OSKYLDIGA (The Innocents) ***½

Skräckthriller

1961 STORBRITANNIEN/USA 100 min. R: Jack Clayton. S: Deborah Kerr, Michael Redgrave, Peter Wyngarde, Megs Jenkins, Pamela Franklin, Martin Stephens.

Högklassig skräckthriller baserad på Henry James roman ”Skruvens vridning”. Kerr spelar snäll och uppgivande guvernant på 1800-talet som får ta hand om två föräldralösa barn i en jättelik viktoriansk herrgård ute på landsbygden. Efter ett tag börjar hon känna av kusligheter i det stora, tomma huset och det verkar ha någonting att göra med de till synes oskuldsfulla barnen. Spökar det på herrgården? Är barnen besatta av något ont? Är hennes skräckupplevelser äkta eller bara inbillning? Exemplariskt elegant gjord, kuslig och fängslande, även om man kan tycka att filmens mysterium aldrig blir varken förklarat eller tydligt formulerat. Ändå en klassiker, och oumbärlig för fans av spökhusfilmer. Fick en nyinspelning 1992.

THE DEPARTED ***½

Actiondrama

2006 USA 151 min. R: Martin Scorsese. S: Matt Damon, Leonardo DiCaprio, Jack Nicholson, Vera Farmiga, Martin Sheen, Mark Wahlberg, Ray Winstone, Anthony Anderson, Alec Baldwin, Kevin Corrigan, James Badge Dale, David O’Hara, Mark Rolston, Robert Wahlberg, Kristen Dalton, Mary Klug, Saurman Holzemer Peg, Robert ’Toshi’ Kar Yun Chan, Gurdeep Singh, Conor Donovan, Amanda Lynch.

Nyinspelning av Hong Kong-filmen ”Internal Affairs” som i Scorseses händer blir en nervig, smått surrealistisk gangsterfilm. Damon spelar kriminalare som vigt sitt liv åt polisen bara för att agera murvel åt irländska gangsterkungen Nicholson. Inom dennes gäng finns DiCaprio som lakej, men som i verkligheten är polis och gjort samma uppoffring för att ge information åt polisen. En förhållandevis enkel handling som blir en slagkraftig berättelse, laddad in i minsta bildruta, inte bara med heta känslor och våld utan även med ett starkt symboliskt budskap om maktbegär och de dödsspel som slutar utan vinnare. Inte i klass med exempelvis ”Maffiabröder”, men en utsökt gjord film som ger intrycket att vara den typen av mindre pärla som Scorsese kan göra till synes utan ansträngning. Som vanligt garanteras ett fläckfritt hantverk med Thelma Schoonmakers klippning och Michael Ballhaus foto, samt dynamiska insatser från alla skådespelare (Nicholson gör sin första trovärdiga skurk på årtionden) och en medveten regi som vet hur bra film ska skapas. Vann Oscar för bästa film, manus på förlaga, musik och klippning.

DE RED EFTER GULD (Ride the High Country) ****

Äventyr

1962 USA 91 min. R: Sam Peckinpah. S: Randolph Scott, Joel McCrea, Mariette Hartley, Ronald Starr, Edgar Buchanan, R.G. Armstrong, Warren Oates, John Anderson, L.Q. Jones, James Drury.

Mycket underhållande westernklassiker om två grånade gamla revolvergubbar som, med ”hjälp” av en hetsig ungtupp med kort stubin, får i uppdrag att frakta en guldtransport längs en farlig sträcka. Under färden tänker de tillbaka på sina liv och sina upplevelser i vilda västern; problemet är bara att en av dem inte har helt rent mjöl i påsen. Finstämd Peckinpah-klassiker, av många ansedd hans bästa film, som har perfekt jämvikt mellan insiktsfulla dialoger och rappa skottlossningar. Ofta gripande med levande karaktärer och spännande situationer, underhållande dialoger och med en underliggande mytologi som är helt oemotståndlig. Mycket vackert foto av Lucien Ballard. Hartleys första film och Scotts sista. Annan titel: ”Guns in the Afternoon”. 

DE SJU KNIVARNA – OMEN III (The Final Conflict)

Rysare

1981 USA 108 min. R: Graham Baker. S: Sam Neill, Rossano Brazzi, Don Gordon, Lisa Harrow, Mason Adams.

Det blir fånigt värre i den tredje Omen-filmen. Här har djävulens son (Neill) kommit upp i 30-årsåldern och blivit amerikansk ambassadör i England. Idén, att Djävulens son i dagsläget skulle vara skrupellöst finansgeni med maktgalna begär, är väl lagom fyndigt men filmen är mycket långrandig och emellanåt totalt befängd. Endast av komplimentvärde för skräckfilmsfans som har en fix på den här serien. Följdes upp av en TV-film: ”Omen 4: Ondskans hämnd”.

DE SJU SAMURAJERNA (Shichinin no Samurai) *****

Drama

1954 JAPAN 208 min. R: Akira Kurosawa. S: Takashi Shimura, Toshirô Mifune, Yoshino Inaba, Seji Miyagushi, Minoru Chiaki, Daisuke Katô, Isao Kimura, Kamatari Fujiwara, Kokuten Kodo, Bokuzen Hidari, Yoshio Kosugi, Yoshio Tsuchiya, Keji Sakakida.

Majestätisk, episk, legendarisk. Möjligen den bästa film som gjorts. Kurosawas mästerverk handlar om en by som ständigt, varje skörd per år blir rövad av fyrtio hänsynslösa rövare. De frågar vise mannen Gisaku om råd, och han säger åt dem att hitta ”en hungrig samuraj” att skydda byn. Väl nere i staden hittar de till slut sju villiga samurajer som vill strida för tre mål mat om dagen; de börjar planera för strid och försöker även lära bönderna att bli dugliga soldater. Denna förhållandevis enkla handling står som modell för en extremt rik och mångbottnad film som behandlar mänsklighetens alla dimensioner på osannolikt starka sätt; filmen är som en blandning mellan John Fords actionfilmer och Fjodor Dostojekvskijs litteratur (för att ta ett exempel så gott som något). De sju dvärgarna verkar också nästan vara ett litet  ledmotiv - Shimura är lysande i huvudrollen, Inaba oemotståndligt sympatisk, Miyaguch oförglömligt kolugn, Chiaki fantastiskt festlig, och Kimura, den klassiskt brådmogne ynglingen. Bäst är ändå Mifune i sin mest legendariska roll som den våldsamma utbölingen. Den som hittar en död minut, eller en sekvens som inte är välgjord och perfekt, i den här filmen får leta länge. En mycket, mycket stor film som hela tiden verkar återvända och öppna upp sig på nytt varje gång man kommer tillbaka till den. Var ursprungligen 160 minuter, men det är den restaurerade originalversionen på 208 minuter som är det riktiga mästerverket.

DE SKONINGSLÖSA (Unforgiven) ****

Drama

1992 USA 125 min. R: Clint Eastwood. S: Clint Eastwood, Gene Hackman, Morgan Freeman, Jaimz Woolvett, Frances Fisher, Anna Thomson, Saul Rubinek, Richard Harris, David Mucci, Rob Campbell, Anthony James, Tara Dawn Frederick, Beverly Elliott, Liisa Repo-Martell, Josie Smith.

Kraftfull uppgörelse med västernmyten där Eastwood spelar tillbakadragen revolverman som nu blivit bonde och lagt sitt mycket blodiga förflutna bakom sig. Hans barn och deras fattighet, samt en privat belöning på tusen dollar, gör dock att han ger sig av med två kompanjoner för att döda två män som knivskadat en prostituerad. Mångbottnad och mycket uppriktig moralisk berättelse där Eastwood, forna tiders antihjälte, ger en svansång åt västern och istället visar han konsekvenserna, och destruktiviteten, av dödande och laglöshet. Också en gripande skildring av förlorad mänsklighet och trasiga människor. Fick Oscar för bästa film, regi, manliga biroll (Hackman) och klippning (Joel Cox).

DESPERADO ***½

Action

1995 USA 106 min. R: Robert Rodriguez. S: Antonio Banderas, Salma Hayek, Joaquim de Almeida, Cheech Martin, Steve Buscemi, Carlos Gomez, Quentin Tarantino, Tito Larriva, Angel Avires, Danny Trejo, Abraham Verduzco, Carlos Gallardo, Albert Michael Jr.

Rodriguez underskattade nyinspelning på sin mexikanska, nollbudget-actionfilm ”El Mariachi”. En man kommer till en lugn stad i western-miljö för att ta hämnd på gangsterkungen Bucho som dödat hans älskarinna. Med sig har han ett gitarrfodral packat med diverse skjutjärn. Extremt mycket dunder och krut i denna tex-mex-rykare där Banderas är skojig i huvudrollen. Dammig story men/och mycket bra action. Blev, tillsammans med Martin Scorseses ”Casino”, den sista i Sverige som det klipptes i. Hayeks internationella genombrott. ”Once Upon a Time in Mexico” är en slags uppföljare.

DESTROY ALL MONSTERS (Kaijù sôshingeki) ***

Science-Fiction

1968 JAPAN 89 min. f/35/2.55:1. R: Ishirô Honda. S: Akira Kubo, Jun Tazaki, ukiko Kobayashi, Yoshio Tsuchiya, Kyôko Ai, Andrew Hughes, Chôtarô Tôgin, Yoshifumi Tajima, Kenji Sahara, Hisaya Itô.

Den nionde ”Godzilla”-filmen, en tilltänkt final med alla Tohos monster i en och samma film. Utspelar sig i framtiden, där Godzilla och kompani (Mothra, Rodan, etc) lever isolerade från omvärlden på en egen ö. Allt är frid och fröjd tills lömska utomjordingar snor dom med syfte att öderlägga planeten. En rätt episk intrig innefattande militära rymdäventyr leder fram till stor monstermatch: Allihop mot trehövdade drakbesten King Ghidorah. En klassiker för monsterfilmsfans, i övrigt sevärd för alla som gillar all typ av cinematisk kitsch.

DETALJER ***½

Drama

2003 SVERIGE 110 min. R: Kristian Petri. S: Michael Nyqvist, Pernilla August, Jonas Karlsson, Rebecka Hemse, Gunnel Fred, Ebba Hultkvist, Gustaf Skarsgård, Valter Skarsgård, Leif Andrée.

Originellt drama byggt på en pjäs, och även andra texter, av Lars Norén. Ett relationsdrama mellan fyra personer; det utnötta medelklassparet Nyqvist och August, den labile författaren Karlsson och den inslutna Hemse. Filmen skildrar hela 90-talet och hur deras liv återkommande korsas och går in i varandra. En fängslande film, lite styltig och teatral men med ett fenomenalt bildspråk som skapar en mystisk, genomträngande atmosfär. Skådespelarna är också spektakulära och hjälper dramat att bli trovärdigt och gripande. Vann Guldbaggar för bästa manus och regi.

DET AMERIKANSKA IMPERIETS FALL (Le déclin de l’empire américane) ***½

Drama

1986 KANADA 96 min. R: Denys Arcand. S: Dominique Michel, Dorothée Berryman, Louise Portal, Geneviève Rioux, Pierre Curzi, Remy Girard, Yves Jacques, Daniel Brière, Gabriel Arcand.

Intelligent relationsfilm med lättviktig uppenbarelse men med djup under ytan; fyra män anordnar en gourmetmiddag medan de respektive inbjudna kvinnorna tränar på ett hälsoinstitut tillsammans. Männen diskuterar uttömmande om sitt sexliv medan kvinnorna uttrycker sin gemensamma vänskap. Uppgörelsen vid middagen blir av någon anledning inte så stark som man förväntar sig, och det finns en hel del Woody Allen-inspirerad dialog, men filmen är ändå en mer ärlig, oromantiserad och trovärdig skildring av män och kvinnor än de flesta andra filmer som rör samma teman. Samtidigt skildrar den det sökande efter mening och lycka som följer det tomrum som ofta finns i medelmåttiga äktenskap. En uppmärksammad europeisk film som fick en ännu mer omtalad uppföljare, ”De barbariska invasionerna”. 

DET DÖDLIGA SPELET (Quintet) **

Science-Fiction

1979 USA 118 min. f/35/w. R: Robert Altman. S: Paul Newman, Vittorio Gassman, Fernando Rey, Bibi Andersson, Brigitte Fossey, Nina van Pallandt, David Langton, Thomas Hill, Monique Mercure, Craig Richard Nelson, Maruska Stankova, Anne Gerety, Michel Maillot.

Sannolikt en av de tråkigaste filmer som någonsin gjorts, och den typ av missriktade katastrofproduktion som man måste se för att förstå. En trögflytande,feltänkt, ömsom pretentiös och pinsam postapokalyptisk science fiction-film som får liknande tidstypiska filmer som ”Zardoz” att framstå som geniala. Denna utspelar sig i en framtida istid, civilisationen är tillbaka till en slags stenålder och Newman är en av flera karaktärer som roar sig med att spela ett backgammon-liknande brädspel (högspänning…). Detta innebar inledningen på den allvarliga svackan i Altmans karriär – filmen är befriad från någon som helst spänning, intrigerna är helt ointressanta och skådespelarna tycks allesammans snegla åt kameran, osäkra på vad dom håller på med. Som kompensation finns existentiella floskler i dialogerna och en tilltänkt ödslig stämning som aldrig blir speciellt övertygande. Produktionsvärdet (kostym och scenografi är rätt bisarr) håller filmen borta från ännu lägre betyg, dock.

DETEKTIV (Détective) ***

1985 FRANKRIKE/SCHWEIZ 95 min. R: Jean-Luc Godard. S: Laurent Terzieff, Aurelle Doazan, Jean-Pierre Léaud, Nathalie Baye, Claude Brasseur, Johnny Hallyday, Alain Cuny, Xavier Saint-Macary, Pierre Bertin, Alexandra Garijo, Stéphane Ferrara, Emmanuelle Seigner, Eugène Berthier, Julie Delpy, Cyrille Dajinckourt.

Sporadisk, sentida Godard-film – en slags komedi, typ – där skämtet är att Godard var tvungen att göra en ”komersiellt gångbar” film för att få göra sin film om jungfru Maria (”Je vous Salue, Marie”). Resultatet är en film noir-pastisch som utspelar sig på ett hotell där två detektiver löser ett två år gammalt mord man aldrig får veta något om, en boxare tränar för en match man aldrig får se (hans motståndare är han själv), någon är skyldig maffian pengar som ingen egentligen bryr sig om, en flicka är kidnappad utan att det spelar någon roll och några andra ligger och läser Shakespeare för varandra utan anledning. Allusioner hänger och dinglar överallt, mycket i filmen ger sken av att vara improviserat och dialogerna går oftast ut på att utplåna sig själva (eller rättare sagt ett förutbestämt berättande); allt är med andra ord precis som vanligt i Godard-land. Inte en av hans bästa, och till sin natur rätt meningslös, men mycket i filmen är roligt för den som är med på noterna.

DET FEMTE ELEMENTET (Le cinquiéme élemént/The Fifth Element) ***

Science Fiction-Action

1997 FRANKRIKE 127 min. R: Luc Besson. S: Bruce Willis, Gary Oldman, Milla Jovovich, Ian Holm, Chris Tucker, Luke Perry, Brion James, Tommy ”Tiny” Lister Jr, Lee Evans, John Neville.

Willis spelar taxichaufför i en storstad år 2253 som visar sig bli tvungen att hänga med och rädda världen då världen hotas av en komet som endast kan hejdas av att fem stenar, symboliserandes de ”fem” elementen, aktiveras i ett tempel… det femte är en genetiskt uppbyggd människa (Jovovich) med klassiska superhjälteegenskaper. Bessons bländande framtidsskildring är ett fenomenalt visuellt spektakel, men i övrigt är filmen, trots vissa fyndigheter, tom och till stor del förutsägbar. Hålls upp av bra skådespelare, snygg klippning och den underbara scenografin, men filmen blir aldrig så bra som allt detta verkar föreslå. Besson fick idén till filmen när han var barn.

DET FEMTE OFFRET (While The City Sleeps) ***½

Dramathriller

1956 USA 100 min. R: Fritz Lang. S: Dana Andrews, Rhonda Fleming, George Sanders, Howard Duff, Thomas Mitchell, Vincent Price, Sally Forrest, John Barrymore Jr, James Craig, Ida Lupino, Robert Warwick, Mae Marsh, Ralph Peters, Sandy White, Larry J. Blake.

En av Langs sista USA-filmer, en stringent film noir av den avskalade ton hans amerikanska filmer känntecknades av. Utspelar sig i en tydlig storstadsdjungel där en berömd mediemogul dör och då hans bortskämde son (Price) inte har några planer att syssla med redaktörsjobb blir frågan vem som ska vara hans efterträdare het; huvudpersonen Andrews är den favorittippade stjärnjournalisten, men han är å andra sidan upptagen med att hinna före polisen att hitta en seriemördare kallad ”läppstiftsmördaren”. En standardintrig hålls uppe av fantastiska skådespelare och Langs vitala tematik om mediekonvergens; det här är en film med alla hans kännetecken, men nu är Peter Lorre-karaktären från ”M” skadad av TV och serietidningar och poliskåren har gått till sängs med journalisterna utan skrupler. En något förbisedd film i Langs repertoar (det var hans personliga favorit av hans amerikanska filmer) som trots sin brist på flärd andas tvättäkta film noir-känsla från 50-talet.

DET FINNS BARA EN JIMMY GRIMBLE (There’s Only One Jimmy Grimble) ***

Drama

2000 STORBRITANNIEN/FRANKRIKE 93 min. R: John Hay. S: Lewis McKenzie, Robert Carlyle, Gina McKee, Jane Lapotaire, Samia Ghadie, Ben Miller, Wayne Galtrey, Ciaran Griffiths, Bobby Power, Anthony Marsh, Sean Delaney, Charles Denton, Azmier Ahmed, John McArdle.

Behagligt ungdomsdrama om fotbollstokig mobbad pojke (McKenzie) som spelar mästerlig fotboll i hemlighet, men får kalla fötter inför publik. När han får ett par gamla, möjligen magiska, skor samlas neverna och han räddar hemmalagets gunst i juniorcupen och imponerar på översittarna och den bittre och avdankade tränaren Carlyle. Askungehistoria som hörts otaliga gånger förut, men ett bevis på att en gammal historia tål att tas om ifall den görs med rätt mängder värme och charm.

DET GRYMMA LANDET (Badlands) ****

1973 USA 94 min. R: Terrence Malick. S: Martin Sheen, Sissy Spacek, Warren Oates, Ramon Bieri, Alan Vint, Gary Littlejon, John Carter, Bryan Montgomery, Gail Threlkeld.

Terrence Malicks klassiska debut- och genombrottsfilm. Stark och rå filmatisering av den verkliga händelsen där en ung man och hans tonåriga flickvän ger sig ut i den amerikanska vildmarken på mordodyssé efter att ha dödat hennes far. Extremt välgjord variant på ”Bonnie & Clyde”-myten som sätter ett fascinerande fokus på två huvudpersoner som är själsligt urholkade och emotionellt tomma. En av dom mest säkra och sammansatta debutfilmer som någonsin gjorts, med många inslag av visuell symbolism och karga undertoner av desillusionerad ”post flower power”-stämning. En ganska oklanderlig film, och ett sällsynt bra exempel på hur en tunn, välkänd intrig mot förmodan kan vecklas ut till något helt unikt och nyskapande. Sheen och Spacek är också oerhört bra.

DET GYLLENE SKINNET (Jason and the Argonauts) ***½

Äventyr

1963 STORBRITANNIEN 104 min. R: Don Chaffey. S: Todd Armstrong, Gary Raymond, Nancy Kovack, Honor Blackman, Nigel Green.

Fartfylld och äventyrlig filmatisering av den klassiska grekiska sagan om Jason som med ett gyllene skinn ska hämnas sin familjs mördare och bli rättmätig kung. Mer en effektfilm än något annat, men det spelar ingen roll för mästaren Ray Harryhausens specialeffekter är än idag fascinerande, och de är filmens verkliga dragningskraft. Storslaget och överdådigt, dessutom med exakt rätt musik av Bernard Herrmann. Innehåller den klassiska Harryhausen-scenen med de stridande skeletten.

DET HÄNDE EN NATT (It Happened One Night) ****

Romantisk komedi

1934 USA 105 min. R: Frank Capra. S: Clark Gable, Claudette Colbert, Walter Connolly, Roscoe Karns, Jameson Thomas, Alan Hale, Arthur Hoyt, Blanche Friederici, Charles C. Wilson.

Alla romantiska komediers moder, Frank Capras klassiker där Colbert spelar bortskämd arvtagerska som rymmer hemifrån och får nödvändig hjälp från det självgoda charmtrollet Gable; han spelar journalist som bränt sina broar, men i och med henne har han ett ”scoop”… om dom inte faller för varandra förstås. Större delen är en slags roadmovie där Capra varvar ömhet, råhet, för sin tid oerhört vågad sexualitet, några nypor screwball-komedi och charmiga gags kring det omaka paret. Möjligen filmhistoriens mest kopierade och återanvända film, det är svårt att se den idag utan att känna att intrigen är en parad av déja vù-ögonblick eftersom det förmodligen än idag kommer en film om året som återanvänt scener, klyschor eller hela intriger från den här filmen. Ändå är den inte särskilt föråldrad, bara snäppet för lång; men slutet tar hem allt ändå. Ett ps om någon är förvirrad: allra sista scenen är en (tämligen fräck) bibelreferens. Den första filmen i historien som vann Oscar för bästa film, regi, manus samt manlig och kvinnlig huvudroll.

DE TIO BUDORDEN (The Ten Commandments) ***

Drama

1923 USA 136 min. R: Cecil B. DeMille. S: Richard Dix, Rod La Rocque, Edythe Chapman, Leatrice Joy, Nita Naldi, Theodore Roberts, Charles de Rochefort, Estelle Taylor, Julia Faye, Pat Moore, James Neill, Lawson Butt, Robert Edeson.

DeMilles första film om de tio budorden är ett stycke storslaget stumfilmsepos och bisarrt övertydlig kristen propaganda. Första halvan skildrar Moses färd ut ur Egypten, med delningen av Röda havet och berget och stentavlorna som slutkläm, medan andra delen utspelar sig i nutid (läs: 1920-talet) och är en melodram om två bröder varav den ena är hederlig och den andra odräglig syndare. Första halvan är enormt storslagen, andra halvan fånig men småcharmig med repliker som ”We are going to live our own life, in our own heathen way!”. Filmen är överlag för lång, men ändå ett underhållande exempel på hur lite som egentligen förändrats på nästan hundra år vad gäller Hollywoods berättarstrukturer.

DE TIO BUDORDEN (The Ten Commandments) **½

Drama

1956 USA 220 min. R: Cecil B. DeMille. S: Charlton Heston, Yul Brunner, Anne Baxter, Edward G. Robinson, Yvonne De Carlo, Debra Paget, John Derek, Cedric Hardwicke, Nina Foch, Martha Scott, Judith Anderson, Vincent Price, John Carradine, Olive Deering, Douglass Dumbrille, Frank DeKova, Henry Wilcoxon, Eduard Franz, Donald Curtis, Lawrence Dobkin, H.B Warner, Julia Faye.

DeMilles sista film och magnum opus är ett absurt långt och mycket löjligt spektakel. Heston spelar Moses och Brunner Ramses och ”skildringen” av den bibliska berättelsen om Egyptens fall och de tio budorden är trots all pompa och ståt mest monoton och helt meningslös. Kan sägas vara den mest episka film som gjorts, men då har det också varit (den enda) ambitionen, och det blir mycket tydligt under dessa fyra långa timmar att DeMille var en tämligen bristfällig regissör – manuset är också uselt (Heston vrålar ordet ”bondage” tjugo gånger) och även om rollistan består av stjärnor är flera av dom (som Robinson, Prince och Carradine) så igenkännbara i b-filmssammanhang att dom blir svåra att ta på allvar. Mysiga gamla vintage-effekter och pampig musik är en tillgång, men filmen kan omöjligen rekommenderas; särskilt inte framför bättre filmer i samma storlek, som ”Ben Hur”, ”Spartacus” eller till och med DeMilles stumfilm från 1923, som var bättre under omständigheterna.

DET KALLA ÖGAT (Medium Cool) ***½

Drama

1969 USA 111 min. R: Haskell Wexler. S: Robert Forster, Verna Bloom, Peter Bonerz, Marianna Hill, Harold Blankenship, Charles Geary, Sid McCoy, Christine Bergstrom, William Sickingen, robert McAndrew.

Ojämn men fängslande nya vågen-inspirerad hybrid av dokumentär och drama – Forster spelar TV-reporter som under demokraternas valvaka förstår att hans nätverk skickar vidare allt bildmaterial till polis och FBI, varpå han inte längre kan hålla huvudet kallt i den politiska turbulensen omkring honom. Strikt kontemporär film, oumbärligt som tidsdokument, av dokumentärfilmaren Wexler; blandar ett par olika intrigtrådar med dokumentära bilder, vissa autentiska och andra tillgjorda, och låter dessa samspela. Inledningsvis är filmen fascinerande, och sista halvtimmen är också hypnotisk, men det finns också transportsträckor som inte är lika tillfredsställande. Ändå en sevärd film, och ett absolut måste för dom som är intresserade av det amerikanska 60- och 70-talet och den samhällsvetenskapliga utvecklingen kring Vietnam, Watergate osv.

DET LEVANDE SLOTTET (Hauru no ugoku shiro) ****

Äventyr

2005  JAPAN 120 min. R: Hayao Miyazaki. Rös: Chieko Baishô, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashûin, Ryûnosuke Kamiki, Mitsunori Isaki, Yô Ôizumi.

Fängslande animerad japansk saga, i samma kvalité som Miyazakis tidigare pärla ”Spirited Away”. Denna mytologiska historia utspelar sig i ett gammaldags fantasi-Japan där en oskyldig flicka som jobbar i en hattaffär av misstag får en förbannelse över sig av den ondskefulla Ödehäxan. Detta gör att hon plötsligt åldrats till en gammal knarrig gumma och hon måste söka upp den mytomspunne trollkarlen Hauru som bor i sitt skrotiga, vandrande ”slott” med ett gäng färgstarka figurer. Hauru har själv en förbannelse över sig och försöker förtvivlat kämpa mot den medan han står upp för och mot alla sidor i kriget som pågår i landet. En utsökt animerad film som är romantisk och fascinerande, underhållande och gripande och dessutom ohyggligt rolig. Från början till slut magisk, eventuellt Miyazakis bästa film.

DET LJUVA LIVET (La Dolce Vita) ****½

1960 ITALIEN/FRANKRIKE 174 min. R: Federico Fellini. S: Marcello Mastroianni, Anouk Aimée, Anita Ekberg, Yvonne Furneaux, Magali Noël, Alain Cuny, Annibale Ninchi, Walter Santesso, Valeria Ciangottini, Riccardo Garrone, Ida Galli, Audrey McDonald, Polidor, Alain Dijon, Enzo Cerusico.

Fellinis mest berömda klassiker är onekligen en fascinerande och fängslande film. Marcellos alter-ego, en skvallerjournalist som försöker göra något vettigt med sitt liv utan att lyckas, driver genom Roms gator i det efterkrigslandskap som växt fram till en glittrande innehållslös värld av paparazzijagade och blåögda filmstjärnor, skamfilade aristokrater, åldrade playboys och diverse kyliga divor och promiskuösa primadonnor - själv försöker han fruktlöst skriva en roman, för han känner att han har hjärtat, men han saknar en inre röst och kärna, kanske till och med en ordentlig själ. Proppfull av minnesvärda karaktärer och oförglömliga visuella bilder (inledningsscenen med Jesus i helikoptern, och Marcellos dopp med Anita Ekberg i fontana di Trevi, tillhör filmhistoriens mest berömda) men främst ett djupt symbolistisk film om modernitetens ytlighet och själlöshet och ett evigt exempel på den fundamentala tomheten och hemlösheten inuti über-civiliserade och coola ”hipsters” som ser bra ut, och lever la dolce vita; men som i själva verket är som levande döda. Milstolpe för Fellini, står mitt emellan hans neorealistiska och surrealistiska period och fångar dessa båda influenser tydligt; det är överhuvudtaget mycket som Fellini får med under dessa tre timmar – taktfullt och utan brådska går den från det gripande till det lättjefulla, till det sublimt fascinerande, över till det konkreta och slagkraftiga, osv. Filmen är aldrig flyktig eller överflödig, utan tar tvärtom sin speltid i anspråk och blir varken för lång eller för kort; i slutändan filmen blir lika minnesvärd för Anita Ekbergs obegripliga utstrålning som för den fula jättefisken på stranden i slutet. Manus av Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli och (utan att vara krediterad) Pier Paolo Pasolini. Oscarbelönad kostym. Fenomenal kombinerad jazz- och orkestermusik av Nina Rota. Helt oumbärlig för cineaster.

DET OKÄNDA ***

Skräck

2000 SVERIGE 91 min. R: Tomas Hjorth. S: Jacob Ericksson, Marcus Palm, Ann-Sofie Rase, Ingar Sigvardsdotter, Tomas Tivemark.

Fem unga forskare åker på en fälttripp i barrskogen för att studera uppkomsten till en stor skogsbrand. Istället hittar de en mystisk varelse och snart börjar obehagliga saker inträffa. En ambitiös svensk skräckfilm som börjar tveksamt men som snart tar sig, emellanåt är det riktigt otäckt. Lyfter dock inte helt, den är inte alltid helt trovärdig, slutet är en besvikelse, och den är väldigt amatörmässig. ”Lånen” från amerikanska genreklassiker är fullkomligt överflödiga, men det finns tre huvudinspirationer: utförandet, skog och skakig handkamera, är taget från ”The Blair Witch Project”, karaktärerna och intrigen från ”Alien” och premissen är ännu en ”Världsrymden anfaller”-historia. Manus av regissören och Tivemark, som också stod bakom succé-TV-serien ”Svensson, Svensson”. 

DE 12 APORNAS ARMÉ (Twelve Monkeys) ***½

Science-Fiction

1995 USA 131 min. R: Terry Gilliam. S: Bruce Willis, Madeleine Stowe, Brad Pitt, Christopher Plummer, Frank Gorshin, David Morse, Jon Seda, Joseph Melito.

Stämningsfull, mörk, aningen överarbetad Gilliamskt science-fiction-äventyr som skildrar framtiden då mänskligheten har tagit skydd i underjorden eftersom jorden invaderats av ett dödligt virus. Willis blir skickad bakåt i tiden för att förhindra det men hamnar i fel år, och när han hamnar rätt har han redat strulat till saker från felåket. Ett väl genomtänkt manus, mardrömslik stämning och bra skådespelare bidrar till filmen som är en av Gilliams bästa, även om den inte är felfri; grötig tematik och onödiga omständligheter sinkar den, men tack och lov är tempot någorlunda långsamt och stämningsfullt.

DET ONDA ARVET (The Bad Seed) ****

Thriller

1956 USA 129 min. R: Mervyn LeRoy. S: Nancy Kelly, Patty McCormack, Henry Jones, Eileen Heckart, Evelyn Varden, William Hopper, Paul Fix, Jesse White, Gage Clarke, Joan Croydon, Frank Cady.

Fängslande och fullständigt gastkramande thriller, helt före sin tid, där lyckliga och välbärgade hemmafrun Kelly börjar misstänka att hennes söta, åttaåriga dotter – förrädiskt iklädd fluffig klänning och långa blonda flätor – i själva verket är en iskall psykopat och att hon bär ansvar för diverse dödsfall som skett omkring henne.  Blodisande kuslig och infernaliskt spännande. Byggd på en pjäs av Maxwell Anderson (som var byggd på en roman av William March) och filmen känns mycket teatral, men för ovanlighetens skull är det inte till filmens nackdel. Dels är filmen gjord med det i åtanke (filmens sista två minuter måste man se för att tro) och dels är det är en djärv och ovanlig film med väldigt många olika lager; den ställer intelligenta psykologiskt orienterade frågor, samtidigt som den ifrågasätter våra förutfattade idéer om ”normalitet”. Inte minst blir filmen också oundvikligen någon slags protest mot 50-talets idylliska Doris Day-ideal. Den här filmen är helt klart läskigare än många moderna skräckfilmer; och för originalpubliken förutsåg man att den var så kontroversiell att filmen avslutas med uppmaningen att publiken inte går hem och ”vältrar sig” i filmens ”ovanliga tema”. Nyinspelades som TV-film 1984 och ligger för den delen också som tydligt frö till filmer som ”Omen” och ”De fördömdas by”. Har visats i flera förkortade versioner, och även om den känns som någon akt utdragen bör man förstås se den i originalversion. Inget kan ändå förbereda en för det besynnerliga slutet.

DE TRE MUSKETÖRERNA (The Three Musketeers) ***

Äventyr

1993 USA 101 min. R: Stephen Herek. S: Chris O’Donnell, Kiefer Sutherland, Charlie Sheen, Oliver Platt, Tim Curry, Rebecca DeMornay, Gabrielle Anwar, Michael Wincott, Paul McGann, Julie Delphy, Hugh O’Connor.

Fartfylld och serietidningsartad Hollywood-filmatisering av Alexandre Dumas’ berömda roman om den unge d’Artagnang (O’Donnell) som lär känna de tre musketörerna i kampen mot kardinalen Richelieu (Curry). Inte så noga med att överföra bokens stil, men det är inspirerad ”från 11 år”-underhållning med roliga skådespelare som gör det till fungerande matinéunderhållning. Extra plus för fina österrikiska miljöer.

DE 39 STEGEN (The 39 Steps) ****½

Thriller

1935 ENGLAND 87 min. R: Alfred Hitchcock. S: Robert Donat, Madeleine Carroll, Lucie Mannheim, Godfrey Tearle, Peggy Ashcroft, John Laurie, Wylie Watson.

Underhållande Hitchcock-klassiker med oförglömliga dialoger och förträffliga karaktärer. En man bjuder in en kvinna till hans hem. Hon visar sig vara spion och helt plötsligt är han inne i en dödlig spionhärva, då ondskefulla män är ute efter hans liv eftersom han vet något hon sa till honom. Snart är han på flykt från både skurkarna och polisen. Lika underhållande som Hitchcocks mest högflygande filmer i Hollywood – fast med mer autentiskt gammeldags känsla. Dialogen emellan Donat och Carroll, då de tvingas sitta fast med handbojor i varandra, har man återsett flera årtionden framåt i tiden. Nyinspelad två gånger under samma namn år 1959 och 1978.

DET SJUNDE INSEGLET *****

Drama

1957 SVERIGE 96 min. R: Ingmar Bergman. S: Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Bengt Ekerot, Nils Poppe, Bibi Andersson, Inga Landgré, Åke Fridell.

Bergmans mest berömda klassiker är fortfarande magisk. Von Sydow spelar riddare som kommer hem till Sverige, efter ett tio år långt korståg men finner Digerdöden inträdande i landet; efter sig har han Döden, men han lyckas förlänga sin tid i livet med ett parti schack som spelas i omgångar. De två möter en gycklarfamilj och en smed vars fru stuckit iväg med en av de i familjen. Dessa nyfunna vänner beger sig ut i skogen för att försöka fly undan den oundkomliga pesten. En perfekt film där varje scen är en lyckad sammansmältning av visuell och litterär briljans, från början till slut ödsligt fängslande, gastkramande, och samtidigt lustigt (ibland rent farsartat) mitt i alltihop. Innehåller några av filmhistoriens bästa och mest igenkännbara scener; Von Sydows biktningsscen är oförglömlig, och scenerna med schackspelandet, och bilden av Döden i svart kåpa, är så igenkännbara att dom borde vara parodiska – men Bergmans nästan telepatiska regi, det oerhört vackra fotot av Gunnar Fischer och inte minst Bengt Ekerots tidlösa stirrande gör att den här berättelsen om gränstrakterna mellan det vackra livet och den blodisande död blir en evig, cinematisk evergreen.

DET SOCIALA ARVET ***½

Dokumentär

1993 SVERIGE 87 min. R: Stefan Jarl.

Avslutning i Stefan Jarls Mods-serie efter ”Dom kallar oss mods” och ”Ett anständigt liv”, där han återvänder till Kenta i början på 90-talet och följer även deras barn. Denna uppföljning till modsens efterliv känns mer regisserad och arrangerad än de tidigare, och det känns också som att det finns en tendens att koka soppa på spik när relationerna mellan människorna inte utvecklar sig åt ett intressant håll. Men det är ändå sevärt och fascinerande, rentav oumbärligt som komplement till de två andra filmerna, och inte minst mot slutet lyckas Jarl ställa verkligt kännbara frågor.

DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (The Haunting) *****

Skräck

1963 STORBRITANNIEN/USA 112 min. R: Robert Wise. S: Julie Harris, Claire Bloom, Richard Johnson, Russ Tamblyn, Lois Maxwell, Fay Compton.

En doktor som är besatt av det övernaturliga tar med sig tre personer, Eleanor den rädde och osäkra, Theo den mystiska (och med största säkerhet synska) och Luke, rikemanssonen som är kvick i munnen och som inte tror på det övernaturliga, för att ta reda på om ryktena är sanna, att det gamla huset Hill House verkligen är hemsökt, vilket doktorn själv är övertygad om. Gastkramande klassiker med psykologisk skräck som tema. Mystiska ljud i natten, rangliga trappor och märkbart kalla punkter, övernaturlig mystik blandat med psykologisk terror och panik. Kanske den bästa skräckfilmen som någonsin gjorts. Nyinspelades 1999 under titeln ”The Haunting”.
*Det spökar på Hill House är en Condreca-klassiker.

DET STORA BLÅ (Le Grand Bleu/The Big Blue) ***½

Drama

1989 FRANKRIKE/USA 119 min. R: Luc Besson. S: Rosanna Arquette, Jean-Marc Barr, Jean Reno, Paul Shenar, Sergio Castellito, Marc Duret, Griffin Dunne.

Barr och Reno spelar barndomsvänner som tävlar emot varandra i en fridykartävling, trots deras fortsatta vänskap, samtidigt som Barr inleder en romans med Arquette. En av stilfilmaren Luc Bessons bästa filmer. Otroligt  vacker med fantastiskt foto och sympatiska skådespelare. Sågad av kritikerna när den kom, men har med goda skäl en stor beundrarskara.

DET VÅRAS FÖR FRANKENSTEIN (Young Frankenstein) ****

Komedi

1974 USA 98 min. R: Mel Brooks. S: Gene Wilder, Peter Boyle, Marty Feldman, Teri Garr, Madeline Kahn, Cloris Leachman, Kenneth Mars, Richard Haydn.

Denna kanske Brooks bästa film är en besinningslöst rolig parodi på gamla ”Frankenstein”-filmer. Wilder spelar sonson till doktor Frankenstein (som på grund av skammen bytt uttal till ”Fronkenstiin”) och när han ärver hans slott börjar han själv experimentera. En så gott som vattentät komedi, briljant utförd med härligt excentriska karaktärsuppvisningar från bland andra Boyle som spelar monstret, och tokige Marty Feldman som assistenten Igor (som, i sin tur, uttalas ”Ajgoor”). Genuin, säker och klassisk med lysande foto och dekorer (somliga äkta från James Whales klassiker från 1931). Innehåller mängder av höjdpunkter, bland annat den hysteriska parodin på ”Frankensteins brud”, där Gene Hackman spelar den blinde eremiten.

 

DET VÅRAS FÖR GALNINGARNA (High Anxiety) ***

Komedi

1977 USA 92 min. R: Mel Brooks. S: Mel Brooks, Madeline Kahn, Cloris Leachman, Harvey Korman, Dick Van Patten, Ron Carey, Howard Morris, Murphy Dunne, Jack Riley, Charlie Callas.

Brooks sjätte schablonkomedi är en ovanligt subtil Hitchcockparodi där han spelar psykolog med höjdskräck som börjar arbeta på mentalsjukhus men snart är uppe i en suspekt komplott. En av Brooks mindre lyckade filmer, skämten fungerar lite halvt som halvt, men ändå vördnadsfullt och underfundigt som vanligt. Självfallet finns också ett och annat gapflabb, exempelvis Barry Levinsons medverkan som otrevlig hotellportier. 

DET VÅRAS FÖR HITLER (The Producers) ****

Komedi

1968 USA R: Mel Brooks. S: Zero Mostel, Gene Wilder, Kenneth Mars, Dick Shawn, Lee Meredith, Christopher Hewett, Andreas Voustinas, Estelle Winwood, Renee Taylor, Bill Hickey.

En avdankad Broadwayproducent (Mostel) lurar sin mesige revisor (Wilder) att delta i en vansinnig komplott: att sätta upp en fullkomligt usel pjäs som garanterat floppar, och sedan när pjäsen läggs ned sticka till Rio med alla pengar de tjänat, efter att ha sålt extrema andelar av intäkterna. Självklart går inte allt riktigt som planerat. Mel Brooks regidebut är en riktig pärla, fullständigt sanslös och oemotståndlig. Om inte Brooks bästa, så i alla fall hans galnaste (och det vill inte säga lite), fylld med otroligt fåniga karaktärer, allt ifrån den hysteriske Wilder till den svenska sekreteraren Ulla, via Franz (Mars), den excentriska nazisten som skrev pjäsens manus. Hette först ”Producenterna” i Sverige men fick ingen framgång, den gick upp igen under titeln ”Det våras för Hitler” och blev en storsuccé. Brooks filmer fick därefter dras med att i Sverige alltid få”Det våras för…”-titlar fram till 1994 då han fick nog och utbrast ”It’s always springtime in Sweden!” Brooks fick en Oscar för bästa manus.

DET VÅRAS FÖR RYMDEN (Spaceballs) ****

Science Fiction-Komedi

1987 USA 96 min. R: Mel Brooks. S: Bill Pullman, Rick Moranis, John Candy, Daphnie Zuninga, Mel Brooks, Dick Van Patten, George Wyner, Michael Winslow, Lorene Yarnell, John Hurt, Ronny Graham, Joan Rivers (röst till ”Dot”), Dom DeLuise (röst till ”Pizza the Hut”).

Brooks driver återigen på populärkulturens storfilmer, denna gång med ”Star Wars”-filmerna. Fåniga skämt på ganska låg nivå, men har man överseende över filmens uppenbara harmlöshet blir det riktigt roligt och emellanåt hysteriskt. Pullman spelar rymdhjälten Lone Star som blir lovad en miljon ”space-bucks” om han räddar prinsessan Vespa (Zuninga) ur den grymme Mörka Hjälmens (Moranis) klor. Moranis är otroligt rolig, rentav intensiv, som Dark Helmet, en Darth Vader-klon med minislips och kaffeintag. Brooks närmade sig ”mainstream”-parodifilmen med denna och den kanske inte är lika genuin som hans tidigaste komedier, men filmens besynnerliga charm har gjort att den fått en ganska stor beundrarskala i efterhand och det är inte svårt att förstå varför. John Hurt gör ett mycket oberäknat inhopp och parodierar sin egen roll i ”Alien”.

DET VÅRAS FÖR SHERIFFEN (Blazing Saddles) ****

Komedi

1973 USA R: Mel Brooks. S: Cleavon Little, Gene Wilder, Harvey Korman, Madeline Kahn, Slim Pickens, David Huddleston, Alex Karras, Burton Gilliam, Mel Brooks, John Hillerman, Liam Dunn, Carol Arthur, Dom DeLuise.

Klassisk westernkomedi där en högt uppsatt ämbetsman (Korman) och en guvenör (Brooks) tillser en svart sheriff till en konservativ småstad för att få befolkningen på flykt. Planen är sedan att bygga en järnväg genom staden. Fantastisk komediklassiker, Brooks första succé, som håller uppe ett festligt tempo och slår hem nästan varje skämt; variationerna är enorma och det är lika högt till tak som lågt till golv (den som tror sig vara immun mot prutthumor kan känna sig utmanad). Fantastiska karaktärer och en lysande story – och mot slutet har galenskapen bokstavligt talat brutit ut.

DET VÅRAS FÖR SLUMMEN (Life Stinks) ***

Dramakomedi

1991 USA R: Mel Brooks. S: Mel Brooks, Lesley Ann Warren, Jeffrey Tambor, Stuart Pankin, Howard Morris, Rudy De Luca, Teddy Wilson, Michael Ensign, Matthew Faison, Billy Barty, Carmine Caridi.

Brooks spelar självgod, girig fastighetsspekulant som slår vad om att han kan överleva en månad på Los Angeles gator utan pengar. Inte Brooks vanliga typ av galenpannehumor, med direkta skämt som levereras som knytnävar, men inte dåligt för det. Snarare en av Brooks mer solida och mindre ytliga filmer. Dock blir det lite ojämnt när han ändå försöker klämma in några av de gags av den typen han själv är känd för. Han försöker också att säga något om hemlöshet, en idé som inte är hemsk men som i Brooks händer oundvikligen känns ganska pretentiös. Brooks var medförfattare. 

DET VÅRAS FÖR STUMFILMEN (Silent Movie) ***

Komedi

1976 USA 84 min. R: Mel Brooks. S: Mel Brooks, Marty Feldman, Dom DeLuise, Bernadette Peters, Sid Caesar, Harold Gould, Ron Carey, Burt Reynolds, James Caan, Liza Minnelli, Paul Newman, Anne Bancroft, Marcel Marceau, Harry Ritz.

Ganska underfundig schablonisering på stumfilmen där Brooks spelar den avdankade regissören Mel Funn som har en idé om att göra en stumfilm som ska ge genren en comeback. Tillsammans med Feldman och DeLuise ger han sig av för att ragga stjärnor till projektet. Handlingen är så bagatellartad att man inte kan vänta sig mycket annat än resultatet, en underhållande slapstickstumfilm där skämten ofta är så dåliga att dom blir roliga. Bland de verkliga höjdpunkterna finns dock scenen där vår trio klumpigt försöker förhandla med Liza Minnelli iklädda riddarrustningar och en oförglömlig rullstolsjakt på Paul Newman.

DET VÅRAS FÖR SVÄRMOR (The Twelve Chairs) ***

Komedi

1970 USA 93 min. R: Mel Brooks. S: Ron Moody, Frank Langella, Dom DeLuise, Mel Brooks, Andréas Voutsinas, Diana Coupland, David Lander, Vlada Petric, Elaine Garreau, Robert Bernal.

Brooks andra långfilm (efter ”Det våras för Hitler”) är tunn men rolig när det gäller. En farsartad komedi löst byggd på den klassiska ryska satiriska romanen ”De tolv stolarna” om några filurers jakt på tolv gamla stolar dom vill åt eftersom en död tant gömt sina smycken och juveler i dom. En rak komedi, till skillnad från Brooks många senare filmer, och den schabloniserade ryskan (menat på alla sätt det kan tänkas låta som) är lite udda. Filmen blir också lite för lång, men skådespelarna bär hela filmen och dom mer hejdlösa stunderna gör det också helt sevärt.

DET VÅRAS FÖR VÄRLDSHISTORIEN, DEL 1 (History of the World: Part 1) **

Komedi

1981 USA 92 min. R: Mel Brooks. S: Mel Brooks, Dom DeLuise, Madeline Kahn, Harvey Korman, Cloris Leachman, Ron Carey, Gregory Hines, Pamela Stephenson, Shecky Greene, Sid Caesar, mary-Margaret Humes, Orson Welles (berättarröst).

Häpnadsväckande stelbent och misslyckad Brooks-film som går sporadiskt igenom världshistorien för att skoja om spontana saker från människans födelse till den avlägsna framtiden. Ett fåtal roliga scener ryms i denna långdragna och efter ett tag rätt svåruthärdliga episodfilmen som lider svårt av brist på tydligt genomtänkt tema; de slöa skämten föreslår också att Brooks här gjorde en film först och främst byggd på hybris. Scenografin och de många talangerna framför kameran gör att filmen lyfter bara av sin rena existens, men med sämre skådespelare skulle den vara rent usel.

DEVIL **½

Thriller

2010 USA 80 min. R: John Erick Dowdle. S: Chris Messina, Logan Marshall-Green, Jenny O’Hara, Bojana Novakovic, Bokeem Woodbine, Geoffrey Arend, Jacob Vargas, Matt Craven, Joshua Peace, Caroline Dhavernas, Joe Cobden, Zoie Palmer, Vincent Laresca, Rudy Webb, Craig Eldridge.

Ett par osympatiska personer fastnar i en hiss i en skyskrapa och det visar sig att en av dom är djävulen själv. Otäckheter börjar hända i det snåla utrymmet, samtidigt som kriminalare på utsidan försöker förstå hur det hänger ihop. Ganska trevligt Twilight Zone-absurd premiss blir saboterad av ett dåligt manus och tråkig regi; eftersom filmen inte är roligare än vad den är blir den tyvärr både meningslös, småtråkig och lättglömd. Höjdpunkten i filmen är när djävulens existens bevisas empiriskt med hjälp av en syltmacka. BFO.

THE DEVIL INSIDE :(

Skräck

2012 USA 83 min. R: William Brent Bell. S: Fernanda Andrade, Samin Quarterman, Evan Helmuth, Ionut Grama, Suzan Crowley, Bonnie Morgan, Brian Johnson.

En till i raden av 00-talets found footage-rysare, denna också ett förkroppsligande av sin samtids brist på kvalité. Handlar om tjej som vill ”förstå” vad som hände när hennes mamma dödade tre personer under en exorcism och hamnade på mentalsjukhus (hon var galen och dödade tre personer?) vilket leder till en till synes improviserad intrig som är hejdlöst orealistisk och meningslös – talanglös regi med skådespeleri som tycks komma från en amatörkurs i överspel, ett manus fullproppat med stendöda konventioner och uråldrigt värdelösa klyschor, och som pricken över iet ett fuskigt slut som indirekt förklarar att filmen är hundra procent meningslös. Hade det varit en vanlig spelfilm skulle den möjligen bara vara medioker – som found footage-rysare, där autencitet är kärnan, är den ett slöseri på tid för alla människor på planeten.

THE DEVIL’S HONEY (Il miele del diavolo) ***

Thriller

1986 ITALIEN/SPANIEN 77 min. R: Lucio Fulci. S: Brett Halsey, Corinne Cléry, Blanca Marsillach, Stefano Madia, Paula Molina, Bernard Seray.

En kinky MC-kille dör och hans flickvän kidnappar läkaren som misslyckades med att rädda hans liv för att utsätta honom för ”sexuell tortyr”. Ordentligt sliskig sentida Fulci-film med sadomasochistiskt tema och många bisarra sekvenser. Sevärd för fans, ganska intressant och festlig. Alternativ titel: ”Dangerous Obsession”.

DIAMANTFEBER (Diamonds Are Forever) ***½

Action

1971ENGLAND119 min. R: Guy Hamilton. S: Sean Connery, Jill St. John, Charles Gray, Lana Wood, Jimmy Dean, Bruce Cabot, Bruce Glover, Bernard Lee, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn.

Festlig och väldigt underhållande Bondfilm, den sjunde, där Connery återvänder som allas vår James Bond efter en films mellanrum med träbocken George Lazenby. Utspelar sig i Las Vegas där Bond måste hitta en samling diamanter men har emot sig både en mystisk affärsman (kanske en gammal fiende?) och hans lustiga mördarduo Mr. Vint och Mr. Kidd. En fartfylld Bondfilm, fastän bondkänslan från Connerys tidigare inte är lika stark. Faktum är att den lättsamma stilen går till såna höjder att det ibland är snubblande nära ren fars, med en och annan bisarr sekvens och påtagligt fjantig humor (”Who is your floor?”). Denna princip var dock den som färgade många av de efterföljande Bondfilmerna med Roger Moore som förstärkte det hela med sin egen torra humor. Att Connery är munter i huvudrollen kan också bero på att han fick en rekordsumma i lön för att övertalas spela Bond en sista gång. Shirley Bassey sjunger den läckra titelsången.

 

DIARY OF THE DEAD ***½

Skräck

2007 USA 95 min. R: George A. Romero. S: Michelle Morgan, Joshua Close, Shawn Roberts, Amy Ciupak Lalonde, Joe Dinicol, Scott Wentworth, Philip Riccio, Chris Violette, Tatiana Maslany, Todd Schroeder, Daniel Kash, Laura DeCarteret, Martin Roach, Megan Park, George Buza.

Apokalypsen närmar sig i och med den välbekanta zombie-epedimin och ett gäng elever på en filmskola kör genom vägarna för att försöka överleva. Poängen är att dom använder sin utrustning för att dokumentera händelsen för omvärlden, och att åskådaren följer med genom linsen på skådespelarnas filmkameror. Efter den lite opersonliga ”Land of the Dead” går zombiefarfar Romero ner på miniminivå och gör en sparsmakad skräckfilm som skulle kunna bli ett mer eller mindre lyckat experiment, men som med poänger om myndigheternas nyhetsspridning kontra individanvändning av Internet, faktiskt fungerar som tidsdokument och en hyggligt trovärdig skräckstory. När tempot blir för slött vrider Romero igång spänningen några varv och det hela blir rätt underhållande, fyndig zombieunderhållning. Romero har gjort mer innovativa och intressanta filmer, men han har också gjort betydligt tristare.

 

DICK TRACY ***

Actionkomedi

1990 USA 104 min. R: WarrenBeatty. S: Warren Beatty, Madonna, Al Pacino, Glenne Headly, Charlie Korsmo, Mandy Patinkin, Charles Durning, Paul Sorvino, William Forsythe, Seymour Cassel, Dustin Hoffman, Dick Van Dyke, Catherine O’Hara, James Caan, Michael J. Pollard, Estelle Parsons, James Tolkan, R.G Armstrong, Kathy Bates.

Beattys oerhört påkostade Dick Tracy-film har inte mycket till story men den färgstarka serietidningsartade dekoren, de till oigenkännbarhet sminkade skådespelarna, de innovativa specialeffekterna och det höga tempot gör det hela hyggligt minnesvärt. Intrigen är en kärleksfullt gammeldags historia som är lätt att lista ut från början, men när inte Madonna (som fick en Oscar för ”Sooner or Later (I Always Get My Man)”) distraherar gör scenografin och make-up-effekterna (också Oscarbelönade) det.

DIE ANOTHER DAY ***

Action

2002 STORBRITTANIEN/USA 135 min. R: Lee Tamahori. S: Pierce Brosnan, Halle Berry, Toby Stephens, Rosamund Pike, Rick Yune, Judi Dench, John Cleese, Michael Madsen, Samantha Bond.

Det tjugonde Bondäventyret erbjuder god, om än överdrivet vansinnig, underhållning. Filmen börjar med att agent 007 blir lurad och spenderar 14 månader i ett Sydkinesiskt terrorfängelse. När han sedan kommer ut börjar han jakten på skurken och spåren leder honom till en förnäm miljonär (Stephens) med en och annan hemlighet i bakfickan, och ett jättelikt ispalats på Island. Högteknologiskt mumbo-jumbo, mycket högljutt skrammel och en del effekter som är direkt löjliga, men filmen balanserar seriens olika dikteringar rätt bra. Innehåller både ett okej mysterium, fjantig humor och gediget allvar. Känns dock överlag som en slags plojig födelsedagsfilm (den kom även 40 år efter den första Bondfilmen), inte minst då den innehåller minst en blinkning var till alla andra filmer i serien (fantasterna hittar dom). Brosnans sista Bond och kan eventuellt också ses som den sista Bondfilmen då uppföljaren, ”Casino Royale”, innebar en helrenovering av konceptet.

DIE HARD ****½

Action

1988 USA 131 min. R: John McTiernan. S: Bruce Willis, Alan Rickman, Bonnie Bendelia, Alexander Godunov, Reginald VelJohnson, Paul Gleason.

Den första moderna actionfilmen, en av de mest klassiska och inflytelserika i sin genre, som tog Westernformulan och hottade upp den och formade samtidigt konceptet om instängda antihjältar i omöjliga underlägen. Willis spelar Los Angeles-snuten John McClane som i juletid ska besöka sin ex-fru som jobbar i en skyskrapa. Tyvärr så intar en grupp hänsynslösa tyska terrorister byggnaden medan han är där. Eftersom polismassan utanför är så korkade så blir det hans jobb att rädda dagen och rädda 30 gisslan (däribland hans fru) ur skurkarnas händer. Växlar väldigt häftigt mellan brutal action och syrlig ironi men Willis katt-och-råtta-lek med skurkarna är så pass oemotståndligt rolig och spännande och filmen i sig så välgjord så att det bara känns som en krydda. Sedan är Rickman otrolig som den ondskefulle och torrt ironiske terroristledaren. En oerhört inflytelserik och på sätt och vis underskattad film, det är den filmhistoriska stafettpinnen från Vilda västern och satte samtidigt standarden för våra tiders actionspektakel; det är överlag en av 80-talets mest kraftfulla och nyskapande amerikanska filmer. Fyra uppföljare.

DIE HARD 2 ****

Action

1990 USA 124 min. R: Renny Harlin. S: Bruce Willis, Bonnie Bendelia, William Atherton, Reginald VelJohnson, Franco Nero, William Sadler, John Amos, Dennis Franz, Art Evans, Robert Patrick, John Leguizamo, Robert Constanzo.

”Airport” med maskingevär: Otursförföljde New York-polisen John McClane (Willis) kommer för att hämta upp sin fru vid Dulles flygplats. Han anar dock oråd och finner sig snart vara den ende som kan sätta käppar i hjulet för (ännu) en grupp terrorister som tagit över flygplatsen. Kompetente actionregissören Harlin har gjort en högljudd, våldsam, rolig och extremt fartfylld uppföljare som håller en ständigt underhållen, i alla fall så länge man kan bortse från att den är överdrivet våldsam och nästan löjligt orealistisk. I stort sett en omstuvning av den första filmen men det är svårt att klaga – det snöar ju! Oklanderlig underhållning. Uppföljare: ”Die Hard – Hämningslöst”.

DIE HARD 4.0 (Live Free or Die Hard) ***½

Action

2007 USA/STORBRITANNIEN 128 min. R: Len Wiseman. S: Bruce Willis, Justin Long, Timothy Olyphant, Maggie Q, Mary Elizabeth Winstead, Cliff Curtis, Jonathan Sadowski, Andrew Friedman, Kevin Smith, Yorgo Constantine, Cyril Raffaelli, Chris Palermo, Sung Kang, Zeljko Ivanek, Christina Chang.

Osannolikt lyckad och underhållande fjärde ”Die Hard”-film som saknar mycket av de tre föregående filmernas autenticitet men som ändå är en dynamisk  actionfilm med gammaldags, ”analog” charm. Willis spelar återigen John McClane, men nu är han gammal i gemet, nykter och butter och mest oroad över tonårsdotterns hormoner. Storyn går ut på att en militant hacker (Olyphant) som fått sparken från CIA attackerar hela USA:s digitala försvarssystem och håller landet gisslan. Det blir en hi tech vs. old school-batalj, tydligt gjord för en publik medveten om 9/11, packad med diverse vansinniga actionsekvenser och gamla hederliga dödsföraktande stuntnummer. Inte årets mest nyskapande film, men det går inte att klaga på hantverket, och som uppföljare hade det kunnat vara oändligt mycket värre.

DIE HARD – HÄMNINGSLÖST (Die Hard With A Vengeance) ***½

Action

1995 USA 128 min. R: John McTiernan. S: Bruce Willis, Jeremy Irons, Samuel L. Jackson, Graham Greene, Colleen Camp, Larry Bryggman, Anthony Peck.

Den tredje ”Die Hard”-filmen. Långt ifrån lika lysande träffsäkert som sina föregångare men McTiernan, den första filmens regissör, skapar välgjord underhållning i hög klass. John McClane råkar ut för en hämndlysten psykopat som kallar sig själv för Simon (Irons). Denne har placerat bomber omkring New York och medan han själv utför ett stort bankrån låter han McClane springa runt och desarmera dem. Till sin hjälp har McClane tvärtomrasisten Zeus (Jackson). Saknar, likt många andra treor, föregångarnas fräschör och genuinitet, och känns mer som en kommersiell berg- och dalbana där de två förra filmerna hade en riktig intrig. Men allt är så välgjort och välspelat, och fullt av sådana häpnadsväckande stunts, att det går att kapitulera. Uppföljare: ”Die Hard 4.0″.

DIKTATORN (The Great Dictator) ****

Dramakomedi

1940 USA 126 min. R: Charles Chaplin. S: Charles Chaplin, Paulette Goddard, Jack Oakie, Reginald Gardiner, Maurice Moscovich, Billy Gilbert, Henry Daniell.

Chaplins första talfilm är en legendarisk film. Han spelar Adenoid Hynkel, diktator över landet Tomania, en neurotisk brunhårig galning som vill skapa en ”arisk” värld, och en utseendemässigt identisk frisör som lever i Tomaniens judeghetto. Denna drift på den då mycket starka nazismen är fortfarande fenomenal, även om styrkan den måste haft när den kom knappt ens går att föreställa sig i fantasin. En av Chaplins mest ambitiösa filmer, också en av världens mest virtuosa och mångsidiga komedier och filmer; mycket av Chaplins klassiska slapstick är med (minnesvärda stunder är otaliga), men det finns också mycket intelligenta satirinslag (ordlekar som Hynkel/Hitler och rivallandets Mussollinidiktator Napaloni från Bacteria) och fyndigheter med budskaplig botten. Lyckas också med att balansera ett hudlöst gravallvar med den väldigt varmhjärtade humorn. Man skulle kunna tro att den bäst fungerar som tidsdokument, men den upphör aldrig att vara aktuell och Chaplins avslutande fredstal är oförglömligt. Väckte givetvis stor uppståndelse, bland annat blev Chaplin förvisad från USA på grund av kommunistanklagelser. Visades inte i Sverige förrän 1945, då klippt på fem minuter. 

DIMMAN (The Fog) ***

Skräck

1979 USA 85 min. R: John Carpenter. S: Adrienne Barbeau, Jamie Lee Curtis, Hal Holbrook, Janet Leigh, John Houseman, Tom Atkins, Nancy Loomis, Charles Cyphers.

John Carpenters andra skräckfilm (efter klassiska ”Halloween”) är en spökrysare, där en mystisk dimma lägger sig över en liten kuststad, precis 100 år sedan besättningen på ett ökänt fartyg lurats och dödats. Det visar sig snart att sjömännen går igen, i dimman, och skördar liv för att kompensera sina egna. Potentialerna är lugnt större än resultaten i den här lättfotade skräckfilmen, som både kunnat vare bättre skriven och mindre hetsig, eller mer laddad. Men Carpenter är en skicklig skräckregissör och han vet hur en sådan här film ska göras. En riktigt tät och stämningsfull känsla, till Carpenters egna, påträngande musik, håller filmen uppe riktigt ordentligt. Nyinspelad 2005 som ”The Fog”. 

DIN MORSA OCKSÅ! (Y tu máma también) ****

Drama

2002 MEXICO/SPANIEN 110 min. R: Alfonso Cuarón. S: Ana López Mercado, Diego Luna, Gael García Bernal, Nathan Grinberg, Verónica Langer, María Aura, Giselle Audirac, Arturo Ríos, Andrés Almeida, Diana Bracho, Emilio Echevarría.

Öppenhjärtad, berikande, och uppfriskande komedi, fullproppad med sex, om två unga kompisar, från olika samhällsklasser, vars liv går ut på fester, sex och knark. De blir fixerade på en kvinna, gift med en överklassförfattare, och de får med henne på en bilresa till en av dem påhittad strand. En film som på många sätt är en bagatell i ett nytt skal, men den är riktigt fräsch, otroligt charmig och varm, och nästan löjligt underhållande. Melankolisk, originell och symbolisk, det gömmer sig klart mer än man tror, och utan en pretentiös sekund. Detta är en film att avnjuta.

DINNER RUSH ***

Drama

2000 USA 94 min. R: Bob Giraldi. S: Danny Aiello, Edoardo Ballerini, Vivian Wu, Mike McGlone, Kirk Acevedo, Sandra Bernhard, Summer Phoneix, Polly Draper, Jamie Harris, Mark Margolis, John Corbett, Alex Corrado, Frank Bongiorno, Sophie Comet, Tessa Ghylin.

Tom men trevlig skildring av en populär krog, dess olika besökare och den stressade personalen som försöker få allt att gå runt. Ägaren (Aiello) har en spelmissbrukande skyddslingskock med maffian på halsen, denne är tillsammans med en ung kvinna som i sin tur är tillsammans med den fåfänge unge chefskocken, ägarens son, som bara vill imponera för matkritiker och bli ägare till krogen. Sedan har vi en brittisk bartender (den mänskliga ordboken), en uttråkad och otrevlig societetsgubbe, och två maffiagorillor från motståndarkrogen, varav den ene inte kan sluta äta. En intelektuell bagatell, men tillräckligt underhållande och avslappnande för att bli sevärd. 

DIRTY DANCING **½

Drama

1987USAR: Emile Ardolino. S: Jennifer Grey, Patrick Swayze, Jerry Orbach, Cynthia Rodes, Jack Weston, Jane Brucker, Kelly Bishop, Lonny Price, Wayne Knight, Charles ”Honi” Coles, Bruce Morrow.

En bortskämd tonårsflicka (Grey) med familj åker till ett pensionat på en semesterort i New York. Där får hon lära sig saker om livet och kärleken hon aldrig tänkt på, främst genom mötet med en mambodansande arbetarklassgrabb (Swayze). Denna (fortfarande) mycket populära publiksuccé är en ytlig och mycket publikfriande liten bagatell, men Grey är bra i huvudrollen och filmen har några dansscener att skryta med. Själva budskapet glömmer man dock bort ganska fort. Ska utspela sig på det tidiga 60-talet, men det märks inte (särskilt inte på musiken). Fick en TV-serie och en Oscar för bästa sång, ”(I’ve Had) The Time of my Life”. 

DIRTY HARRY ****

Actionthriller

1971 USA 102 min. R: Don Siegel. S: Clint Eastwood, Harry Guardino, Reni Santoni, John Vernon, Andrew Robinson, John Larch, John Mitchum, Mae Mercer, Lyn Edgington, Ruth Kobart.

Den första filmen med Clint Eastwood som ”dirty” Harry Callahan; San Fransisco-kommissarien som inte har tid för sådant tjafs som mänskliga rättigheter och civilitet. Han är på jakt efter psykotisk krypskytt men byråkrati och politiskt hyckleri kommer alltid i vägen – till sist måste han (och hans Magnum) utan tyglar sätta fast honom på egen hand. Cynisk och pessimistisk men oerhört välgjord film med snyggt foto och snitsig klippning, oklanderligt jazzig musik och Eastwood alldeles exemplariska nuna i huvudrollen. En av dom bästa av 70-talets hårdkokta actionfilmer; inte lika subtil som ”The French Connection” (förstås) men inte heller riktigt lika fascistoid som ”Death Wish”. Fick fyra uppföljare, den första var ”Magnum Force”.

DIRTY PRETTY THINGS ***½

Drama

2002 ENGLAND/USA 93 min. R: Stephen Frears. S: Chiwetel Ejiofor, Audrey Tatou, Sergi López, Sophie Okonedo, Benedict Wong, Kenan Hudaverdi, Damon Younger, Paul Bhattacharjee, Darrell D’Silva, Sotgui Kouyaté, Abi Gouhad.

Ganska stämningsfull kärlekshistoria, inramad av den sociala bilden av Londons undervärld av illegala invandrare. Ejiofor spelar sömnlös läkare från Nigeria som kör taxi på dagarna och är hotellreceptionist på nätterna; Tatou är tjeckisk invandrare som arbetar som städerska i smyg för myndigheten. Deras romans blir det enda mänskliga i deras sjabbiga och byråkratiska vardag. Inte oerhört originell, och går dramaturgiskt på tomgång för ofta, men den märkliga blandningen av romantik och socialrealism skapar en ovanlig atmosfär.

DISTRICT 9 *** 

Science-Fiction

2009 USA/NYA ZEELAND/KANADA/SYDAFRIKA 112 min. R: Neill Blomkamp. S: Sharlto Copley, Jason Cope, Nathalie Boltt, Sylvaine Strike, Elizabeth Mkandawie, John Sumner, William Allen Young, Greg Melvill-Smith, Nick Blake.

Fyndig science fiction-film om ett framtida Sydafrika som ger oss förklaringen på vad som skulle kunna hända om utomjordingar landar – dom blir förpassade till getton och blir andra klassens medborgare (förstås…?) varefter dessa getton snart blir militariserade. Huvudpersonen är en reporter som blivit utsatt för någon slags otrevlig, elakartad utomjordingskemikalie och måste söka sin räddning i det nionde distriktet av räkgettot. En uppmärksammad science fiction-film som av många blivit hyllad bortom rimlighetens gräns – filmen har en trevligt skrotig look men använder sig i övrigt av varenda sci fi-klyscha som finns, och den övertydliga paralellen mellan Sydafrikas historia och ”räkförtrycket” känns bara generande. Ändå en rimligt underhållande film, det är bara det skramligt monotona slutet (som går in i ”Transformers”-territorium) som är en trist besvikelse.

DJUNGELBOKEN (The Jungle Book) ****½

Animerad barnfilm

1967 USA 78 min. R: Wolfgang Reitherman Sv regi: Martin Söderhjelm Sv Rös: Pontus Gustavsson (Mowgli), Beppe Wolgers (Baloo), Gösta Pruzelius (Bagheera), Leppe Sundewall (kung Louie), Hans Lindgren (Kaa), Olof Thunberg (Shere Khan), Arne Källerud (överste Hathi).

Exceptionell Disneybehandling av Rudyard Kiplings saga om människan Mowgli som lämnas i djungeln och lär känna alla djungelns varelser, i synnerhet den livsnjutande björnen Baloo. Han blir uppväxt hos en vargfamilj samt den kloke pantern Bagheera. Men när den fruktade tigern Shere Khan återvänder till djungeln, och vill åt Mowgli, blir det Bagheeras uppgift att föra honom till människobyn innan tigern hittar honom. En oförglömlig film, både oemotståndligt charmig och lättsam och finstämnt spännande, väl genomarbetad intrig som rör sig längre mot en suggestiv, småruggig final. Fantastisk animation. Klassiska sångerna ”Var nöjd med allt som livet ger” och ”Jag vill va’ som du” finns såklart med. För övrigt den sista filmen som gjordes under direkt överinseende av Walt Disney innan hans död, 1966.

DJUNGEL-GEORGE (George of the Jungle) ***
Familjekomedi

1997 USA 92 min. R: Sam Weisman. S: Brendan Fraser, Leslie Mann, Thomas Haden Church, Holland Taylor, John Bennett Perry, Abraham Benrubi, Greg Cruttwell, Richard Roundtree, John Cleese (rösten till ”Apan”).

Medvetet larvig barnfilm som driver med Tarzan och som bygger på Jay Wards teckande 60-talsserie. Bitvis rolig och underhållande, men endast för barn under tio och andra som inte växt upp ur kiss och bajs-åldern. Frasers genombrott.

DJÄVULEN BÄR PRADA (The Devil Wears Prada) ***

Dramakomedi

2006 USA 109 min. R: David Frankel. S: Meryl Streep, Anne Hathaway, Emily Blunt, Stanley Tucci, Simon Baker, Adrian Grenier, Tracie Thoms, Rich Sommer, Daniel Sunjata, David Marshall Grant, James Naughton, Tibor Feldman, Rebecca Mader, Jimena Hoyos, Gisele Bündchen.

Hathaway och framför allt Streep lyfter upp denna i övrigt bagatellartade och rutinmässiga standard-drama, en filmatisering av Lauren Weisbergers bestseller om livet bakom ridåerna på tidningen Vogue, här omskriven till ”Runway”; Hathaway spelar naiv nyutbildad journalist som börjar jobba som assistent till den hänsynslösa chefen för tidningen. Först blir hon påverkad av hennes tuffa attityd, sen märker hon baksidan och sedvanligt förutsägbara sensmoraler regnar ner som från små moln på en lagom tråkig fredageftermiddag. En uppvisning i bra skådespeleri (varenda replik Streep levererar verkar komma som en rak höger med otrevliga diamantringar) gör att man inte vill underkänna det.

DJÄVULEN OCH JAG (Bedazzled) **½

Komedi

2000 USA/TYSKLAND 93 min. R: Harold Ramis. S: Brendan Fraser, Elizabeth Hurley, Frances O’Connor, Miriam Shor, Orlando Jones, Paul Adelstein, Toby Huss, Gabriel Casseus, Brian Doyle-Murray, Jeff Doucette, Aaron Lustig, Rudolf Martin, Julian Firth.

Fraser spelar nörd som får besök av bystig djävul (Hurley) som ger honom sju önskningar i utbyte mot hans själ. Han accepterar, men allt blir förstås tokigt och inte som han tänker sig. Småputtrig och hjälpligt underhållande nyinspelning av brittiska ”Min kompis djävulen” från 1967 fungerar på grund av Ramis säkra hand och hans fjantiga humor (en av Frasers sju önskningar är en hamburgare) men det tappar också gasen rätt fort och blir efter ett tag tröttsamt.

DJÄVULENS ADVOKAT (The Devil’s Advocate) **½

Skräckthriller

1997 USA 144 min. R: Taylor Hackford. S: Keanu Reeves, Al Pacino, Charlize Theron, Jeffrey Jones, Judith Ivey, Connie Nielsen, Craig T. Nelson, Tamara Tunie, Debra Monk, Heather Matarazzo.

Reeves spelar toppadvokat från Florida som flyttar till New York för att jobba åt förmögna firmachefen Pacino, men snart börjar saker bli bokstavligt talat djävulska. Välgjord och till en början fängslande film som snart blir för märklig för att fullt uppskattas – den spelar på psykologisk ”Rosemary’s Baby”-realism, samtidigt som den också befinner sig i ett absurdistiskt Twilight Zone-landskap; det blir omöjligt att ta intrigen på allvar, inte minst när den fuskar en del i trovärdigheten, och fastän mycket i filmen är medvetet överdrivet går den heller inte att se helt ironiskt. Samtidigt innehåller den så mycket begåvning att den är omöjlig att motstå, till och med när den går åtminstone tjugo minuter in i överlängd mot en final som är rent absurd. Reeves är perfekt använd i huvudrollen, och han är  briljant parad mot Pacino som verkligen är i högform, och Theron stjäl på sätt och vis filmen då hon är intensivt bra som huvudpersonens plågade fru, den enda trovärdiga och bra karaktären i filmen. Dessutom är scenografin lika skicklig som den effektfulla klippningen är begåvad. Men filmen är helt klart rörig, och epilogen är irriterande usel. Kontentan blir en film som är väldigt lång och intensiv, men vad är egentligen poängen?

DJÄVULENS ÖGA ***½

Komedi

1960 SVERIGE 83 min. R: Ingmar Bergman. S: Jarl Kulle, Bibi Andersson, Nils Poppe, Gertrud Fridh, Sture Lagerwall, Stig Järrel, Gunnar Björnstrand, Georg Funkquist, Gunnar Sjöberg, Torsten Winge, Axel Düberg, Kristina Adolphson, Allan Edwall, Ragnar Arvedson.

Inledningsvis fånigt men allteftersom mer nyansrikt lustspel av den ironiske Bergman. Med utgångspunkt i det isländska ordspråket att en ung kvinnas oskuld är som en vagel i Djävulens öga irriteras den bittre Satan (Järrel) av en vagel orsakad av den unga prästdottern (Andersson) som är giftasung och full av liv men ändå oskuldsfull. För att förhindra öronbedövande änglakörer från himlen skickar han därför ner Don Juan (Kulle) för att förföra henne, varpå det underhållande kammarspelet tar sin början. Enkelt och underhållande med en del allvarligare undertoner angående synd, svek och kärlekens villkor. Järrel är ett perfekt surkart till djävul och Poppe är helt lysande som kyrkoherden som helt saknar besvär. Trallande rennäsansmusik av Domenico Scarlatti. 

DJÄVULSK GISSLAN – Se Cul-de-sac.

DJÄVULSMASKEN (La maschera del demonio) ***½

Skräck

1960 ITALIEN 87 min. R: Mario Bava. S: Barbara Steele, John Richardson, Andrea Checchi, Ivo Garrani, Arturo Dominici, Enrico Olivieri, Antonio Pierfederici, Tino Bianchi, Clara Bindi, Mario Passante, Renato Terra, Germana Dominici.

Två läkare som råkar ha vägarna förbi riktigt läskiga landsbygder råkar väcka en ondskefull häxa till liv som reser sig ur graven och börjar söka blod från sina levande avkommor. Tidig, grynigt svartvit Bava-film; extremt stämningsfull och Poe-hedrande, både kuslig och mysig och samtidigt blodisande här och var; från början till slut minnesvärd. Oumbärlig för skräckfans och ett måste på högklassiga Halloweenfester. USA-titel: ”Black Sunday”.

DJÄVULSÖN (Djöflaeyjan) ***½

Drama

1996 ISLAND 100 min. R: Friðrik Þór Friðriksson. S: Baltasar Kormákur, Gisli Halldórsson, Sigurveig Jónsdóttir, Halldóra Geirhardsdóttir, Sveinn Geirsson, Guðmundur Ólafsson, Ingvar Eggert Sigurðsson, Magnús Òlafsson, Pálína Jónsdóttir, Saga Jónsdóttir, Arnljótour Sigurðsson.

Ofta gripande isländskt drama om ett par fattiga familjer som bor i en torftig kåkby på 50-talet. Unge Baddi (Kromákur) reser till USA och återvänder som en totalt förändrad buse. Han och hans vänner invaderar familjens hus, har högljudda fester om nätterna, han tvingar sina föräldrar på pengar och är allmänt vedervärdig. En film som ibland missar sina poänger men som ändå håller sig fullt opretentiös och storsinnad. Bilden av en landsbygd där bortskämda 20-åringa drägg med USA-drömmar styr alla i sin omvärld är påtagande och gör filmen ganska stark och fascinerande. 

DOGMA ***½

Komedi

1999 USA 102 min. R: Kevin Smith. S: Linda Fiorentino, Ben Affleck, Matt Damon, Salma Hayek, Jason Lee, Jason Mewes, Kevin Smith, Chris Rock, Alan Rickman, George Carlin, Alanis Morissette, Janeane Garofalo.

Affleck och Damon spelar sparkade ärkeänglar från himlen som genom ett anonymt tips inser att de kan smita tillbaka till himmelriket igen. Det de inte inser är att om deras plan fungerar så är inte Gud felfri och således upphör all existens. Gud anordnar därför ett ”heligt korståg” där en extremt avlägsen släkting till Jesus (Fiorentino), den okände trettonde aposteln (Rock), och de klassiska pundarna Jay och Silent Bob måste stoppa änglarna. Smiths fjärde film har inte så mycket att göra med de andra i New Jersey-kvintetten men är ändå en riktigt underhållande svart komedi. Extremt ojämn, både humorn och allvaret skiftar radikalt, och inte lika välskriven som Smiths tidigare filmer, men filmen har en underbar rollista och tillräckligt med fantasifulla och hejdlöst bisarra scenarion för att det ska fungera. Retade upp nästan alla religiösa grupper i USA med sin originella aspekt på kristendomen.

DOG SOLDIERS ***

Skräck

2002 ENGLAND 101 min. R: Neil Marshall. S: Sean Pertwee, Kevin McKidd, Emma Cleasby, Liam Cunningham, Thomas Lockyer, Darren Morfitt, Chris Robson, Leslie Simpson, Tina Landini, Craig Conway.

Blodig lågbudgetskräckfilm som hyllar andra filmer mer än den berättar en egen historia, men som ändå är rätt spännande. Ett gäng engelska militärer landar i träningssyfte mitt i skottiska urskogen för ett rutinuppdrag. Olyckligt nog har deras mötesgrupp slaktats, sånär som på en iskall och osympatisk ledare, av ett okänt hot – som visar sig ha päls och huggtänder och som dessutom kryllar i mängder i skogen de befinner sig i. Ganska snygg och välspelad adrenalinskräck inspirerad av filmer som ”Evil Dead”, ”Rovdjuret”, ”Night of the Living Dead” som inte tar så mycket tid på sig att fördjupa karaktärer utan som rätt omedelbart kör igång med spänningen. Håller inte hela vägen, och är inte direkt unik, men fungerar i stort sett som värdig om än bristfällig skräck.

DOGVILLE ****

Drama

2003 DANMARK/ENGLAND/FRANKRIKE/TYSKLAND/NEDERLÄNDERNA 170 min. R: Lars von Trier. S: Nicole Kidman, Paul Bettany, Harriet Andersson, Jeremy Davies, Lauren Bacall, Ben Gazzara, Blair Brown, Patricia Clarkson, Chloë Sevigny, Bill Raymond, Jean-Marc Barr, Philip Baker Hall, Siobhan Fallon, Stellan Skarsgård, James Caan, Zeljko Ivanek, John Randolph Jones, Udo Kier, Thom Hoffmann, Cleo King, Miles Purinton, Shauna Shim, Evelina Brinkemo, Anna Brobeck, Tilde Lindgren, Evelina Lundqvist, Helga Olofsson, John Hurt (berättarröst).

Imponerande kraftverk av Trier som utvecklar sitt konstnärskap till en avancerad Dogmaprototyp: Hela filmen utspelar sig i en lokal där hus och gator ligger utmålade på golvet. Handlar om Dogville, en liten ”fridsam” stad i Colorado dit Grace (Kidman), en jagad kvinna med dolt förflutet, gömmer sig undan de gangstrar som jagar henne. I början tar invånarna i staden tar henne till sig med sin lantliga hederlighet men när de klena påtryckningarna från omvärlden hotar tar fegheten och inskränktheten över och dom börjar behandla den godmodiga Grace allt vedervärdigare. Rör sig kring samma teman som i von Triers tidigare filmer men är mer avskalad och konkret, tekniskt är den utsökt gjord med många lager och en djup budskapskärna om människors villkor och ideal. Den ovanliga scenografin hjälper filmen bidrar till filmens hypnotiska effekt och tvingar fokuset till de förkrossande skådespelarna. Den första delen i von Triers nya Amerikatrilogi och ansågs av många som helt anti-amerikansk, vilket på ett inte direkt svårt sätt kan sammanlänkas med faktumet att filmen helt uppenbart är en biblisk allegori. Följdes av ”Manderlay”.

DOKTOR CALIGARIS KABINETT – Se D:r Caligari. 

DOKTOR GLAS ***½

Drama

1942 SVERIGE 85 min. R: Rune Carlsten. S: Georg Rydeberg, Irma Christenson, Rune Carlsten, Hilda Borgström, Gösta Cederlund, Gabriel Arw, Gösta Grip, Guje Lagerwall, Sven Bergwall, Lillebil Kjellén.

Stram filmatisering av Hjalmar Söderbergs främsta klassiker. Rydeberg spelar den svårmodige doktorn som ser sig tvingad att hjälpa sin hemliga kärlek att komma bort från sin vedervärdige make. Dramats ämne om kärlekens irrfärder når inte sin spets, som i sig är mycket litterärt, i filmversion men det är fortfarande mycket gripande. Välgjort, bitvis mycket snyggt klippt och filmat och med många bra skådespelare, inte minst Rydeberg i huvudrollen. Regissören Carlsten var måg till Söderberg och spelar själv Gregorius. Filmatiserades i dansk tappning 1968 som ”Dr. Glas”.

DOKTOR MABUSES TESTAMENTE (Das Testament des Dr. Mabuse) ****½

Thriller

1932 TYSKLAND 116 min. R: Fritz Lang. S: Otto Wernicke, Gustav Diesl, Wera Liessem, Rudolf Klein-Rogge, Karl Meixner, Oscar Beregy, Adolf E. Licho, Theo Lingen, Theodor Loos, Klaus Pohl, Rudolf Schündler, Camilla Spira, Hadrian Maria Netto, Henry Bless.

Efter att ha gjort sig känd som kriminellt geni, och slutligen drivit sig själv till vansinne, har nu den fruktade doktor Mabuse tappat all sinnesnärvaro och sitter inspärrad på ett mentalsjukhus. Det visar sig dock snart att hans själ och ande har något att göra med den brottsvåg som sveper över staden, från ett synnerligen ondskefullt brottssyndikat. Fritz Langs uppföljare till sina två egna ”Der Spieler”-filmer är en av hans allra mest eleganta och skickligt genomtänkta filmer. En lekfull och otroligt inspirerad intrig, genomförd med ett intensivt driv och emellanåt riktigt kusliga effekter. Wernicke briljerar som Lohmann, kriminal-kommissarien som leder utredningen (och som var med i Langs tidigare mästerverk ”M”) och filmen är överlag en milstolpe för kriminalgenren, ofta imiterad och kopierad. Lika mycket är det en nervkittlande thriller med fascinerande psykodynamiska (eller övernaturliga, om man vill) inslag samt starka inslag av politisk (anti-nazistisk) allegori. Mycket riktigt så tog nazisterna anstöt av de snarlika skurkarna och totalförbjöd filmen, varpå Lang flydde från landet. Totalförbjöds även i Sverige när den kom, släpptes 1952 i en klippt version, sedermera släppt oklippt. Lang gjorde ännu en uppföljare 1960, ”Dr. Mabuses 1000 ögon”. 

DOKTOR ZJIVAGO (Doctor Zhivago) ****

Drama

1965 USA 199 min. R: David Lean. S: Omar Sharif, Julie Christie, Geraldine Chaplin, Tom Courtenay, Alec Guinness, Siobhan McKenna, Ralph Richardson, Rod Steiger, Rita Tushingham, Adrienne Corri, Geoffrey Keen, Jeffrey Rockland, Lucy Westmore, Klaus Kinski, Jack MacGowan, Tarek Sharif, Peter Madden.

Mäktigt jätteepos med Sharifs oförglömliga doktor Zjivago, vars liv står i centrum i tre och en halv timme, via första världskriget och ryska revolutionen. Exceptionellt välgjord, flera legendariska scener med majestätisk scenografi och foto, pampig musik, överlag en av de mest eleganta och höklassiga Hollwyood-epos som gjorts. Ytligare och mer syntetisk än någon annan film av David Lean, men knappast mindre storslagen eller episk; flera sekvenser är hårresande välgjorda. Välförtjänta Oscars gick till fotot av Freddie Young, musiken av Maurice Jarre, manus på förlaga (Robert Bolt), samt art design och kostym.

DOLKEN OCH KAPPAN (Cloak and Dagger) ***

Thriller

1946 USA 106 min. sv/35/a.s. R: Fritz Lang. S: Gary Cooper, Robert Alda, Lilli Palmer, Vladimir Sokoloff, J. Edward Bromberg, Marjorie Hoshelle, Ludwig Stössel, Helene Thimig, Dan Seymour, Marc Lawrence, James Flavin, Patrick O’Moore, Charles Marsh.

Spionäentyr från slutet av andra världskriget där Cooper spelar forskare som får bli agent på uppdrag att sätta stopp för Nazisterna och Fascisterna i deras planer att bygga en atombomb. Vägen går genom diverse olika länder, och skamfilade femme fatale-agenten Palmer (i sin debut). Serietidningsartad Lang-film med fokus på grovhuggna våldsamheter och för sin tid vågade erotiska anspelningar. Tiden har nött denna film – som allra mest fungerar som tidsdokument över Hollywood kring krigsslutet – men den är fortfarande stabil och rappt underhållande, och den innehåller ett par fina sekvenser som gör den sevärd för Lang-beundrare.

DOLLAR ***

Drama

1938 SVERIGE 78 min. R: Gustaf Molander. S: Ingrid Bergman, Georg Rydeberg, Tutta Rolf, Kotti Chave, Birgit Tengroth, Håkan Westergren, Edvin Adolphson, Elsa Burnett.

Såpopera byggd på komedi av Hjalmar Bergman där ett gäng barnsliga överklassmänniskor springer fram och tillbaka i varandras armar utan att bli tillfredsställda av den ytliga kärleken – i spetsen står Bergman innan Hollywood-karriären som syrlig donna och i marginalen Burnett som ”amerikanskan”, med en skrattretande konstig dialekt. Stabilt regisserat av Molander, överhuvudtaget ett exempel på den bortglömda filmkonsten på SF:s arkiv, även om filmen är helt bagatellartad.

DOLLS **½

Drama

2002 JAPAN 114 min. R: Takeshi Kitano. S: Miho Kanno, Hidetoshi Nishijima, Tatsuya Mihiashi, Chieko Matsubara, Kyôko Fukada, Tsutomu Takeshige, Kayoko Kishimoto, Kanji Tsuda, Yûko Daike, Ren Ohsugi, Shimadayu Toyotake, Kiyosuke Tsuruzawa, Minotaro Yoshida.

Misslyckad, aningen patetisk symbolistisk melodram av Kitano. Utgår ifrån den japanska bunraku-dockteatern och väver ihop tre berättelser om evig kärlek; ett par som vandrar omkring fastlänkade i varandra med ett rött band går igenom historierna och utgör själva en. De är ursprungligen ett par som återförenas när han ska gifta sig med en annan; två andra handlar om en yakuza-boss och en kärlek ur hans förflutna samt en popstjärna och hennes största fan. Det hela är en söt, emellanåt visuellt överdådig, film som har vissa enskilda gripande stunder -  men den kommer verkligen ingenstans och den gör det i ett generande ”konstnärligt” snigeltempo. Kitano är förmodligen ute efter att göra en poetisk film om kärleken där det likgiltigt teatrala står i kontrast mot de stora känslorna, men det spelar ingen roll när det inte finns karaktärer att tro på utan bara ynkliga män som inte klarar sig utan sina underdåniga kvinnor, som i sin tur inte klarar sig själva överhuvudtaget.

DOLT UNDER YTAN (What Lies Beneath) **½

Thrillerrysare

2000 USA 135 min. R: Robert Zemeckis. S: Harrison Ford, Michelle Pfeiffer, Diana Scarwid, Joe Morton, James Remar, Miranda Otto, Amber Valletta, Katharine Towne, Victoria Bidewell, Eliott Goretsky, Ray Baker, Wendy Crewson, Sloane Shelton, Tom Dahlgren, Micole Mercurio.

Korsning mellan spökfilm och domestisk thriller där Ford och Pfeiffer spelar lyckligt gift par vars idyll börjar falna när hon börjar höra röster och se spöken i huset; håller hon på att bli galen? Spökar det verkligen? Har den mystiska nyinflyttade grannen mördat sin fru? Går ens mysige maken att lita på (han är ju trots allt vetenskapsman, och heter Norman)? Snyggt polerad film som börjar bra, om än traditionellt, men som verkar börja improvisera fram sin intrig efter ett tag; man tappar tålamodet halvvägs, förs fram genom en helt onödig mittendel till en mycket utdragen, rörig och osammanhängande final. Hantverket är stabilt, men manuset lider av överlängd och overkill.

DOM KALLAR OSS MODS ****

Dokumentär

1968 SVERIGE 100 min. R: Stefan Jarl. Medv: Kenneth ”Kenta” Gustafsson, Gustav ”Stoffe” Svensson, Stefan Jarl.

Enormt omtalad och numera klassisk socialdokumentär om Kenta och Stoffe och deras liv på samhällets botten bland droger, alkohol och dåliga framtidsutsikter. En minst sagt närgången skildring av ett samhällskikt som fortfarande förringas och som det när det begav sig inte ens talades om i värlfärdssamhället. Tekniskt sett är detta också, i retrospekt, en 60-talsnostalgisk film och många har menat att det fantasifulla utförandet, med snyggt svartvitt foto och Nya vågen-inspirerad klippning är en romantisering av ämnet. För den som vill se en garanterat onyanserad bild av det hela, se nattsvarta uppföljaren ”Ett anständigt liv” från 1978.

DONNIE BRASCO ***½

Drama

1997 USA 120 min. R: Mike Newell. S: Al Pacino, Johnny Depp, Michael Madsen, Bruno Kirby, James Russo, Anne Heche, Zeljko Ivanek, Gerry Becker, Zach Grenier, Brian Tarantina, Robert Miano, Val Avery, Paul Giamatti.

Gripande och spännande gangsterhistoria som utspelar sig i New Yorks undre värld på 70-talet. Depp spelar FBI-agent som får uppdraget att infiltrera gangstervärlden som andrehand till Pacino, som spelar underhuggare till större bossar. Han nästlar sig in i den undra världen, han möts av starkt förtroende och snart börjar han bli mer och mer ”inne” i gangstervärlden. Dessutom kräver jobbet att han i princip överger sin fru och sina barn, några som han får mer och mer distans till ju längre hans jobb går. En uppfriskande och originell gangsterhistoria som fokuserar på underhuggarnas liv, istället för det traditionella eposet om gangsterbossar. Njutbart proffessionellt gjord, en tät film, ett gripande och engagerande drama ackompanjerad av förstklassiga skådespelare. Baserad på en verklig händelse, byggd på memoarer av Joseph Pistone. 

DONNIE DARKO ***½

Drama

2001 USA 109 min. R: Richard Kelly. S: Jake Gyllenhaal, Holmes Osborne, Mary McDonnel, Daveigh Chase, Maggie Gyllenhaal, Drew Barrymore, James Duval, Arthur Taxier, Patrick Swayze, Robert Duval.

Välgjord, bisarr historia om en tonåring som i hypnotiska tillstånd förföljs av en stor man i en kanindräkt som ger honom profetior om jordens undergång och hans försök att ta reda på gåtan bakom sammanhanget mellan dröm och verklighet, och hans roll i det. En oemotståndlig blandning av skräck, science-fiction och svart komedi med undertoner av mycket skarp samhällssatir. Mångbottnad och intellektuell och faktiskt helt utan pretentioner. Det underliggande, anarkistiska budskapet ger också en krydda till filmens skarpa, upproriska ton. Enda minuset är slutet, där filmen tar sig vatten över huvudet och krånglar till det helt i onödan. Barrymore var exekutiv producent. 

DON’T LOOK NOW – Se Rösten från andra sidan.

DON’T TORTURE A DUCKLING (Non si sevizia un paperino) ****

1972 ITALIEN 102 min. R: Lucio Fulci. S: Florinda Bolkan, Barbara Bouchet, Tomas Milian, Irene Papas, Marc Porel, Georges Wilson, Antonello Campodifiori, Ugo D’Alessio, Virgilio Gazzolo, Vito Passeri, Rosalia Maggio, Andrea Aureli, Linda Sini, Franco Balducci.

En av Fulcis bästa filmer, och förmodligen hans bästa giallo från 70-talet, om ett par barnmord i en avlägsen by i södra Italien där befolkningen gror på främlingsfientlighet och vidskepelse. Från början till slut oförglömligt suggestiv, visuellt insvepande och klaustrufobisk, med flera höjdpunkter som blandar skoningslös brutalitet med sällsamt vackert foto. En av denna subgenres verkliga klassiker; det är omöjligt att lista ut vem mördaren är, främst eftersom alla karaktärer har varsitt skelett i garderoben och hela filmen osar överlag av Fulcis pessimistiska syn på mänskligheten.

DOOM

Action

2005 USA 108 min. R: Andrzej Bartkowiak. S: Karl Urban, The Rock, Rosamund Pike, Dexter Fletcher, Ben Daniels, Al Weaver, Richard Brake, Yao Chin, Razaaq Adoti, Deobia Oparei, Brian Steele, Robert Russell, Daniel York, Ian Hughes, Sara Houghton.

Filmatisering av en av tidernas mest framgångsrika dataspel, som bara gick ut på att smyga genom smutsiga grottor och skjuta monster. Filmatiseringen skulle då rimligtvis kunna bli en fantastisk röjarfilm; otippat nog är detta otäckt långtråkigt. Storyn är samma gamla ripoff på ”Aliens” som vanligt, med mariner i rymden som kommer till forskningscenter där något gått snett och plötsligt har monster att slåss mot. Men denna sci-fi-actionfilm är full av döda och mördande långtråkiga sekvenser, zombier och ett mänskligt tema som faller totalt platt. Kommer aldrig igång, trots en massa effekter, och den som orkar hålla sig vaken sista halvtimmen förtjänar något slags pris. Kan väl å andra sidan hävdas vara mer intelligent än den typiska vapen-i-rymden-filmen, men detta är bara för de som tyckte att ”Resident Evil” snuvades på en Oscar för bästa film. 

THE DOORS ***

Drama

1991 USA 140 min. R: Oliver Stone. S: Val Kilmer, Meg Ryan, Kyle MacLachlan, Frank Whaley, Kevin Dillon, Michael Wincott, Michael Madsen, Josh Evans, Dennis Burkley, Billy Idol, Kathleen Quinlan, John Densmore, Gretchen BEcker, Jerry Sturm, Sean Stone.

Oliver Stones hyllning till legendariska 60-talsbandet The Doors med Kilmer som en i det närmsta reinkarnerad Jim Morrison; filmen skildrar hans tid som filmstudent i Los Angeles tills hans död i Paris 1971 vid 27 års ålder. Oklanderligt hantverk; det är en visuellt explosiv hyllning till tidseran och Stone är inget om inte en god historieforskare – många bra skådespelare och perfekt foto av Robbie Richardson. Men som i många biopics är det svårt att få fram en ordentlig kärna och den melodramatiska intrigen fastnar aldrig riktigt. Ändå sevärd för fansen.

DO THE RIGHT THING ****

Drama

1989 USA 120 min. R: Spike Lee. S: Danny Aiello, Ossie Davis, Ruby Dee, Richard Edson, Giancarlo Esposito, Spike Lee, Bill Nunn, John Turturro, Paul Benjamin, Frankie Faison, Robin Harris, Joie Lee, Miguel Sandoval, Rick Aiello, John Savage, Samuel L. Jackson, Rosie Perez, Roger Gueneveur Smith, Steve White, Martin Lawrence, Leonard L. Thomas, Christa Rivers, Frank Vincent, Luis Antonio Ramos, Richard Habersham, Gwen McGee, Steve Park, Ginny Yang.

Spike Lees stora genombrottsfilm är en otroligt vital, fängslande och underhållande men framför allt underbart uppriktig och provokativ film. Utspelar sig under en extremt varm sommardag i ett kvarter i Brooklyn där Aiello har en pizzeria – större delen av filmen är en underhållande, väldigt softande odyssé bland roliga karaktärer och underhållande dialoger. Men under ytan kokar de djupt rotade strukturella orättvisorna och konflikten är nästan Shakespeare-besläktad; när våldet exploderar, och de stora sakerna kommer till kritan, måste poletten trilla ner och någon måste ”do the right thing”. Lees manus är vattentätt, späckat med minnesvärda karaktärer och dialoger, filmen är fantastiskt berättad på ett originellt sätt med mycket spontana variationer där åskådaren är central (till exempel dialoger som övergår till monologer). Allt detta är gjort medvetet för att koppla till det kollektivistiska budskapet och mycket hänger på ljuvligt foto av Ernest Dickerson och en skåderspelarensemble där varenda skådespelare är med på noterna och levererar med perfektion. Blev extremt uppmärksammad i USA, inte minst på grund av det kontroversiella slutet – det är dock slutet som är filmens verkliga krona, och i det blir filmens budskap genialt där det på andra håll i filmen kan kännas idealistiskt och osubtilt (filmens enda egentliga brist). En av 80- och 90-talets allra mest minnesvärda amerikanska filmer.

DOUBLE IMPACT **½

Action

1991 USA 105 min. R: Sheldon Lettich. S: Jean-Claude Van Damme, Geoffrey Lewis, Corinna Everson, Philip Chan, Alan Scarfe, Bolo Yeung, Andy Armstrong.

Absurd Van Damme-film där han spelar dubbellrollen som ett tvillingpar som blivit åtskiljda från födseln (den ena är macho-småskurk, den andra snäll karatetränare)  som via sin gemensamma farbror teamar upp för att hämnas sina föräldrars död. Rolig idé som funkar oväntat bra – så Van Damme är alltså bevisligen en bättre skådis än man kanske utgått ifrån – men konceptet håller inte hela vägen ut och filmen blir snart rutinmässig och halvtråkig. Inte direkt dålig för sin genre, dock.

DOUBLE JEOPARDY **½

Thriller

1999 USA/KANADA/TYSKLAND 105 min. R: Bruce Beresford. S: Ashley Judd, Tommy Lee Jones, Bruce Greenwood, John Maclaren, Ed Evanko, Annabeth Gish, Benjamin Weir, Jay Brazeau, Bruce Campbell.

Judd spelar kvinna som blir oskyldigt dömd för mordet på sin man och när hon blir villkorligt frigiven börjar hon jakten på att finna sin förlorade son och hämnas på mördaren som satte dit henne. Tommy Lee Jones spelar hennes övervakare som hon först har emot sig, men som snart börjar tro på hennes oskyldighet. Thriller av den typ som börjar bra, trots en osannolik historia, men som snart försvinner ut i rutinmässiga och alltför högflygande villovägar. Judd och Jones är så pass bra att filmen blir möjlig att se från början till slut, men det betyder å andra sidan inte att den går att rekommendera.

DOWN TO EARTH ***

Komedi

2001 USA 84 min. R: Chris Weitz, Paul Weitz. S: Chris Rock, Regina Hall, Frankie Faison, Chazz Palminteri, Mark Addy, Greg Germann, Eugene Levy, Jennifer Coolidge, Wanda Sykes, John Cho.

Relativt lyckad omstuvning/nyinspelning av ”Himlen kan vänta” (som i sin tur var en nyinspelning av ”Min själ på drift”) där Chris Rock spelar misslyckad ståupp-rookie som ”av misstag” dör. I himlen får han dock en till chans att som en vit, överviktig multimiljardär försöka vinna hedern och flickan (Hall). Manuset är verkligen roligt men regin är för styltig och missar poängerna, och egentligen fungerar inte handlingen alls. Rock, som var medmanusförfattare, är filmens stora behållning och i hans sällskap är det så harmlöst och trivsamt att man kan bortse från alla bristfälligheter.

 

D:R CALIGARI (Das Cabinet des Dr Caligari) ****

Skräckthriller

1919 TYSKLAND 47 min. R: Robert Wiene. S: Werner Krauss, Conrad Veidt, Lil Dagover, Friedrich Feher, Hans Heinrich von Twardowski, Rudolf Lettinger.

Legendarisk stumfilmsklassiker om den galna vetenskapsmannen som vill återuppväcka myten om den ondskefulla magikern doktor Calgari. Han reser därför runt och sätter upp sitt makabra kabinett på marknaderna och hans ankomst följs alltid av konstiga händelser och mystiska mord. Den första expressionistiska tyska skräckfilmen med kylig atmosfär, livfulla skådespelare och främst en helt ofattbar scenografi som fortfarande slår ut det flesta gotiskt expressionistiska dekorer. Effektfullt och häftigt; intrigmässigt före sin tid med en jämn struktur mellan mystik och spänning och även i skräckgenren en föregångare med sina makabra inslag, såsom Caligaris mordiska zombie Cesare och den mardrömslika episoden på dårhuset. Ett måste för filmintresserade. Annan titel ”Doktor Caligaris kabinett”. 

DR. DOOLITLE **

Familjekomedi

1998 USA R: Betty Thomas. S: Eddie Murphy, Ossie Davis, Oliver Platt, Peter Boyle, Richard Schiff, Kristen Wilson, Kyla Pratt, Raven-Shymoné, Jeffrey Tambor.

Murphy spelar en stressad doktor som visar sig kunna tala med djur i 90-talsversionen av Hugh Loftings klassiska barnbok. Längre än så går inte premissen, intrigen tuffar på men historien kommer aldrig riktigt igång. Murphy tar ytterligare ett steg nedåt i karriärstegen. Kan vara jätteskoj för riktigt små barn, men då i dubbad version, och det gör ju inte saken bättre. 

DR. JEKYLL AND MR. HYDE ***

Skräck

1941 USA 120 min. R: Victor Fleming. S: Spencer Tracy, Ingrid Bergman, Lana Turner, Donald Crisp, Ian Hunter, Barton MacLane, C. Aubrey Smith, Peter Godfrey.

Underhållande och bitvis ruggigt men numera över gränsen till humoristisk. Tracy spelar rollen som den olycksalige doktorn som blandar ihop en dryck som ger honom ovanan mr.Hyde. Imponerande specialeffekter och minnesvärda skådespelare är också en tribut till filmen. Tracy är verkligen festlig. Ingrid Bergmans Hollywood-debut.

Dracula. Inte ”alla” filmer om greven, men ett urval i någorlunda övergripande form:

Nosferatu (1922)
Dracula
(1931)
Draculas dotter (1936)
Draculas son (1943)
Draculas hus (1945)
The Return of Dracula (1958)
I Draculas klor (1958)
Dracula – Blodtörstig vampyr (1960)
Dracula – Mörkrets furste
(1966)
Draculas vålnad (1968)
Dracula – Den blodtörstige (1970)
Blodsmak (1970)
Dracula vs. Frankenstein (1970)
Draculas märke (1970)
Dracula A.D 1972 (1972)
Dracula och djävulsdyrkarna (1973)
The Legend of the 7 Golden Vampires (1974)
Blood for Dracula (1974)
Vem var Dracula? (1975)
Dracula och son (1976)
Dracula’s Dog (1978)
Greve Dracula (1979)
Nosferatu – Nattens vampyr (1979)
Kärlek vid första bettet (1979)
Nosferatu a Venezia (1988)
Dracula’s Widow (1989)
Dracula
(1992)
Dracula: Död men lycklig (1995)
Dracula 2001 (2001)
Dracula: Pages from a Virgin’s Diary (2006)
Dracula 3D (2012)

DRACULA ****

Skräck

1931 USA 71 min. R: Tod Browning. S: Bela Lugosi, Edward Van Sloan, Helen Chandler, David Manners, Dwight Frye, Herbert Bunston, Frances Dade, Joan Standing, Charles Gerrard.

Troligen den mest berömda och mytomspunna filmatiseringen av Bram Stokers legendariska roman. Lugosi gör sin mest berömda tolkning som vampyrgreven som terroriserar bybor i Transylvanien och sedermera också unga kvinnor i London. Van Sloan är lika minnesvärt distanserad som professor Van Helsing som sensibelt vet hur man ska ta kål på greven. Välgjord och stämningsfull, Brownings gotiska scenerier och Lugosis verkligt obehagliga skådespel gör detta till en klassiker som fortfarande fungerar. Detta trots att ingredienserna i denna version är de som blivit stereotypa och ständigt återanvända; det enda som saknas är vitlök. Totalförbjöds först i Sverige men släpptes fyra minuter klippt och under den något förmildrande titeln ”Mysteriet ”Dracula””. Uppföljare: ”Draculas dotter”. 

DRACULA (1979) – Se Greve Dracula.

DRACULA (Bram Stoker’s Dracula) ****

Skräck

1992 USA/ENGLAND 127 min. R: Francis Ford Coppola. S: Gary Oldman, Winona Ryder, Anthony Hopkins, Keanu Reeves, Richard E. Grant,CaryElwes, Bill Campbell, Sadie Frost, Tom Waits.

Mäktig, vacker, erotisk och mystisk version av Bram Stokers klassiska roman. Här är det Reeves som lämnar Ryder för att göra affärer med greven (Oldman) uppe i Transsylvanien; dock visar det sig att Ryder är en exakt kopia av grevens älskade på 1600-talet och det hela utvecklas till en esoterisk kärlekshistoria. Coppolas regi blandar mystik och frenesi och filmen är från början till slut en ren njutning, med fenomenala analoga visuella effeter, mäktig musik av Wojciech Kilar och en exploderande rollbesättning; Oldman är oförglömlig som greven, Ryder strålande som Mina och Hopkins är både absurd och fantastisk som professor Van Helsing. En mycket imponerande film, både på bredden och djupet, och på många sätt överträffandes alla andra Dracula-filmer.

DRACULA A.D. 1972 **½

Skräck

1972 STORBRITANNIEN 91 min. R: Alan Gibson. S: Christopher Lee, Peter Cushing, Stephanie Beacham, Christopher Neame, Michael Coles, Marsha A. Hunt, Caroline Munro, Janet Key, William Ellis, Philip Miller, Michael Kitchen, David Andrews.

Udda Hammer-Dracula där en ung lärjunge med det fjantiga namnet Johnny Alucard återupplivar Dracula i modern tid (eller rättare sagt 70-talet). Cushing är bra i rollen som en annan professor Van Helsing (släkt med sig själv, ungefär). Huvudpersonerna är ett gäng pseudo-hippies. Kul idé som inte utnyttjas, intrigen är fyrkantig och karaktärerna jobbiga. Funkig musik, dock. Uppföljare: ”Dracula och djävulsdyrkarna”.

DRACULA – DEN BLODTÖRSTIGE (Nachts, wenn Dracula erwacht) ***½

Skräck

1970 VÄSTTYSKLAND/SPANIEN/ITALIEN/LIECHTENSTEIN 98 min. R: Jess Franco. S: Christopher Lee, Herbert Lom, Klaus Kinski, Soledad Miranda, Maria Rohm, Fred Williams, Paul Muller, Jack Taylor, Jesús Puente, José Martinez Blanco.

Ambitiös, gravallvarlig och snygg Franco-tolkning av Dracula; följer Bram Stokers berättelse ovanligt nära, och behandlar materialet så respektfullt att filmen blir ett ovanligt undantag bland en uppsjö av mer kitschiga Dracula-filmer – inte minst därför att Lee spelar greven på ett radikalt nedtonat sätt (och i denna variant åldras han baklänges och blir yngre för varje hals han sätter tänderna i). Är överdrivet högtravande och tappar fart halvvägs, som många andra traditionella Dracula-filmer, men är överlag minnesvärd. Renfield är i denna film stum (och då spelad av Kinski, av alla människor) i en av många intressanta avvikelser från mallen. USA-titel: ”Count Dracula”.

DRACULA – DÖD MEN LYCKLIG (Dracula – Dead and Loving It) **½

Komedi

1995 USA 86 min. R: Mel Brooks. S: Leslie Nielsen, Mel Brooks, Amy Yasbeck, Steven Weber, Peter MacNicol, Harvey Korman, Lysette Anthony, Mark Blankfield, Megan Cavanagh, Clive Revill, Chuck McCann, Avery Schreiber, Charlie Callas, Anne Bancroft.

En av Brooks i särklass tamaste filmer, men han har ännu inte gjort något där det aldrig blir riktigt hysteriskt någon gång. Denna gång tar han en rond på legenden om Dracula, främst versionerna från 1931 och 1992, och Nielsen spelar allas vår greve som en senil Lugosi varvat med hans vanliga slapstick, för den som gillar honom är det bara att införskaffa denna film. När han utövar transbesvärjelser, och när hjältarna ska sätta en påle i hjärtat på en vampyr är det som roligast. Resten av besättningen vet också vad de håller på med: Brooks spelar själv den energiske Van Helsing, MacNicol är hysterisk som Renfield, Korman är briljant i sin Nigel Bruce-parodi och Bancroft dyker upp i inledningen och framför en hyllning till Maria Ouspenskaya från ”Varulven”. Man kan alltså lugnt säga att det finns fler insiderskämt än stora skratt i denna film.

DRACULA – MÖRKRETS FURSTE (Dracula: Prince of Darkness) ***

Skräck

1966 STORBRITANNIEN 90 min. R: Terence Fisher. S: Christopher Lee, Barbara Shelley, Andrew Keir, Francis Matthews, Suzan Farmer, Charles ‘Bud’ Tingwell, Thorley Walters, Philip Latham.

Den andra Hammer-filmen med Lee som Dracula (efter ”I Draculas klor) är billig och rutinmässig, men hålls uppe av mysig b-filmsstämning och en helt okej upptakt. Fyra personer anländer till ett mystiskt inbjudande slott, och det går inte så bra. Lee är festlig.

DRACULA OCH DJÄVULSDYRKARNA (Count Dracula and His Vampire Brides/The Satanic Rites of Dracula) **½

Skräck

1973 STORBRITANNIEN 87 min. R: Alan Gibson. S: Christopher Lee, Peter Cushing, Michael Coles, William Franklyn, Freddie Jones, Joanna Lumley, Richard Vernon, Barbara Yu Ling, Patrick Barr, Richard Mathews, Lockwood West, Valerie Van Ost, Maurice O’Connell.

Scotland Yard utreder vampyrmord med hjälp av Van Helsing jr; det visar sig att Dracula leder ett gäng djävulsdyrkare och tänker utplåna mänskligheten med ett dödligt virus. Rätt rå Hammer-film; inte dålig, men Cushing är ganska trött och Lee är knappt ens med. Filmen har inte mycket bett i sig. Lees sista film som greven innan rollen äntligen fick vila i fred.

DRACULAS BLOOD STORY – Se Dracula A.D. 1972.

DRACULAS DOTTER (Dracula’s Daughter) ***½

1936 USA 71 min. R: Lambert Hillyer. S: Gloria Holden, Otto Kruger, Marguerite Churchill, Edward Van Sloan, Gilbert Emery, Irving Pichel, Halliwell Hobbes, Billy Bevan, Nan Grey, Hedda Hopper, Claud Allister, Edgar Norton, E.E. Clive.

Underhållande uppföljare till ”Dracula” från 1931 som börjar med att Van Helsing måste stå till svars för att ha dödat greve Dracula (vem hade kunnat tro att serien skulle bemöda sig med rättsliga följder?) och fortsätter med en story om en ungersk grevinna (Holden) som söker hjälp av en charmknutte till psykiatriker (Kruger) för att bota sin mörka, hemliga besatthet om blodlust. Elegant utfört med raskt tempo, många roliga karaktärer och ganska festlig humor gör denna Lugosi-lösa film oväntat bra. Holden är minnesvärd depp-vampyrinna. Uppföljare: ”Draculas son”.

DRACULAS HUS (House of Dracula) **

Skräck

1945 USA 67 min. R: Erle C. Kenton. S: Onslow Stevens, Lon Chaney Jr, John Carradine, Martha O’Driscoll, Lionell Atwill, Jane Adams, Ludwig Stössel, Glenn Strange, Skelton Knaggs.

Uppföljare till ”Frankensteins hus” där Dracula och Varulven hänger omkring i ett hus där det bor en vetenskapsman som försöker väcka liv i Frankensteins monster och som har alla förutsättningar för att bli galen. Hela familjen är hemma alltså, men det händer ändå ingenting och det hela är bara en stundtals mysig men slött och trött, förglömlig b-film.

DRACULAS MÄRKE (Scars of Dracula) ***

Skräck

1970 STORBRITANNIEN 91 min. R: Roy Ward Baker. S: Christopher Lee, Dennis Waterman, Jenny Hanley, Christopher Matthews, Patrick Troughton, Michael Gwynn, Michael Ripper, Wendy Hamilton, Anouska Hempel, Delia Lindsay, Bob Todd.

Femte Hammer-filmen med Lee som Dracula (och sista med viktoriansk inramning) är ovanligt blodig, och innehåller flertalet fula fejk-fladdermöss, men har överlag ganska bra bett i produktionsvärdet. En ung man på villovägar sover över hos greven och det går som det går; efter att han försvunnit börjar hans kompis leta efter honom. Befriad från originella grepp men ändå en av Hammers bättre Dracula-filmer. Följdes av ”Dracula AD 1972″.

DRACULAS SON (Son of Dracula) ***½

Skräck

1943 USA 80 min. R: Robert Siodmak. S: Lon Chaney Jr, Robert Paige, Louise Allbritton, Evelyn Ankers, Frank Craven, J. Edward Bromberg, Samuel S. Hinds, Adeline De Walt Reynolds, Pat Moriarty, Etta McDaniel, George Irwing.

Allvarsam, film-noir-influerad ”Dracula”-film, den tredje i Universals serie efter ”Dracula” från 1931 och ”Draculas dotter”. Utspelar sig i den amerikanska söderns dimmiga träskmarker där en greve Alucard (läs det baklänges) anländer och börjar spela med oskyldiga liv. Styltigt manus, och Chaney är ganska träig, men det är en av dom mest stämningsfulla av dom klassiska Universal-monsterfilmerna och den, för sin tid, brutala atmosfären (och de mysiga effekterna) är rätt imponerande. Deppigt slut.

DRACULAS VÅLNAD (Dracula Has Risen From The Grave) **½

Skräck

1968 STORBRITANNIEN 92 min. R: Freddie Francis. S: Christopher Lee, Rupert Davies, Veronica Carlson, Barbara Ewing, Barry Andrews, Ewan Hooper, Marion Mathie, Michael Ripper, John D. Collins, George A. Cooper.

Greve Dracula är på riktigt dåligt humör efter att ha legat ett år förstelnad under is. Dessutom har en präst utfört en exorcism på hans gamla slott; han ska hämnas genom att sätta tänderna i prästens fagra brorsdotter (med flera). Långdragen Hammer-film, den tredje med Lee, som kommer igång mot slutet men allt är rutin. Uppföljare: ”Blodsmak”.

DRACULA 2001 (Dracula 2000) *

Rysare

2000 USA 97 min. R: Patrick Lussier. S: Justine Waddell, Gerard Butler, Jonny Lee Miller, Christopher Plummer, Colleen Fitzpatrick, Jennifer Esposito, Danny Masterson, Jeri Ryan, Lochlyn Munro, Sean Patrick Harris, Omar Epps, Shane West.

Fruktansvärt usel modern tappning av Bram Stokers klassiska berättelse. Allas vår greve (Butler) kommer ur sin fångenskap hos vampyrjägaren Abraham van Helsing (Plummer) och beger sig till New Orleans för att belägra van Helsings dotter (Waddell) som bär på hans blod. Nästan lika sällan som det kommer nya riktiga mästerverk kommer nya sådana här filmer; en idiotisk, extremt fantasilös och en fullbordat urusel film där absolut ingenting fungerar som det ska. Välproducerat skit. Manus av regissören och Joel Soisson. Annan titel: ”Wes Craven presents: Dracula 2000”. Craven var exekutiv producent.

DRAGON: THE BRUCE LEE STORY ***

Drama

1993 USA 120 min. R: Rob Cohen. S: Jason Scott Lee, Lauren Holly, Robert Wagner, Michael Learned, Nancy Kwan, Kay Tong Lim, Ric Young, Luoyong Wang, Sterling Macer Jr, Sven-Ole Thorsen, John Cheung, Ong Soo Han, Eric Bruskotter, Aki Aleong, Chao Li Chi.

Fånig men medryckande skildring av Bruce Lees liv, byggd på hans änkas bok, från uppväxten i Hong Kong via filmkarriären fram till hans mystiska död. Filmen använder sig av konceptet av Lees tron på demoner och gör honom hemsökt av mardrömmar för att komma undan de mer otrevliga omständigheterna kring hans död – Men trots serietidningstematiken, TV-filmskänslan och den överdrivna längden är filmen okej, förgylld av Lee (ej släkt) i huvudrollen och ett par roliga kung fu-scener.

DRAKARNAS RIKE (Reign of Fire) **½

Action

2002 USA 107 min. R: Rob Bowman. S: Christian Bale, Matthew McConaughey, Izabella Scorupco, Gerard Butler, Scott Moutter, David Kennedy, Alexander Siddig, Ned Dennehy, Rory Keenan, Terence Maynard, Doug Cockle.

År 2082 har mycket ondsinta drakar nästan utplånat mänskligheten och huserar fritt på jordens yta. Bale spelar överlevare som vidgat sitt liv åt att ”hålla mänskligheten vid liv”, och bor i ett slott med barn och medarbetare. Denna knapra tillvaro hettas upp när de möts av en amerikansk militärledare (McConaughey) vars liv går ut på att förgöra drakarna. Motsättningar uppstår, innan de slutligen slår sig samman mot drakbestarna. Läcker scenografi samt bra skådespelare och specialeffekter gör sitt bästa för att hålla denna halvinspirerade domedagsfilm igång. Bitvis häpnadsväckande slapp regi och trist manus, med platta dialoger, gör deras jobb svårare.

DRAKENS ÅR (Year of the Dragon) ****

Thriller

1985 USA 134 min. R: Michael Cimino. S: Mickey Rourke, John Lone, Ariane, Leonard Termo, Raymond J. Barry, Caroline Kava, Eddie Jones, Joey Chin, Victor Wong, K. Dock Yip, Hon Lam Bau.

Mycket underskattad thriller av ”Deer Hunter”-regissören Cimino efter att han blivit utfryst av Hollywood efter storfiaskot ”Heaven’s Gate”. Rourke spelar nybliven chef över polisdistriktet i Chinatown och hans besatthet av att krossa den kinesiska maffian visar sig bli ett korståg som kommer innebära blod, galenskap och viljan att blint gå hela vägen ut och kapa odjurets huvud för att döda det. En fantastisk film, både en thriller med beroendeframkallande intrig och ett svulstigt mänskligt drama; alldeles fängslande, mycket gripande och spännande och full med flera oväntade bottnar. Rourke gör en av sina bästa rollprestationer i en roll som verkligen är tredimensionell, och resan hans karaktär går igenom lämnar åskådaren alldeles omskakad.

DREAMERS **½

2003 STORBRITANNIEN/FRANKRIKE/ITALIEN 115 min. R: Bernardo Bertolucci. S: Michael Pitt, Eva Green, Louis Garrel, Anna Chancellor, Robin Renucci, Jean-Pierre Kalfon, Jean-Pierre Léaud, Florian Cadiou.

Bländande nostalgitripp av Bertolucci tillbaka till Paris kring studentupproret 1968; Pitt spelar ung amerikansk student som blir insvept i ett bohemiskt leverne med tvillingarna Green och Garrel, vars far är en fransk poet. Det hela blir en drömsk vårtripp med cineasm, endorfiner och sexuella äventyr innan världen utanför splittrar den intensiva trekanten. En visuellt oemotståndlig hyllning till en mytologisk tid i modern historia, och till film, med en massa fransk nakenhet och pseudodekadenta dialoger. Men filmen, i allmänhet hyllad, är i kärnan helt banal.

DRESSED TO KILL – Se I nattens mörker. 

DRIVE ANGRY (Drive Angry 3D/Drive Angry) ***

Action

2011 USA 104 min. R: Patrick Lussier. S: Nicolas Cage, Amber Heard, William Fichtner, Billy Burke, David Morse, Todd Farmer, Christa Campbell, Charlotte Ross, Tom Atkins, Jack McGee, Katy Mixon.

Kul skräp med Cage som någon slags zombiedemon som flytt helvetet för att hämnas på en slemmig sektledare som tänker offra en bebis till Satan. Högljudd, hjärndöd och överdrivet våldsam underhållning med fokus på snygga bilar och fjantig humor; ganska dåligt manus som inte alls hänger ihop och som bidrar till en baktung sträcka i mitten, men bra skådespelare förgyller sina roller (Cage är lika kul som alltid och Fichtner är kanske allra mest minnesvärd som Djävulens sansade revisor). Regin är också festlig, och gör allt för att liva upp det gamla döda materialet, och det blir till slut väldigt svårt att värja sig för den som gillar obscent våldskitsch. Filmen innehåller en scen där Cage röker cigarr, kopulerar med blekt blondin, dricker whiskey och skjuter lakejer med ett hagelgevär – samtidigt. Det hela är en smaksak. Filmad i 3D (till skillnad från många andra 3D-lanserade filmer som är konverterade från 2D).

DRIVEN *

Drama

2001 USA 114 min. R: Renny Harlin. S: Kip Pardue, Sylvester Stallone, Til Schweiger, Stacy Edwards, Burt Reynolds, Estella Warren, Gina Gershon, Brent Briscoe, Robert Sean Leonard.

Sällsynt menlös historia om Formel-1-förare, däribland veteranen Stallone som ska lära upp nykomlingen Pardue som jobbar åt Reynolds. Idiotisk film som till största delen består av en töntig, misslyckat konstlad visuell stil, ändlöst tråkiga race och en fullkomligt tom intrig som försöker klämmas in däremellan. Att Stallone och Reynolds trodde att dom kunde övertyga en publik med så lite ansträngning – filmen är en fisljummen avbetande av en dramaturgisk modell – känns sniket. Därutöver är det ett tragiskt andra nedfall för regissören Harlin som just kommit upp efter ”Cutthroat Island”. Stallone, som förstås skrev manus, kunde lika gärna gjort en ny ”Rocky”-film istället, det hade kanske till och med blivit mer trovärdigt. (Fotnot: Ta i trä!).

DR. MABUSE (Dr. Mabuse, der Spieler – Ein Bild der Zeit/Dr. Mabuse – Inferno) ****½

Thriller

1922 TYSKLAND 297 min (Del 1: 154 min. Del 2: 114 min.) R: Fritz Lang. S: Rudolf Klein-Rogge, Aud Egede Nissen, Gertrude Welcker, Alfred Abel, Bernhard Goetzke, Paul Richter, Robert Forster-Larrinaga, Hans Adalbert Schlettow, Georg John, Charles Puffy, Grete Berger, Julius Falkenstein, Lydia Potechina, Julius E. Herrmann.

Fritz Langs magiska helaftonsföreställning om det kriminella geniet Dr Mabuse som skapar kaos i Berlin genom hypnoser, briljanta planer och mängder av olika förklädnader. Rudolf Klein-Rogge är oförglömligt psykotisk och Goetzke iskall som von Welk, den logiska kommissarien som ständigt blir bortkollrad av ”denna mäktiga fiende”. Extremt välgjord för sin tid, med häpnadsväckande scenografi och klippning, och blandar kioskdeckare med samhällssatir - och vetenskaplig intelligens med magi och mystik – på det sätt som Lang gjorde bäst. En av 20-talets bästa, mest inflytelserika och mest arketypiska filmer; episkt storslagen, tekniskt brådmogen och tar sig bort ifrån den tyska impressionismen för att göra en nyskapande film för mediet i sig. Den enda egentliga ”bristen” är den absurda längden, men det finns något tilltalande med den också. Visades ursprungligen som två filmer – den ena skildrar Mabuses storartade kupper, den andra hur polisen närmar sig honom efter mycket om och men och hur han till slut blir galen – men har i senare restaureringar kommit att visas som en (fyra och en halv timme) lång film. Mängder av minnesvärda sekvenser, oumbärlig för filmälskare. Uppföljare: ”Doktor Mabuses testamente” och ”Dr Mabuses 1000 ögon”.

DR. MABUSES 1000 ÖGON (Die 1000 Augen des Dr. Mabuse) ***½

1960 VÄSTTYSKLAND/FRANKRIKE/ITALIEN 103 min. R: Fritz Lang. S: Gert Fröbe, Peter van Eyck, Dawn Addams, Wolfgang Preiss, Werner Peters, Andrea Checchi, Howard Vernon, Nico Pepe, David Cameron, Jean-Jacques Delbo, Marielouise Nagel, Reinhard kolldehoff, Lotti Alberti, Albert Bessler, Manfred Grothe.

Langs sista film, där han återvände till Tyskland och gjorde en till film om det ondskefulla geniet Dr Mabuse, tjugosju år efter ”Doktor Mabuses testamente”. Det hela är en supersnårig, skickligt genomförd, deckare där Fröbe spelar kommissarie som får ett mystiskt mord på halsen och måste ta hjälp av en synsk, blind mystiker när hans liv verkar vara hotat av en mystisk fiende. Samtidigt verkar det som att ”någon” har högteknologisk övervakning på alla inblandade och riggar en kongenial plan som går ut på att utnyttja samhällets rika för att mörda ”oönskade” medborgare. En för sin tid hypermodern film, långt ifrån de tidigare filmerna om Mabuse (vilket nästan säger sig självt) men en av Langs bästa senare filmer och främst fascinerande som kulturellt tidsdokument. Filmen står som en potentiell cinematisk ingång till 60-talet och den är oumbärlig för den som är intresserad av tysk film i det känsliga efterkrigslandskapet. BFO.

DROP DEAD GORGEOUS ***

Svart komedi

1999 USA 93 min. R: Michael Patrick Jann. S: Kirsten Dunst, Ellen Barkin, Kirstie Alley, Denise Richards, Allison Janney, Brittany Murphy, Sam McMurray, Amy Adams, Mindy Sterling, Mo Gaffney, Nora Dunn.

Rolig och uppfriskande ärlig låtsasdokumentär om en skönhetstävling och dess blåögda deltagare, snikna arrangörer och pilska domare. Dunst spelar den extremt snälla vinnarpotentialen, Richards den elaka motståndaren vars vidriga mor (Alley) leder tävlingen. Satiren är välriktad och inte ett dugg förvanskad, avsaknaden av moraliska gränser är absolut filmens starkaste kort. Den är tyvärr ojämn, lite väl överdriven och aningen för lång för att lyfta helt. Gick direkt till videohyllorna i Sverige.

DROP ZONE **½

Actionthriller

1994 USA 101 min. R: John Badham. S: Wesley Snipes, Gary Busey, Yancy Butler, Michael Jeter, Corin Nemec, Kyle Secor, Luca Bercovici, Malcolm-Jamal Warner, Rex Linn, Grace Zabriskie, Robert laSardo, Sam Hennings, Claire Stansfield, Mickey Jones, Andy Romano.

Snipes spelar specialagent som förlorar sin bror i ett flygdrama iscensatt av ett gäng fallskärmshoppande skurkar som ska sno datafiler och sälja till knarkkungar; för att stoppa dom måste han dock först lära sig fallskärmshoppa (?), vilket leder till flertalet sekvenser i luften. En film som kan skryta med sina flygfoton, men inte mycket annat. Storyn är varken originell eller genomtänkt, intrigen blir aldrig engagerande och filmen lyfter aldrig (fullfölj med valfritt fallskämt).

DROWNING MONA **½

Svart komedi

2000 USA 92 min. R: Nick Gomez. S: Danny De Vito, Bette Midler, Jamie Lee Curtis, Neve Campbell, Casey Affleck, William Fichtner, Marcus Thomas, Peter Dobson, Kathleen Wilhoite, Tracey Walter.

Hyfsat rolig och hyggligt underhållande svart komedi där satkärringen Midler mördas av bilsabotage. De Vito är den snälle sheriffen, resten av invånarna i den lilla staden är, om inte ej helt friska så åtminstone högst misstänkta. En samling riktigt bra skådespelare trängs i den här för sin genre ovanligt lättsmälta, men ganska roliga, historien. En film som är hyggligt ambitiös och aldrig särskilt tråkig, men den lyfter aldrig riktigt, kanske främst för att det här har gjorts så pass mycket bättre förut. Kom direkt på video i Sverige. 

DR STRANGELOVE ELLER: HUR JAG SLUTADE ÄNGSLAS OCH LÄRDE MIG ÄLSKA BOMBEN (Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb) *****

Svart komedi

1964 ENGLAND/USA 93 min. R:StanleyKubrick. S: Peter Sellers, George C. Scott, Sterling Hayden, Keenan Wynn, Slim Pickens, Peter Bull, James Earl Jones, Tracy Reed, Jack Creley, Frank Berry.

En galen amerikansk general vid namn Jack Ripper startar en process att släppa en atombomb i Ryssland, men ryssarna har tyvärr en ”domedagsbomb” som detonerar när bomben släppts. Amerikas president, ett flertal generaler, ryska ambassadören, och bombens uppfinnare doktor Strangelove, absolut en av filmhistoriens mest bisarra rollfigurer, samlas i Pentagon för ett krismöte. Det finns inte en frisk människa i denna ständigt aktuella klassiker – en vansinnigt intelligent komedi som spelar som en allvarlig film utan att någonsin tappa masken. Extremt djärv – släppt mitt under Kubakrisen – och verkligen kolsvart, men så lyckad i alla avseenden att den inte kan förnekas, eller motstås, och sedan den kom har den bara åldrats som vin. Peter Sellers är legendariskt bra i tre olika roller; överste ”Bat” Guano, den kramige presidenten och doktor Strangelove. Övriga skådespelare – Scott, Hayden, Pickens, Bull – är också fantastiska och skulle var och en för sig kunna driva varsin film till himmelska höjder. Vidare: Briljant scenografi av Ken Adam och fenomenalt manus av Kubrick och Terry Southern byggt på en allvarlig roman som Kubrick tyckte var så absurd att den fungerade bättre som komedi. En av dom bästa filmer som någonsin gjorts.

DRÅPET (Drabet) ***½

Drama

2005 DANMARK 99 min. R: Per Fly. S: Jesper Christensen, Beate Bille, Pernilla August, Charlotte Fich, Vibeke Hastrup, Julie Ølgaard, Thomas Voss, Michael Moritzen, Mads Wille.

Efter ”Bänken” och ”Arvet” avslutar Per Fly sin trilogi om samhällsklasserna med denna historia, symboliserandes medelklassen. Christensen spelar gymnasielärare med vänsterpolitiska rötter som är otrogen mot sin fru (August) med en mycket yngre kvinna, den gamla eleven Bille. Hon är medlem i syndikalistiskt nätverk och när hon blir anhållen för att ha vållat en polismans död ser han sig tvungen att sätta sin karriär på spel genom att hjälpa henne. Medryckande berättelse, som håller sig gripande halvvägs men utvecklas och avrundas i andra hälften på ett lite mer konventionellt och rentav rutinmässigt sätt än vad man först önskat. Det är dock en genomborrande syn på medelklassen och dess mekanismer, den rent sociala beskrivningen och användningen av den i dramaturgin är imponerande. Hantverket är förstås precis lika snyggt och bra som i de förra filmerna, inklusive ett till lysande porträtt av Christensen. 

DRÖMFÅNGARE (Dreamcatcher)

Science-Fictionthriller

2002 USA 128 min. R: LawrenceKasdan. S: Thomas Jane, Damien Lewis, Morgan Freeman, Jason Lee, Timothy Olyphant, Tom Sizemore, Andrew Robb, Mikey Holekamp, Giacomo Baessato, Reece Thompson, Joel Palmer, Donnie Wahlberg, Michael O’Neill, Rosemary Dunsmore, Eric Keenleyside.

Sanslös röra om fyra vänner med förmågan att läsa tankar som under deras traditionsenliga jaktutflykt i bergstrakterna råkar i kontakt med utomjordingar. Freeman spelar rubbad överste som leder en hemlig militärgrupp med utomjordingarna som fokus. Totalt misslyckad filmatisering av en Stephen King-roman (nähä?) som friskt blandar genrer och låter flera historier korsa varandra utan att vi bryr oss om någon. Haveriet kompletteras med ett ogenomtänkt och förvirrat manus som ser till att det blir otrovärdigt också.

DRÖMMARNAS VÄRLD (What Dreams May Come) ***

Drama

1998 USA 115 min. R: Vincent Ward. S: Robin Williams,CubaGooding jr, Annabella Sciorra, Max Von Sydow, Jessica Brooks Grant, Josh Paddock.

Sentimentalt och storslaget pompöst dramaäventyr om en man (Williams) som först förlorar sina två barn i en bilolycka och sedan själv dör på samma sätt fyra år senare. Det visar sig att när man väl är död så kommer man till ”sin egen” himmel. Den bygger man upp själv som en ö på ett oändligt hav, där alla döda människor har sina egna öar. Snart får han dock ett skakande besked från sin skyddsängel (Gooding jr). Han berättar att hans fru (Sciorra) tagit självmord och befinner sig i helvetet. Han tar hjälp av en mystisk man (Von Sydow) och sin skyddsängel för att finna henne. Uppenbarligen inte för den som har svårt för färgglatt tingel tangel, men rörande om man accepterar filmens naivistiska inställning till att börja med.

DRÖMKÅKEN **

Komedi

1994 SVERIGE 101 min. R: Peter Dalle. S: Björn Skifs, Suzanne Reuter, Zara Zetterqvist, Mikael Håck, Lena Nyman, Jan Malmsjö, Pierre Lindstedt, Gunnel Fred, Pontus Gustafsson, Johan Ulveson, Claes Månsson, Peter Dalle, Anders Ekborg, Johan Paulsen, Sven-Åke Wahlström.

Hundra procent tramsig komedi, som fått någon slags kultstatus, där Skifs köper en förortsvilla och är mycket positivt inställd till att lyckas rusta upp rucklet medan frugan Reuter är mer skeptisk. Tyvärr för alla inblandade är ett gäng bovar på jatkt efter dynamit som dom gömt i källaren. Manus av Dalle och Bengt Palmers; man känner att alla inblandade är för intelligenta för materialet, men det är i slutändan en film som är vad den är.

D-TOX **½

Thrillerrysare

2001 USA 91 min. R: Jim Gillespie. S: Sylvester Stallone, Polly Walker, Charles S. Dutton, Christopher Fulford, Mif, Kris Kristofferson, Jeffrey Wright, Tom Berenger, Stephen Lang, Alan C. Peterson, Hrothgar Mathews, Angela Awarado Rosa, Robert Prosky, Robert Patrick, Courtney B. Vance, Sean Patrick Flanery, Tim Henry, Dina Meyer.

Sunkig b-thriller om FBI-agent som våndas efter mordet på sin älskling och som lägger in sig på en speciell klinik, långt avlägsen i norr, för att få ro. Olyckligtvis är den gamle mördaren en av de inlagda och så snart stormen lagt sig börjar han ta patienterna en efter en. I grund och botten ett amatörmässigt hopkok av massvis med förlagor, främst ”The Shining”, med ett fantasilöst manus och svag regi. Men det är ett intressant kapitel i den sunkigare delen av Stallones karriär och filmen har så många avdankade skådespelare att den helt klart tuffar på utan att man ifrågasätter den, såvida man inte har orimliga krav.

DUBBEL 8 ***

Komedi

2000 SVERIGE 93 min. R: Daniel Fridell. S: Francisco Jacob, Jenny Wilving, Victor Källander, Nadine Kirschon, Mats Helin, Petter Billengren.

Arketypisk svensk folkhemsnostalgisk solskenshistoria om två hormonsinta tonåringar i en liten håla i Dalarna år 1964 som blir besatta av en nyinflyttad brunbränd Brigitte Bardot-kopia. De beslutar sig för att göra en film med henne, men osympatiska raggare (med mera) gör saker krångligt. Sentimental och arkaisk, men tekniskt sett okej.

DUCK SOUP – Se Fyra fula fiskar

DUELLANTERNA (The Duelists) ***½

Drama

1977 ENGLAND 96 min. R: Ridley Scott. S: Keith Carradine, Harvey Keitel, Edward Fox, Cristina Raines, Alan Webb, Robert Stephens, Tom Conti, John McEnery, Diana Quick, Maurice Colbourne, Alun Armstrong, Albert Finney, Gay Hamilton, Meg Wynn Owen, Jenny Runacre.

Mycket kompetent filmatisering av Joseph Conrads berättelse om en fejd mellan två överstar, den välvillige Carradine och den ärelystne Keitel, som sträcker sig genom femton år under Napoleontiden. Ridley Scotts debutfilm är en extremt vacker och fängslande historia som inte har alltför många spår av hans senare filmer. Har ett par bristfälligheter som sinkar den, exempelvis är huvudpersonerna lite malplacerade; Carradine är ganska opersonlig och Keitel lite märklig, medan birollerna briljerar. Dessutom blir den med det natursköna fotot, temat om heder samt Hamiltons medverkan i början lite parodiskt lik ”Barry Lyndon” även om de är olika filmer rent intrigmässigt. Ändå en märgfull och underhållande film. 

DUELLEN (Duel) ***

Thriller

1971 USA R: Steven Spielberg. S: Dennis Weaver, Tim Herbert, Charles Peel, Eddie Firestone.

En affärsman (Weaver) som kommer körandes på motorvägen kör om, och ifrån, en stor, bullrig och smutsig tankbil. Det dröjer inte länge förrän tankbilen dyker upp igen, och snart inser han att föraren (som han inte kan se) är en galning som inte tänker låta honom överleva ”duellen” på motorvägen. Spielbergs debut är en av de mest ambitiösa debutfilmerna någonsin, som trots att den är ganska amatörmässig blir spännande och engagerande. Styrkan ligger i dess realism, Weavers karaktär tänker och agerar som en vanlig människa skulle göra. Är egentligen en TV-film, men visades på bio på många ställen utanför USA.

DU GÅR MIG PÅ NERVERNA – ANALYSERA ÄNNU MERA (Analyze That!) **½

Komedi

2002 USA 91 min. R: Harold Ramis. S: Robert De Niro, Billy Crystal, Joe Viterelli, Lisa Kudrow, Cathy Moriarity-Genitile, Reg Rogers, John Finn, Kylie Sabiby, Anthony LaPaglia, Callie Thorne, James Biberi, Pat Cooper, Frank Gio, Donna-Marie Recco.

Svag och onödig uppföljare på succén ”Analysera Mera!” där De Niro spelade blödig maffiaboss med nervsammanbrott som sökte hjälp hos stackars terapeuten Crystal. Här återser vi duon när bossen kommer ut från fängelset med ett pris på sitt huvud och återigen drar in sin motvilliga psykolog i sina problem. En film vars enda poäng verkar ha varit att få återse de två huvudpersonerna. Handlingen är obefintlig och intrigen strunt, filmen är helt meningslös. Crystal och De Niro fungerar och håller värmen igång men det hela känns väldigt spekulativt. 

DU HAR MAIL (You’ve got M@il) ***

Romantisk komedi

1998 USA 122 min. R: Nora Ephron. S: Tom Hanks, Meg Ryan, Greg Kinnear, Parker Posey, Heather Bruns, Steve Zahn, Jean Stapleton, David Chappelle.

Typisk Nora Ephron-film om en affärsman (Hanks) som öppnar en gigantisk bokhandel som stjäl kunder från den lilla barnboksägarinnan Ryan. Det medför en bubblande ovänskap mellan dem. Men på Internet är de brevvänner och har redan blivit förälskade i varandra. Denna välskrivna nyinspelning på ”Butiken runt hörnet” är som man kan tänka sig; sötsliskig och fullständigt otrovärdig men tillräckligt underhållande och charmig för att fungera. Alldeles för lång, men det är en petitess man inte ifrågasätter eftersom man vet vad man ger sig in på. Spansk titel: ”Tienes un m@il”. 

DU KOMMER ATT MÖTA EN LÅNG, MÖRK FRÄMLING (You’ll Meet a Tall Dark Stranger) **½

Drama

2010 USA/SPANIEN 98 min. R: Woody Allen. S: Gemma Jones, Josh Brolin, Naomi Watts, Anthony Hopkins, Pauline Collins, Freida Pinto, Antonio Banderas, Lucy Punch, Anna Friel, Jim Piddock, Roger Ashton-Griffiths, Theo James, Ewen Bremner, Neil Jackson, Zak Orth (berättarröst).

Tjatigt och automatiskt karaktärsdrivet Allen-drama om livets meningslöshet – handlar om diverse tråkiga, småsinta människor i London cirkulerandes kring Jones, en snäll och godtrogen tant som får glädje av att få höra spådomar om framtiden och att hon levt i ett tidigare liv. Så pass välspelad att man får säga att den börjar lovande, men den kommer ingenstans och det spelar ingen roll att det kanske är ”poängen”. Om livet är meningslöst så är det ännu mer meningslöst att se en meningslös film om meningslösheten. Filmens största problem är dock att alla inslagen är upprepningar av saker Allen gjort förut, i bättre filmer.

DU LEVANDE ****

2007 SVERIGE/TYSKLAND/FRANKRIKE/DANMARK/NORGE/JAPAN 95 min. R: Roy Andersson. S: Jessika Lundberg, Elisabeth Helander, Björn Englund, Leif Larsson, Olle Olson, Birgitta Persson, Kamal Sener, Håkan Angser, Rolf engström, Gunnar Ivarsson, Eric Bäckman, Patrik Edgren, Lennart Eriksson, Pär Fredriksson, Jessica Nilsson.

Senaste vykortet från Roy Andersson-land: En svit sekvenser om oglamorösa karaktärer i absurdistiska sammanhang, allt fokuserandes på människors emotioner och vad för inflytande vi har på varandra. Oklanderligt genomtänkt och regisserad, förstås, och i sin ton mer enhetlig – och därför bättre – än ”Sånger från andra våningen”. De drömska inslagen av absurdism ger också oväntade, oförglömliga effekter. En viktig film som belyser den mänskliga alienation som kapitalistiskt tänk och elitistiska regeringar aldrig kommer att bemöda sig med att ha i åtanke. Också en film som är svår att ge vidare kommentar på; Roy Andersson ger prov på ett alldeles unikt filmskapande som saknar motstycke i Sverige och som står i en egen klass också internationellt.

DUMBO ****

Animerad barnfilm

1941 USA 64 min. R: Ben Sharpsteen Sv Rös: Jam Malmsjö (Timothy Mus), Sigge Fürst (cirkusdirektören), Hans Lindgren (storken), Meg Westergren (Giggles), Inger Juel (Cathy).

Disneys fjärde (inklusive ”Fantasia”) långfilm har en enklare, mer komersiell approach då deras föregående långfilmer inte blev kommersiellt framgångsrika. Resultatet är en hundra procent positivistisk film dränkt i väldiga pasteller, om den lilla cirkuselefanten Dumbo som har ett par gigantiska öron och snabbt blir utbränd av resten av elefanterna, men får en kompis, en liten cirkusmus vid namn Timothy. Oklanderligt charmig, inte med samma mångfasetterade lager som i studions tidigare men fortfarande ett magiskt praktexempel på Disneystudions magnifika 40-tal. Många roliga sånger, men scenariot med ”De skära elefanternas dans” är den stora, absurda, höjdpunkten.

DUM & DUMMARE (Dumb & Dumber) ***

Komedi

1994 USA 106 min. R: Peter Farrelly. S: Jim Carrey, Jeff Daniels, Lauren Holly, Mike Starr, Karen Duffy, Charles Rocket, Victoria Rowell.

Skamlös komedi om två totala idioter. Den ena (Carrey) blir förälskad i en tjej han ska köra till flygplatsen. Hon lämnar en väska med pengar till ett par hårda skurkar. Dumhuvudena tror att hon glömt den och åker ända upp till Aspen för att lämna tillbaka den. En orgie i puerlia jönserier, men förutsett att man godtar riktigt låga grepp är den omöjlig att motstå. Bröderna Farrellys genombrottsfilm, en dundersuccé, och ännu fler skulle följa; ”Kingpin”, ”Den där Mary” och ”Mina jag & Irene”. Också filmen som satte igång Jim Carreys stjärnkarriär på allvar.

DUMPAD (Forgetting Sarah Marshall) ***½

Romantisk komedi

2008 USA 112 min. R: Nicholas Stoller. S: Jason Segel, Kristen Bell, Mila Kunis, Russell Brand, Bill Hader, Liz Cackowski, Maria Thayer, Jack McBrayer, Taylor Wily, Davon McDonald, Steve Landesberg, Jonah Hill, Paul Rudd, Kala Alexander, Kalani Robb, Francesca DeBlanco, Branscombe Richmond, Billy Bush, William Baldwin.

Väldigt rolig semesterhistoria om en normis (Segel) som blir dumpad av sin TV-stjärneflickvän (Bell) varpå han blir fullkomligt bedrövad. För att komma över henne flyr han till semesterhotell på Hawaii – där hon förstås också råkar vara, med sin nya pojkvän; en sliskig, pretentiös och sjukt självupptagen rockstjärna (Brand). Storyn är enkel och lättviktig, filmen är i mångt och mycket en sådan som liksom bara ”softar” sig igenom sin intrig – men Segel (som skrev manus) och producenten Judd Apatow har överträffat sina tidigare manssyndromskomedier (”The 40-Year-Old-Virgin”, ”På smällen”) med en intelligent och genomarbetad film där varje biroll blir minnesvärd. Humorn är sexfixerad, men smart och aldrig pubertal (tvärtom, när var senaste gången man fick se en penis i en vanlig dialogscen i en amerikansk Hollywood-komedi?). Det vänds ut och in på ämnet patetik, självömkande och relationer och på något märkligt, otippat (säkert också omedvetet) sätt blir det hela något av en existentialistisk komedi – ungefär som en fräsch, bra och rolig ”Sällskapsresan”, komplett med minnesvärda semestersabotörer överallt. Kunis är också oväntat bra som huvudpersonens potentiella nya kärlek, och extra utmärkelse måste gå till scenstjälaren Brand som är helt lysande som den Devanda Banhart-parodiska låtsashippien. 

DUNE **½

Science-Fiction-Äventyr

1984 USA 130 min. R: David Lynch. S: Kyle MacLachlan, Francesca Annis, Silvana Mangano, Sian Phillips, Sean Young, José Ferrer, Kenneth McMillan, Jürgen Prochnow, Everett McGill, Alicia Roanne Witt, Sting, Patrick Stewart, Dean Stockwell, Brad Dourif, Freddie Jones, Paul Smith, Jack Nance, Max Von Sydow, Linda Hunt, Leonardo Cimino, Richard Jordan, Virginia Madsen, Danny Corkill, Judd Omen, Honorato Magalone, Molly Wryn.

David Lynchs omtalade fantasyfiasko om sandplaneten Dune, där den universellt livsviktiga ”kryddan” finns, och kriget om planetens herravälde. MacLachlan spelar ung prins som kan vara den ”utvalde”, han som ur en gammal profetia ska ge balans åt universumet. Denna filmatisering av Frank Herberts kultroman är tämligen obegriplig för en utomstående och den som ändå orkar igenom första halvtimmen får en kvasimytologisk intrig som inte är ett dugg originell. Filmens handling saknar spänning och regin framstår som själlös. Ändå är den inte så dålig som det sägs, bildspelen som i stort sett upptar hela filmen är fina och skådespelarna gör vad de kan för att hålla filmen igång. Make-up-effekter av Gionetto de Rossi, foto av Freddie Francis, musik av Toto och manus av Lynch. Lynch tog avstånd från den 190 minuter långa TV-filmsversionen, som planerades redan innan filmen var klar, och där står han under pseudonymen Allen Smithee. Följdes upp arton år senare av en populär miniserie.

DUR OCH MOLL (Sweet and Lowdown) ***

Drama

1999 USA 95 min. R: Woody Allen. S: Sean Penn, Samantha Morton, Uma Thurman, Anthony LaPaglia, Tony Darrow, Brad Garrett, Katie Hamill, Gretchen Mol, Brian Markinson, Molly Price, Marc Damon Johnson, Denis O’Hare, Ben Duncan, Daniel Okrent, Woody Allen.

Till synes ovanlig Allenfilm; en biopic om en påhittad jazzgitarrist vid namn Emmet Ray (Penn) som var ”näst bäst” efter Django Reinhardt på 30-talet; Penn spelar honom som en extremt självupptagen och aningen blåst diva vars musikaliska geni ger honom mer framgång än han förtjänar och vars bristfälligheter gör att han ramlar ner där han hör hemma till sist ändå. Fint gjord och väldigt välspelad – Penn är bra även i jämförelse med hans standard, och Morton är fantastisk som stum liten kvinna som faller för honom – men hänger inte riktigt ihop på det sätt som Allen kanske själv vill och i slutändan blir inte filmen mer minnesvärd än vad en påhittad historisk skildring av en låtsasfigur ur historien kan tänkas vara. Många Woody-entusiaster tycker dock att det är en något förbisedd pärla. Musiken, av Howard Alden, är helt klart finfin.

DÅLIG UPPFOSTRAN (La mala educación) ***½

Drama

2004 SPANIEN 101 min. R: Pedro Almodóvar. S: Gael García Bernal, Fele Martínez, Daniel Giménez-Cacho, Liuis Homar, Francisco Maestre, Francisco Boira, Juan Fernández, Ignacio Pérez, Raúl G. Forneiro, Javier Cámara.

Snyggt konstruerad, halvt självbiografisk Almodóvar-berättelse om två män som var förälskade i varandra när de gick på den strikta söndagsskolan som barn. Som vuxen söker den ene (Bernal), som vill bli skådespelare, upp den andre (Giménez-Cacho) som är nyuppkommen filmregissör med en story som till viss del är byggd på deras uppväxt. Saker är dock inte som det verkar och i tre distinkta och kronologiskt olika delar väver Almodóvar ihop en historia skildrad med sin typiska kärlek och värme, såväl som med mord och död med otippade ”Psycho”-övertoner. Intrigen får inte så tungt fotfäste som man vill, med tanke på att det uppenbarligen är en mycket personlig film för Almodóvar (man vågar inte tänka på vad som är självbiografiskt) men filmen är ovanligt elegant sammansatt och med en originell nerv som gör att det blir svårt att slita sig när intrigen börjar dra ihop sig. 

DÄR MITT HJÄRTA FINNS (Where the Heart Is) ***

Drama

2000 USA 120 min. R: Matt Williams. S: Natalie Portman, Ashley Judd, Stockard Channing, Joan Cusack, James Frain, Dylan Bruno, Keith David, Ray Prewitt, Laura House, Karey Green, Mary Shleigh Green, Kinna McInroe, Laura Auldridge, Alicia Godwin, Dennis Letts.

Sjuttonårig, höggravid tjej blir dumpad av sin pojkvän utanför Wal-Mart och måste utan pengar eller vidare begåvning bygga upp sitt liv efter att hon i hemlighet fött barnet på varuhuset. TV-filmsaktig Ankungehistoria om den amerikanska drömmen; banalt och sentimentalt, men blir okej tack vare skådespelare som är bättre än manuset förtjänar.

DÖDA MÄN KLÄR INTE I RUTIGT (Dead Men Don’t Wear Plaid) **½

Komedi

1987 USA R: Carl Reiner. S: Steve Martin, Rachel Wood, Carl Reiner, George Gaynes, Francis X. McCarthy, Adrain Ricard.

Fyndig hyllning till amerikanska film-noir-deckare från 40-talet. Martin spelar privatdeckare som ska lösa mysteriet bakom en vetenskapsmans död. Filmen varvar berättelsen med klipp ur klassiska filmer med gamla stjärnor. Bland de som ”medverkar” är Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Ava Gardner, Lana Turner, Veronica Lake, Burt Lancaster, Kirk Douglas och Vincent Price. Idén fungerar och gör filmen till oslagbar hyllning men själva berättelsen blir klumpig och intrigen obefintlig. För den filmintresserade är det förstås desto roligare.

DÖDANDE KÄRLEK (Killer’s Kiss) ***

Thriller

1955 USA 67 min. R: Stanley Kubrick. S: Frank Silvera, Jamie Smith, Irene Kane, Jerry Jarrett, Mike Dana, Felice Orlandi, Shaun O’Brien, Barbara Brand.

Kubricks första riktiga film, en gangsterhistoria på nollbudget filmad utan tillstånd och därmed en uppvisning i hur man utnyttjar mediet när man inte har tillgångar. Storyn – om en boxare som blir ihop med gangsterfru – är hundra procent stereotyp, men varje val av foto och klippning blir hypnotiskt intressant om man är Kubrick-fantast. En batalj bland skyltdockor i slutet är extra minnesvärd.

DÖDA POETERS SÄLLSKAP (Dead Poets Society) ***½

Drama

1989 USA 126 min. R: Peter Weir. S: Robin Williams, Robert Sean Leonard, Ethan Hawke, Josh Charles, Gale Hansen, Ronny Cox, Dylan Kussman, Allelon Ruggiero, James Wasterston, Norman Lloyd, Kurtwood Smith.

Svårmotståndlig berättelse om ett par elever på en internatskola i New England 1959 och av deras nya romantiska lärare (Williams). Denne är uppslukad av lyrik och hans livfulla lärande, och hans livsuppfattning att man lyckligt ska ”fånga dagen”, inspirerar dem starkt, dock inte utan konsekvenser. Engagerande, även om den är övertydlig, lite ovågad och överdrivet melodramatisk. Uppfriskande, väldigt välgjord och välspelad, men med större realism hade den varit stark (om nu inte detta är en antites för filmens romantiska budskap). Oscarbelönades för bästa originalmanus.

 

DÖDEN GÅR OMBORD (The Last of Sheila) ***½

Thriller

1973 USA 115 min. R: Herbert Ross. S: Richard Benjamin, James Mason, Joan Hackett, James Coburn, Dyan Cannon, Ian McShane, Raquel Welch.

Kompetent deckare om en rik, excentrisk och självbelåten änkling (Coburn) som på ettårsdagen av sin frus bortgång bjuder in sex berömda vänner till hans lyxyacht. Han arrangerar ett bisarrt rollspel där de inblandade får roller de ska försöka avslöja för varandra. Men allt är inte vad det verkar och leken utvecklar sig snart till en härva av dödligt allvar. En långsökt och inte nödvändigtvis trovärdig historia som fungerar på grund av de envisa ambitionerna; intrigen är laddad med överraskningar och stickspår, det är så mycket pusseldeckare en pusseldeckare kan bli. Skådespelarensemblen bidrar också, den är helt oklanderlig. Manus av Anthony Perkins och Stephen Sondheim.

DÖDEN I VENEDIG (Morte a Venezia) ***

Drama

1971 ITALIEN 130 min. R: Lucino Visconti. S: Dirk Bogarde, Björn Andrésen, Romolo Valli, Mark Burns, Nora Ricci, Marisa Berenson, Carole André, Silvana Mangano, Leslie French, Franco Fabrizi, Antonio Appicella.

Viscontis filmatisering av Thomas Manns klassiska roman, av många också ansedd en filmklassiker, är minutiöst iscensatt och extremt smäktande men också en misslyckad, nästan banal, filmatisering av en mycket mer mångfasseterad berättelse. I filmen spelar Bogarde den tungsinte Gustav von Aschenbach som kommer till Venedig för att vila sin utbrända konstnärssjäl, och grubbla över konsten i förhållande till den perfekta skönheten, varpå han istället blir besatt av en vacker pojke som står som objekt och symbol för denna eviga skönhet. Långsamt flanerar han runt i denna melankoli, sen får han kolera. Det finns något ofrivilligt komiskt i Viscontis tungfotade och pompösa ”besjälning”; egentligen händer ingenting i filmen, och den blir oundvikligt ytlig och tom när den undviker alla Manns subtila drag. I torftiga återblickar får åskådaren se huvudpersonens historia och bakgrund förklaras och han har i denna transkribering från bok till film dessutom blivit kompositör (för att (över)tydligt spegla Gustav Mahler, vilket karaktären redan gjorde i boken till att börja med) och det fetischistiska fokuset på kerubpojken får inget som helst vidare utveckling eller djup. Även den tematiska kopplingen mellan döden och skönheten förloras helt, eftersom det här är en film som egentligen inte handlar om något. Med allt detta sagt vinner filmen sina poäng enbart på lättjefulla element: Fotot är vansinnigt skickligt, vissa sekvenser tillhör förmodligen filmhistoriens vackraste, Bogarde har en intensiv närvaro, och det långsamma tempot (och Mahlers svepande musik) skapar en suggestiv och hypnotisk stämning som emellanåt är fascinerande.  Vann Guldpalmen i Cannes och är allmänt känd som en europeisk klassiker - men åsikterna om filmen är högst delade.

DÖDEN OCH FLICKAN (Death and the Maiden) ***½

Dramathriller

1994 FRANKRIKE/STORBRITANNIEN/USA 103 min. R: Roman Polanski. S: Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Stuart Wilson.

Tät filmatisering av Ariel Dorfmans pjäs som utspelar sig i ett sydafrikanskt land (förslagsvis Chile) som nyligen kommit ut ur en diktatur, där en mentalt skärrad kvinna (Weaver) av en slump tror sig ha kommit över den man (Kingsley) som torterade och våldtog henne femton år tidigare. Hon iscensätter därmed en egen rättegång som inte bäddar för en lättsmält natt. Välgjort och stämningsfullt, emellanåt starkt, drama som inte lider av sin uppenbara pjäskänsla eftersom Polanski är så hemma i det här grumliga sexuella vattnet; däremot sinkas filmen en del av stundtals luddig tematik och ojämnt skådespeleri (Kingsley och Weaver befinner sig på gränstrakterna till överspel, medan mellanviktaren Wilson, som hennes make, är strategiskt underspelad). Filmen ställer dock så många skarpa och ovanliga frågor om etik, demokrati och rättvisa (med mera) att filmen blir mycket sevärd.

DÖDEN PÅ NILEN (Death on the Nile) ****

Thriller

1978 STORBRITANNIEN 140 min. R: John Guillermin. S: Peter Ustinov, Bette Davis, David Niven, Mia Farrow, Angela Lansbury, George Kennedy, Maggie Smith, Jack Warden, Lois Chiles, Olivia Hussey, Simon McCorkindale, Jane Birkin, Jon Finch, Harry Andrews, I.S Johar.

En rik arvtagerska (Chiles) mördas på en ångare på Nilen och semestersökande detektiven Hercule Poirot och hans kompanjon (Niven) får reda ut mysteriet och finner sig ha en hel skeppslast som misstänkta. Mycket spännande och extremt underhållande film, en omgjord version av en deckare av Agatha Christie, fylld med utmärkt och oerhört avsmittande mysteriekänsla och alla-är-misstänkta-stämning, förutsett att man nu uppskattar det. Lyxiga skådespelare, välskrivet manus och underbart foto. Fick en Oscar för bästa kostym.

DÖDENS DOCKA (That Cold Day in the Park) ***

Drama

1969 USA/KANADA 106 min. f/35/1.78:1. R: Robert Altman. S: Sandy Dennis, Michael Burns, Susanne Benton, John Garfield Jr, Luana Anders, Edward Greenhalgh, Doris Buckingham, Frank Wade, Alicia Ammon, Rae Brown, Lloyd Berry, Linda Sorensen, Michael Murphy.

En av Altmans tidigaste filmer. En brådmogen, långsamt berättad och väldigt udda film som är ganska intressant fastän den inte är alldeles lyckad. Dennis gestaltar (ännu) en neurotisk kvinnogestalt, i denna film är hon rik men ensam och olycklig Manhattan-kvinna som en regnig dag spanar in en tystlåten yngling på en parkbänk. Hon bjuder in honom till sin lägenhet – han tycks vara stum och hon börjar ta hand om honom, varpå en slags ”psyko-romantisk” relation utvecklar sig. Blev ett publik- och kritikerfiasko när det begav sig, men den är lättare att få ut något av i dag. Fastän den inte alltid verkar komma fram till något, och ibland tycks absurd, finns det enskilda partier som är minnesvärda. Den suggestiva berättarstilen och de bra skådespelarna hjälper också.

DÖDEN TILL MÖTES (Appointment with Death) **½

Thriller

1988 USA 106 min. R: Michael Winner. S: Peter Ustinov, Lauren Bacall, Jenny Seagrove, Carrie Fisher, John Gielgud, Piper Laurie, Hayley Mills, David Soul, Nicholas Guest, Valerie Richards, John Terlesky, Amber Bezer, Douglas Sheldon, Michael Sarne, Michael Craig.

Slapp om än hyggligt underhållande Agatha Christie-deckare där Ustinov spelar Hercule Poirot i sömnen. Byggd på deckaren med samma namn, några detaljer har ändrats för att ge lite flärd åt mysteriet om vem som tog kål på en vedervärdig matriarkal kvinna (Laurie) på semester i Döda havet. Bra skådespelare försöker samsas med riktigt dåliga skådespelare i ett manus som ständigt försöker täcka sina egna luckor. Det hela är en standard-deckare, långt ifrån ”Mordet på Orientexpressen” eller ”Döden på Nilen”, som är någorlunda spännande bara så länge Laurie är i livet. Det gjordes inga fler stora Christie-filmatiseringar efter denna, begripligt nog.

DÖDLIG FÄLLA (52 Pick-Up) ***½

Thriller

1986 USA 110 min. R: John Frankenheimer. S: Roy Scheider, Ann-Margret, John Glover, Clarence Williams III, Vanity, Robert Trevor, Lonny Chapman, Kelly Preston, Doug McClure, Alex Henteloff, Michelle Walker.

Sjaskig men underhållande Elmore Leonard-story där Scheider spelar nyrik byggjobbarchef som blir offer för ett gäng slemmiga utpressare, men som inte tänker ge sig i första taget. Sliskig thriller som saknar såväl god smak som unik idé, men som har ett flak av bra skådespelare och en intrig som både är spännande och svart ironisk, från början till slut; lite för lång, och inte för alla, men i stort sett sevärd. Manus av Leonard (och John Steppling), byggt på hans bok.

DÖDLIG HÄMND (Out for Justice) **½

Action

1990 USA 87 min. R: John Flynn. S: Steven Seagal, William Forsythe, Jerry Orbach, Jo Champa, Shareen Mitchell, Sal Richards, Gina Gershon, Jay Acovone, Nick Corello, Robert LaSardo, John Toles-Bey, Joe Spataro.

Andra gradens underhållning – men underhållning lik förbannat – med Seagal som gatusmart kriminalare i Brooklyn som ger sig ut på jakt efter en utspårad maffiamedlem som mördat hans kompis. Alldeles för billiga knep för att vara bra på riktigt – filmen är faktiskt en slags udda korsning mellan Scorsese-gangsterdrama och Charles Bronson-action – men har ett par rätt fina actionscener och såväl roliga repliker som ett och annat absurt, melodramatiskt tal från den visa gurun med hästsvans.

DÖDLIG SKÖRD (The Wicker Man) ***½

Skräckthriller

1973 STORBRITANNIEN 100 min. R: Robin Hardy. S: Edward Woodward, Christopher Lee, Diane Cilento, Britt Ekland Ingrid Pitt, Lindsay Kemp, Russell Waters, Aubrey Morris, Irene Sunters, Walter Carr, Ian Campbell, Leslie Blackater, Roy Boyd.

Riktigt kuslig liten thriller om poliskommissarie som kommer till en avlägsen ö för att hitta en försvunnen flicka som invånarna där påstår inte finns; därefter noterar han att de praktiserar en bisarr religion som leder honom till ett allt mer katastrofalt mysterium. Bristfälligt regisserad och långsamt berättad men dramat blir alltmer fängslande och klaustrofobiskt, för att sluta i en chockerande upplösning. Mycket sevärd för fans av genren, och helst i Director’s Cut-versionen (den ursprungliga bioversionen var 88 minuter). Fick en värdelös nyinspelning (”The Wicker Man”) med Nicolas Cage år 2006.

DÖDLIGT MÖTE (Assasains)

Actionthriller

1995 USA 132 min. R: Richard Donner. S: Sylvester Stallone, Antonio Banderas, Julianne Moore, Anatoli Davydov, Muse Watson, Steve Kahan, Kelly Rowan, Reed Diamond, Kai Wulff.

Totalt flat thriller där Stallone spelar den bästa lönnmördaren i världen (typ) som vill lägga av på grund av minnen som plågar honom. Banderas spelar den ”näst bäste” lönnmördaren (typ) som ser upp till Stallone men som olyckligtvis måste döda honom då han vill vara nummer ett. Medelmåttig underhållning som pågår i all oändlighet för att mot slutet försöka överraska en publik som somnat.

DÖDLIGT UTSPEL (Night Moves) ***½

Thriller

1975 USA 100 min. R: Arthur Penn. S: Gene Hackman, Jennifer Warren, Susan Clark, Edward Binns, Harris Yulin, Kenneth Mars, Janet Ward, James Woods, Melanie Griffith, Anthony Costello, John Crawford, Ben Archibek.

Intelligent, förbisedd 70-talsdeckare där Hackman spelar desillusionerad privatdetektiv som ser sitt liv som ett misslyckande och äktenskapet med den otrogna hustrun hopplöst; när han får ett till synes rutinmässigt uppdrag att hitta en förrymd tonårsflicka, och det visar sig vara mer komplicerat än så, verkar han dock se en chans att kunna lösa fallet och bringa mening till sitt eget liv. Men det blir förstås ingen solsskenshistoria ändå. Starkt genomtänkt intrig, snyggt och subtilt berättad historia utan självklara skurkar och motiv, och till stor del välspelad – Hackman är förstås oklanderlig, men notera även de tidiga rollerna för Woods och Griffith. Fägslande från början ända fram till det oväntade, radikala upplösningen. Ett måste för noir- och deckarfans.

DÖDLIGT VAPEN (Lethal Weapon) ****½

Action

1987 USA 110 min. R: Richard Donner. S: Mel Gibson, Danny Glover, Gary Busey, Mitchell Ryan, Tom Atkins, Darlene Love, Traci Wolfe, Jackie Swanson, Damon Hines, Ebonie Smith, Bill Kalmenson, Lycia Naff, Steve Kahan, Mary Ellen Trainor.

Hårdkokt och rå, samtidigt märkligt subtil, polisfilm där den självmordsbelägna, desperata och våghalsiga snuten (Gibson) möter äldre konstapeln (Glover) med fru, barn, villa, båt och herrgårdsvagn. De slås ihop för att jaga upp ett par högst otrevliga Vietnam-veteraner som langar knark. Mycket brutal men manuset (Shane Black) är kvickt och välskrivet, Donners regi gedigen och precis och man får gå tillbaka till gamla Western-filmer för att hitta en bättre duo än Gibson och Glover. Klassisk i sin genre, och förmodligen den bästa i subgenren ”buddycop-filmer” då den tar genren från det lättviktiga i ”48 timmar” och ”Snuten i Hollywood” och lägger till svärta, besk humor och några droppar lyckad manlighetstematik. Läcker musik av Michael Kamen och Eric Clapton. Blev en enorm succé och fick tre uppföljare.

DÖDLIGT VAPEN 2 (Lethal Weapon 2) ****

Action

1989 USA 113 min. R: Richard Donner. S: Mel Gibson, Danny Glover, Joe Pesci, Patsy Kensit, Joss Ackland, Derrick O’Connor, Darlene Love, Traci Wolfe, Steve Kahan.

Den skojiga polisduon från föregående film är här igen, nu ska de skydda ett vittne från ett gäng högt uppsatta, mycket onda, sydafrikanska skurkar som gömmer sig bakom diplomatisk immunitet. Mer serietidningsartad än originalet, och ännu mer våldsam, men minst lika välgjord och underhållande. Gibson och Glover är riktigt varma i kläderna, och mer humor kommer främst från Pesci som snackiga småskurken Leo Getz som skurkarna vill åt. Har alla ingredienser för att accepteras som en actionklassiker, kasta bara ut logiken genom fönstret först.

DÖDLIGT VAPEN 3 (Lethal Weapon 3) **½

Actionkomedi

1992 USA 118 min. R: Richard Donner. S: Mel Gibson, Danny Glover, Joe Pesci, Rene Russo, Stuart Wilson, Steve Kahan, Darlene Love, Traci Wolfe, Gregory Millar.

En mesig besvikelse för de som gillade de två första filmerna, antagligen beroende på att manusförfattaren Shane Black saknas. I del tre får de två omaka paren samarbeta med den tuffa kommissarie Cole (Russo) där de jagar en f.d polis som blivit superskurk. Gibson och Glover håller igång, Russo och en blonderad Pesci hjälper också till, mot ett svagt manus utan ordentlig konflikt eller bra skurkar. Ett överflöd av barnslig humor – inte minst den idiotiska öppningsscenen - sinkar också spänningen, men det är garanterad hjärnbefriad underhållning som kommer undan med hjälp av hantverket.

DÖDLIGT VAPEN 4 (Lethal Weapon 4) ***

Actionkomedi

1998 USA 127 min. R: Richard Donner. S: Mel Gibson, Danny Glover, Joe Pesci, Rene Russo, Chris Rock, Jet Li, Kim Chan, Darlene Love, Traci Wolfe, Steve Kahan, Eddy Ko, Jack Kehler, Calvin Jung, Damon Hines, Ebonie Smith.

Underhållande, inte helt nödvändigt, nytt inslag i filmserien med den skojiga polisduon. Här har Gibson lugnat sig och börjar tänka mer på sin egen ålder. Han och Russo väntar barn och Glover ska bli morfar. Mitt i myspyset dyker ett asiatiskt brottssyndikat upp och gör livet surt för duon som får hjälp av nykomlingen Butters (Rock), och som vanligt även av skojige Pesci. Egentligen en långsökt och ganska billig film, som är mer underhållande än logisk och välskriven, men ändå en så bra fjärde del man kan göra på det här konceptet om man nu måste; riktiga fans av serien behöver inte bli besvikna, och den är åtminstone bättre än trean (även om den är ännu fjantigare). Jet Li USA-debuterar som iskall triadledare.

DÖDSKYSSEN (Kiss of Death) **½

Thriller

1995 USA 96 min. R: Barbet Schroeder. S: David Caruso, Nicolas Cage, Samuel L. Jackson, Stanley Tucci, Helen Hunt, Kathryn Erbe, Michael Rapaport, Ving Rhames, Philip Baker Hall, Anthony Heald, Angel David, John Costelloe, Hope Davis.

Flat thriller, en nyinspelning av ”Angivaren” från 1947, där Caruso spelar kåkfarare som vill leva ett hederligt liv men som först måste samarbeta med polisen för att komma åt psykotisk gangster (Cage). Många bra skådespelare som inte får så mycket att göra i den här filmen och detsamma gäller för storyn; intrigerna är hyggligt snåriga men det finns inte så mycket i filmen att bry sig om. Det hela puttrar på fram till en osannolik final. Sevärd för den som vill pricka av Cages alla psykoroller.

DÖDSLEKEN (Shallow Grave) **½

Thriller

1994 STORBRITANNIEN 92 min. R: Danny Boyle. S: Kerry Fox, Christopher Eccleston, Ewan McGregor, Ken Stott, Keith Allen, Colin McCredie, Victoria Nairn, Gary Lewis, Jean Marie Coffey, Peter Mulla, Leonard O’Malley.

Tre kompisar med sadistiska förtecken hyr ut ett rum i sin lägenhet till en kille som dom sen hittar död tillsammans med en väska proppad med pengar. Tillsammans blir dom därefter galna i jakten på att få behålla dom, och inte ens när blodtörstiga gangsters dyker upp för att leta efter pengarna ger dom upp. En iskall thriller, välspelad och snyggt gjord, med en upptakt som är rätt engagerande – men hela andra halvan är en besvikelse och det blir uppenbart att filmen trampar väldigt mycket vatten med en tunn idé. Boyles första film, detsamma gäller för manusförfattaren John Hodges; duon som efter denna gjorde ”Trainspotting”.

DÖDSMÄRKT (Marked for Death)

Actionthriller

1990 USA 89 min. R: Dwight H. Little. S: Steven Seagal, Basil Wallace, Keith David, Tom Wright, Joanna Pacula, Elizabeth Gracen, Bette Ford, Danielle Harris, Al Israel, Arlen Dean Snyder, Victor Romero Evans, Michael Ralph, Jeffrey Anderson-Gunter, Tony DiBenedetto, Kevin Dunn, Peter Jason, Danny Trejo.

Skabbig Seagal-film med extremt svag intrig där han spelar agent som blir dödsmärkt av jamaicanska knarkgangsters. Många ofrivilligt komiska stunder av tondöv melodramatik, men det är rätt långt mellan till och med de ofrivilligt underhållande momenten.

DÖDSPOLARNA Se Mean Streets.

DÖDSSPELET (The Dead Pool) **½

Actionthriller

1988 USA 87 min. R: Buddy Van Horn. S: Clint Eastwood, Patricia Clarkson, David Hunt, Evan C. Kim, Liam Neeson, Michael Currie, Michael Goodwin, Darwin Gillett, Anthony Charnota, Jim Carrey.

Femte, och sista, ”Dirty Harry”-filmen saknar energin från de tidigare filmerna. Här måste Harry Callahan infiltrera den urholkade filmvärlden för att hitta en mördare som dödar enligt en berömd regissörs ”dödslista”, d.v.s hans vadslagning med annat branschfolk om vilka människor som inom en snar framtid lär dö. En hygglig deckare där en standardintrig betas igenom, med seriens sedvanliga doser av samhällskritik, medan Eastwood håller upp filmen mer än den förtjänar. Också värd att se för de nu mera väletablerade skådespelarna, Neeson spelar villospårsregissören och Jim Carrey har en liten roll som rockstjärna.

DÖ, MONSTER, DÖ (Die, Monster, Die!) ***

Science Fiction-thriller

1965 STORBRITANNIEN/USA 80 min. R: Daniel Haller. S: Boris Karloff, Nick Adams, Freda Jackson, Suzan Farmer, Terence de Marney, Patrick Magee, Paul Farrell, Leslie Dwyer.

Okej mysteriethriller byggd på en H.P Lovecraft-historia där ung man kommer till kråkslott för att hälsa på kvinnan han ska gifta sig med; hennes pappa (Karloff) visar sig dock vara gaggig, rullstolsbunden vetenskapsman som hittat någon slags meteorit som utstrålar skumma krafter, och hennes mamma sitter av någon anledning bakom ett skynke. Ganska stel, dåligt regisserad film som räddas något av en ganska bra stämning. Den festliga titeln har dock inget med filmen att göra.

Andra filmer som börjar på D (som jag inte sett): Hur många som helst med prefixet de, det, dem och den. Samt Dolt hot, Les Diaboliques, Dagar av rosor, De dödsfördömda, Dazed and Confused, Danton, In den tag hinein, Damnation, Deepwater, Daisy, Dahmer.