Briljanta filmobservationer: True Grit (1969) och True Grit (2010)

av Fredrik Fyhr

True Grit. True Grit. 1969. 2010. :/. Alltså förlåt, men jag vet inte alltså. I mina ögon är och förblir Bröderna Coen filmhistoriens kanske mest överskattade regissörer. Dom är begåvade stilister och bra på dialog, men dom dom är konstant så fucking självmedvetna att deras filmer alltid blir pretentiösa och omöjliga att antingen relatera till eller bry sig om. True Grit är på sätt och vis ett undantagsfall, eftersom det inte är en arketypisk Coen-film utan ganska mycket en mer jämntjock Western för 00-talet. Den har en karaktär som oförklarligt går runt och låter som en kyckling. Och vid ett tillfälle dyker en Farbror Rimfrost-gubbe upp med en björnfäll på huvudet. Det ser ju lite tokigt ut. Quirky, och så. Men i övrigt är det en rätt ”vanlig” film, ungefär som originalet från 1969. Alltsammans är från början en filmatisering av en omtyckt roman (av Charles Portis) som utspelar sig på 1880-talet och handlar om en jänta som ska ha ihjäl lopphögen som utan anledning hade ihjäl hennes pappa. Hon är ung, rentav liten, men poängen är att hon ska vara tuff ändå och hon teamar upp sig med ett rivjärnsfyllo som gillar att skjuta ihjäl folk och en mer laglydig typ. I filmen från 1969 spelas dom av John ”The Duke” Wayne och ”Vintage”-Glen Campbell och i filmen från 2010 spelas dom av Mätt Däjmån och Jäeff Brischz (stavat så eftersom det är så han pratar i filmen: typ ”Weeäääschwoosyoubaadonooodat häeuöschwöörrrgrrmrrschwlööh”). Coenbröderna är noga med att poängtera att detta inte är en nyinspelning av den gamla filmen utan mer en ordentlig filmatisering av boken, men filmerna är ändå ganska snarlika. Deras film har förstås ett drygare slut, lite mer blod och en och annan lite mer naturalistisk touch (typ hjältarna blir ovänner ibland). Filmen från 1969 är lite mer gammeldags lattjo; John Wayne har framförallt väldigt kul när han, lite gubbigare och fetare, både skojar med sig själv och får chansen att panga skurkar som en gammeldags hjälte. Den hade också Dennis Hopper och Robert Duvall i mindre roller. Å andra sidan spelades tjejen i filmen av den uppenbart överspelande Kim Darby som förstås är ”bra” men väldigt sådär Lassie-uppenbar. Där är den nya filmen bättre, med Hailee Steinfeld (född 1996!!!!!) som faktiskt bär hela filmen och är trovärdig från början till slut. Det är förresten inget fel på dom här filmerna – dom är tekniskt välgjorda överlag,  har bra skådespelare och dom har väl inga särskilda brister. Jag kan tänka mig att många gillar åtminstone den nya filmen, utan vidare tjafs – det är bara det att jag hade rätt svårt att engagera mig. Överlag är jag väl lite smak-konservativ (som vanligt) och går på att rekommendera originalfilmen som marginellt bättre. Den har en dramaturgi där dom sista 30 minuterna känns som något man faktiskt väntar på från början. Dessutom bygger den också upp någon slags investering på huvudpersonen eftersom man faktiskt får se mordet på fadern i början, och deras relation innan han dör, så man vet vad det hela handlar om. I nyinspelningen får vi inte det, eftersom Coenbröderna alltid varit notoriskt ointresserade av sina egna karaktärer. Och det är som det är. Om dom inte bryr sig gör jag det inte heller. Hailee Steinfeld kommer dock vinna en Oscar, och det är hon väl värd. Det finns en yin yang-logik där. John Wayne vann ju en Oscar 1969 som sextiotvååring, så då lär hon vinna 2010 innan hon ens fyllt tjugo. Förlåt arton. Nej jag menar femton.

*

True Grit är Oscarnominerad för bästa film. Det är även Winter’s Bone och The King’s Speech som jag gillade, samt Black Swan som jag väl var klart mindre förtjust i.

Annonser