Briljanta filmobservationer: Black Swan

av Fredrik Fyhr

Black Swan. 2010. :(. Shit, vad jag är oimponerad. Det här är en sån där film som redan från början förälskat sig i sig själv och sen bombarderar åskådaren med tilltänkta wow-effekter. Stånk-varningen är stor. Natalie Portman spelar Den Hämmade Kvinnan som bor hos sin jobbiga mamma och vill bli balettdansös; som tur är kåtar regissören upp sig på henne och ger henne huvudrollen i Svansjön. Tyvärr måste hon axla båda rollerna som den vita och svarta svanen; den vita funkar, men inför den svarta börjar hon snart förlora vettet (fattar ni varför? det handlar om ondska och godhet, oooooh) och mot slutet är filmen en parad av, helt förutsägbara, hallicugena klyschor. Allt handlar förstås om att hon måste befria sin ”dark side” och bli en lidande konstnär – och att hon samtidigt, utan anledning, tydligen är sjuk i huvudet också. Det är sådär pretentiöst som det bara blir när amerikanska filmer ska vara ”konstnärliga”; vi har en scen där Mila Kunis går ner på Padmé men eftersom filmen handlar om balett så ska vi ju inte få för oss att det är något annat än ”konst”. Filmen är överhuvudtaget full av babes, och mitt i alltihop står Vincent Cassell och gör någon slags Tommy Wiseau-grej man förväntas ta på allvar (”Ä wöna si päschön!”) och fastän han är ett rötägg så utgår filmen ungefär från hans (manliga) perspektiv. Jag har alltid haft svårt att helt och hållet uppskatta Darren Aronofsky, men den här filmen tar priset. Slutet är förresten också patetiskt, typ som en våldtäkt på slutet i Cassavetes Opening Night – som förresten är den här filmen, fast bra och realistisk. Som pricken över iet, och det här säger inte jag så ofta, tycker jag den är tämligen sexistisk också. En av filmens konflikter är att Padmé inte onanerar. Det gör däremot filmen, oavbrutet.

*

Black Swan är Oscarnominerad för bästa film. Det är även The King’s Speech och Winter’s Bone, som jag gillade.

Annonser