Briljanta filmobservationer: Harry Potter och Dödsrelikerna, del 1

av Fredrik Fyhr

Harry Potter och Dödsrelikerna, del 1. 2010. :). Harry Potter måste vara den trögaste karaktär som någonsin blivit ett populärkulturellt fenomen. Samma kväll som han lurats att följa en gammal läskig hagga som förvandlar sig till en mordisk mamba får han syn på en mystisk vit hjort i skogen som han i all sin ensamhet förstås gärna följer efter. ”Döhööö, aem Hawi Potah ai dont underständ änithingg”. Jag har alltid varit en beundrare av Snape, eftersom jag till viss del delar hans irritation över att en klent begåvad – framför allt intellektuellt – klant som han ramlar in i det ena ståhejet efter det andra . Men, bortsett från min personliga aversion mot den utvalde glasögonormen, är den här första delen av sista delen riktigt bra och till och med lite bättre än jag inbillat mig att den skulle vara. Dom här filmerna har alltid hållit en ganska hög lägstanivå och här har verkligen alla inblandade tagit i så att det knakar. Eftersom dom delat upp filmen i två delar – för en gångs skull befogat – kan dom äntligen i lugn och ro försöka berätta någon slags historia och inte bara gå igenom allt så fort och fladdrigt som möjligt. Här finns massor av snack, en hel del mängder ovanligt lyckad quirky humor, och när det kommer till verkstaden så händer det verkligen grejer där också – en och annan scen (eller rätt många faktiskt) påminner om Tim Burton, på den tiden Tim Burton fortfarande gjorde bra filmer. En och annan nitpick kan man väl förstås ha – om man nu nödvändigtvis måste hålla på och nörda sig – men det här är rätt överlägset den bästa Harry Potter-filmen. Det enda problemet med den slutsatsen är ju att den är obegriplig om man inte plöjt dom andra sex filmerna. Men det är inte för sent för den oinvigde att sätta igång! Jag menar, ska du bara se en pubertal fantasyserie i ditt liv så låt det åtminstone inte bli Twilight.

Annonser