Måndag 21/2 2011

av Fredrik Fyhr

I.

En savage weekend, helt körd. Fredag kväll, det var helvetet. Jag menar det inte på något ironiskt eller förfasande sätt. Bara total likgiltighet. Knappt rörliga gestalter i en mörk bunkerkällare, och monotont oljud. Nån kedjerökande kvinna i mjukisbyxor och grå hoodie stod och gav en öl för trettio spänn. Hångelburar dit kvinnor kunde gå om dom ville bli upphånglade, vilket dom blev, tämligen grovt, av kralliga Van Damme-wannabees. Längs väggen satt nån och rullade hasch. Det var Fulci, The Beyond, jag gick runt där som Albert Finney i Under vulkanen och väntade på att jag skulle upptäcka att jag plötsligt hade ett knivsår i magen. En ensam man på tåget hem började sjunga hela Dan Anderssons Speleman, helt på tal om ingenting…. Lördag morgon, Viggos, komat var intensivt, satt mellan porträttet av Charles Bronson och den där spanska damen som får mig att tänka på Zorro. Utanför en totalt bombad kille som gick omkring med hängande läpp och dåsig blick, framför några tjejer som satt på uteserveringen i dunjackor och sjöng med i Natalie Imbruglias Torn. Han ställde sig där och glodde på dom, ungefär som om dom ville följa med honom hem. Han hade inte riktigt fattat att klockan var två på eftermiddagen och inte natten… Vid stationen sen, kaffe från 7-Eleven och en skamfilad man stod och betraktade ett cykelställ. Han gick av och an, som om han planerade att sno nån av dom där cyklarna. Efter ett tag såg vi att han inte tittade på cyklarna utan på en ölburk som stod på muren ovanför. Han gick fram och tillbaka och stirrade på den där ölburken. Stod bara där till slut. Så tog han den där burken, drack slatten, lade undan burken i buskarna och viftade med handen framför ansiktet, gick därifrån som om han druckit piss. Det var inte värt det, kanske…. Inne på Hemköp, köpte kaffe och en blåbärssoppa där det stod ”Förvaras i kylskåp”. You don’t say. Hajade plötsligt till inför en kille, han såg tamigfan exakt ut som Peter Lorre… jag var tvungen att följa efter, betrakta honom på håll. Han gled omkring mellan ärtsoppan och pulvermoset. Peter Lorre gick omkring inne på Hemköp. Såg inte klokt ut….

II.

Februarifabriken pysslar med kärlek och kaos denna säsong, har jag märkt, och överallt dessa livsöden, sårslickande, krisplaner, vissa spel för gallerier, vissa Hiroshimalandskap. ”Det väl är klart att han är glad för hennes skull, att hon har något slags nytt liv. Bara det att det verkar vara ett sånt jävla tråkigt liv.” Till exempel. Ja, det måste vara tråkigt. Ett förhållande är ett system. Kärlek är dock en kraft. Vad skulle Fromm sagt om det? Det värsta är ju när det tas fräckhet att rubricera en relation som kärlek när det egentligen bara handlar om ett, väldigt genomtänkt och planerat, partnerskap. Då blir det verkligen ett system, ett projekt, en idé, en social angelägenhet. Vilket förstås är okej men, ändå, alltså, fortfarande, Ian Malcolm. Vad var det, tredje konfigurationen? ”I en mellanfas döljs den överhängande risken för ett kaos av den snabbutvecklande komplexiteten inom systemet. Men risken finns där ändå”. Ett förhållande har märkligt nog, inte alltid men ofta, inte så mycket med kärlek att göra. Inte den kärleken i alla fall. Kärlek, som kraft, känsla, alltså kärlek i sig självt, bara själva kärleken, är ju i sin natur kaos. Den behöver inte, alls, vara ”lycklig”.

III.

Han är dum i huvudet, kanske, men än sen. Jag skrev klart dom där raderna till slut ja, så var det, blev en slags dikt. Jag tycker mycket om den. Det stör mig att det stör mig. Jag vet exakt vad jag vill fråga, men det är ändå mer komplicerat än så. Och jag vet inte hur, det stör mig att jag tänker på det utan att tänka på det. Som om det bara är ett slags beteende jag aldrig blir av med. Det innehåller inte någonting nästan längre tror jag. Vet inte ens om lösningen skulle ändra något. Jag vill bli av med det nu, jag vill få det ur mig. Jag vet inte hur jag ska lyckas slita det sista ur kroppen. Det är exakt som han säger, fast om Gud, i Det sjunde inseglet: ”Varför kan jag inte döda Gud inom mig? Varför lever han kvar på ett smärtsamt och förödmjukande sätt?”. Jag vill kunna fokusera helt på allt det här som tar den plats det faktiskt tar. Spöken spökar i oändlighet. Dom måste jagas bort. Jag vet inte hur. Än. Men en dag ska det vara borta helt. Då kommer jag, äntligen, andas luft som är helt och hållet fri.

IV.

She’s got Patsy Kensit’s eyes. Peter Lorre stryker omkring på Hemköp. Fulcizombies häckar i Malmöbunkrar. Verkliga Bukowskifigurer dricker slattar på lördagsmorgonen. Jag ser skator här, små barn med toppluvor, grannarna garvar, står på balkongen och tutar i ett valthorn av något slag. Ibland när jag känner efter är jag precis här, precis nu, och det är en fantastisk känsla. Jag gör lite kaffe och fokuserar på en inre glöd. Jag vet någon som har Patsy Kensit’s eyes.

Jag går ut från ytterdörren, kliver ner för trapporna och står där på trottoaren som om den vore en tågperrong. Och som om vägen framför mig var rälsen. Jag tittar åt vänster, jag tittar åt höger. Säger: ”Kom igen nu då!”