Briljanta filmobservationer: The King’s Speech

av Fredrik Fyhr

The King’s Speech. 2010. :). Gud, vad skönt att se Helena Bonham Carter i en nästan helt ”normal” roll. Jag minns inte senaste gången jag såg henne utan häxperuk, ivrigt kraxande på brittisk cockney om blod, mord och ond, bråd, död. Här spelar hon Den Förstående Frun, och ett bra tag tyckte jag hon var det fräschaste inslaget i den här här filmen. Allt annat är liksom väldresserat finfint – varje scen är logiskt och snitsigt fotad och klippt och alla skådespelare är totalt professionella; min gamla favvo-dame Claire Bloom är med, och Dumbledore spelar gammelkungen och Wormtail spelar Churchill och till och med Derek Jacobi (som jag trodde var död!) är med på ett hörn – men hela dramat är till en början förutbestämt intill automatik. Hertigen stammar och uppsöker australiensisk lågbudget-talcoach. Det blir prekär stämning, han sticker men får anledning att komma tillbaka och svälja sin stolthet, dom blir kompisar, etc etc… MEN den timslånga upptakten bygger upp en bra grund kring halvtid för det är då, när hertingen faktiskt tvingas bli kung eftersom hans storebror är ett wildcard, som saker blir intressanta. Inte nog med att den här skygge, lite lätt autistiska och inte speciellt stingslige stammaren nu måste bli kung över hela GB, Hitler är på väg att marschera in i Polen och hela världen vänder ögonen mot den nye kungen medan denne freakar ut och försöker lösa upp tungan genom att säga Buggeribuggeribuggerfuckfuckfuck…. TITS! Då blir allt plötsligt såväl gripande som roande och, kanske framför allt, angeläget. Mot slutet bygger filmen upp mot ett krigstal (som titeln bakat in) som är ett stycke klassiskt Oscars-pompa som ringar in den här filmen och gör den till både ett personligt och ett, faktiskt nästan ”viktigt”, historiskt drama. Där ser man.

Advertisements