Måndag 14/2 2011

av Fredrik Fyhr

Alla hjärtans dag, en hund bajsar på Lundagård. Det är kärlek det. Jag ser in i hans ögon, en svart labrador, han mår bra. Det är en helt vanlig dag, och det är en lika bra dag som vilken dag som helst. Man skulle allt ha blivit född som hund. Jag tänker det ofta. Väger plus minus, femton hundår hundra människoår… det går jämnt ut, det vore kanske värt det. Symptomatiskt arbetstempo idag. Men det är okej. En och annan katze gör mig obegripligt glad; det är allt, egentligen, tror jag. Jag har inga större planer. Jag vet inte när jag tappade greppet om dom idéerna. Jag är inte kompatibel. Outsider. Det är så. Det är ett släkte. Vi i våra februarifabriker förstår precis känslan medan alla andra, antar jag, bara tycker det är nån slags goja och dom lyssnar väl för den delen knappt… dom kan ju alltid samlas. Där pågår livet, the, någonting helt annat. Och här sitter man. Med en slags ro, en jämn känsla, som ekolod, valsång, hav. Båt, liten hytt, liten kapten, stort hav. Ja… lyssnar på Twiddle Dee & Twiddle Dum medan stormen tjuter. Vädret är i stort sett bara luft nu. Så fort man går ut är man fångad av en stormvind. Mississippi, sicken låt. Hela Love & Theft är underbar, tänker jag medan det bubblar på min spis och det knakar i dörrar och vrår… I need something strong to distract my mind, I’m gonna look at you ‘til my eyes go blind. Drömde drömmar om väldiga labyrinter där jag sprang runt bland hundratals andra. Jag var tvungen att samarbeta med främlingar för att försöka hitta vägen ut. Men det var så trångt och vi sprang omkring så länge där i mörkret. Sen satt jag på ett tåg. Jag satt vid ett stort fönster och såg landskap åka förbi; sol genom smutsiga fönster, allt var tyst som det är i drömmar. Vaakuum. Vaknade med en märklig känsla. Jag kom förresten på att jag inte är så arg som det kanske verkar ibland. Inte alls, egentligen. Alla dom här sakerna är som dom måste vara, jag kan inte säga mig vara missnöjd när det hårddras. Det finns kärlek, hårdhet, ljus och mörker. Det är som det alltid varit.  Jag är trött idag, men ändå inte. Alla olyckliga hjärtans dag, men varför egentligen bry sig ens om det. Alltså ironin. Nej, nej, tänker jag, slänger allt i soptunnan. Fokuserar på vinden istället, märker vad jag faktiskt känner, hittar känslan inuti mig till sist efter någon tyst minut. Blundar. Ser ett avlägset brinnande ljus i ett hav av natt. Öppnar ögonen. Känner hur det slår… I denna bleka vinter kan jag känna en strimma av vår och den kan göra mig så smärtsamt längtansfull. En enkel liten leda, en enkel liten smärta, nästan ljuv. Valborgsmässoafton. Den känslan. Skrev: Jag behöver en tro att kedja fast från kust till kust, som inte försvinner i all hast, lust och fägring, all nöd och lust.

Annonser