Briljanta filmobservationer: The Fighter

av Fredrik Fyhr

The Fighter. 2010. :). Maj god, här har vi en film som vann över mig. Jag trodde verkligen inte jag skulle gilla den här. Faktum är att man kan säga att jag begick ”cineastisk mened” när jag såg på den här filmen; jag ljög i rätten, så att säga, genom att medan filmen pågick liksom försöka hitta anledningar att gilla den mindre än jag gjorde. Jag vet, det är fult, men det kan hända den bästa. Vadan då denna inledande aversion mot just denna film, frågar sig den undrande? Tja, en boxningsfilm med Marky Mark som underdoghjälte från trailer trash-familj och crackbrorsan Christian Bale som förstås är bra men som sådär uppenbart fiskar efter en Oscar, så den tuffa bartenderjäntan med sisådärigt förflutet (Amy Adams, den här gången) och ”Based on a true story” i inledningen. Jag är rätt trött på dom här filmerna, ärligt talat. Det finns en gräns för hur många ”gritty” askungesagor om avdankade loosermän man kan berätta. Dom flesta blir liksom ”bra” men efter ett tag blir det lite grann som att titta på samma film – nu senast Crazy Heart, innan dess den typ identiska The Wrestler – och man liksom bara jamenkompåfötternångångdåsåfilmenkantaslut. Varför gillade jag då The Fighter, trots att den för all del innehåller mycket av samma kaka? Av den enkla anledningen att den körde hårt på realismen och karaktärerna. Det vore ju rätt ödesdigert att göra en romantiserad askungesaga om en boxare – ”wöschlööö Adriaaan” liksom – så den här filmen kör istället på historien om den tystlåtna lillebrorsan till en avdankad boxare (som alla i kvarteret känner och gillar, trots att han är en crackrökande fuckup) som har svårt att stå upp för sig själv och som fortfarande låter sig coachas av nämnda bror och kedjerökande mamma. Dom påstår att dom vill coacha honom men dom är förstås mest intresserade av att förnya sig själva via honom – och dialogerna här är verkligen perfekt trovärdiga. För alla (oss) som växt upp i mellanstora/små industristäder där man antingen kan bli fotbollsproffs eller rockstjärna är det en, rätt ohyggligt, klockren imitation av just den där ”jordnära” jargongen. När en full gubbe stöter på tjejen som jobbar i baren genom diverse könsord är det exempelvis faktiskt alltid nån som säger ”åmen visa lite repsket va!” i solidaritetens namn. Det är fint fångat. Jag insåg efter ett tag att det var lönlöst att försöka jabba den här filmens kvalitéer; historien som berättas är nämligen intelligent gjord, till råga på allt. Precis som alla bra sportfilmer handlar den ju inte om sporten i sig, utan utövarna och de närmast drabbade. Här är det lite tvärtom, vi har en kille som bara vill boxas men alla liksom bara drar i honom för att förbättra sig själva på olika sätt. När han väl får sin stora chans är det inte bara en chans att få sin amerikanska drömkaka utan faktiskt också den där skymundanlillebrorsans första chans att äntligen få göra en enda grej som är hans egen. Okej jag erkänner, jag fick till och med lite tårar i ögonen. Marky Mark made me cry. Det är faktiskt inte klokt.

*

The Fighter är Oscarsnominerad för bästa film. Det är även Winter’s Bone och The King’s Speech som jag gillade, Black Swan som jag dissade och True Grit som väl var okej.

Annonser