Briljanta Oscarsspekulationer: Konsten att lita på kungen

av Fredrik Fyhr

Okej, så natten till måndag begås det alltså Oscarsgala. Dom som känner mig (lite för) bra vet mycket väl att jag i illa dold nördextas går runt och nynnar ”It’s time for Oscar, Oscar, Oscar, who will win?!” – och den som känner mig och/eller galan (lite för) bra vet också vart den lilla trudelutten härstammar ifrån. Det hela är en fråga om tradition. Att följa Oscarsgalan är en syssla som blandar flera av mina favoritkoncept – välgjorda årliga ceremonier, film (uppenbarligen), nitiskt listrankande, dålig humor samt, mest väsentligt, omvänd dygnsrytm och en massa kaffe! – och det spelar ingen som helst roll att hela ståhejet är en enda stor firmafest och att dom rätta filmerna nästan aldrig vinner (om dom ens är nominerade).


Den första galan jag såg gick år 2000 och jag blev förälskad i det här konceptet väldigt tidigt. På senare år har jag med allt större intresse följt spektaklet, trots att mycket av charmen gröpts ur av diverse anledningar; Oscarsgalan har tyvärr på sistone drabbats av konvergenstänk, för att använda ett akademiskt begrepp, och programmet har hottats upp på diverse sunkiga sätt. Förra året, tror jag det var, annonserades en mer ”avskalad” ton på det hela, vilket gör att regeln blivit att galan mest varit hållen av en smått skojande duo och inte av sådana virtuosa legendarer i sammanhanget som Billy Crystal (eller för den delen Whoopi Goldberg). Man har också skippat hela idén om att presentera årets originalkomposition i ett fullt sång och dansnummer, vilket annars var ett perfekt inslag som gav såväl pausunderhållning som en extra halvtimmes fett på den här familjepizzan. Då kan man också glömma sådana fenomenala saker som till exempel Robin Williams extatiska Blame Canada-show eller den där vill-du-cochea-med-mig-Moulin Rouge-låten som jag inte kommer ihåg vad den heter men som var en schysst grej att titta på. Men det sumpigaste av alla nya idéer anser jag ändå vara det dumma påhittet att nominera tio filmer. Dels är det uppenbarligen bara en fråga om att det gått inflation i kommerstänket – alla vill ha sin del av kakan! – men det är också tråkigt och meningslöst. Det förtar för det första all prestation i att ha blivit nominerad för bästa film och/eftersom det aldrig kommer tio så pass bra filmer. Det är fortfarande egentligen bara fem filmer som är nominerade. I år står det till exempel mellan The King’s Speech, True Grit, Black Swan, The Fighter och The Social Network. Att sedan Toy Story 3 – eller The Kids Are All Right (?!) – är nominerade är helt ovidkommande, eftersom dom uppenbarligen ändå inte kommer vinna. Jag har för övrigt inte sett alla dom nominerade filmerna, även om det varit min ambition, men jag har alltså sett alla som är nominerade på riktigt.

Vad som ändå gjort att jag följt galan med allt högre intresse, är detta att jag blivit allt bättre på att gissa vinnarna. Förra året hade jag över hälften rätt, så i år tillåter jag mig att ta vatten över huvudet och spela lite djärvare med mina gissningar. Without further ado, kommer här mitt guldfärgade navelskåderi. Eftersom jag är övertygad om att alla nu håller andan av spänning sätter vi igång omedelbart med bästa film.

Vinner för bästa film gör The King’s Speech, och här vill jag poängtera att min lilla lista över galans utgång helt och hållet följer teorin att The King’s Speech tar hem dom flesta tyngre kategorier, och göra ett så kallat ”svep”. Oscarslogiken är rolig  Om min teori inte stämmer så kommer flera av mina gissningar vara helt åt skogen. Och det är inte helt säkert att det blir ett King’s Speach-år. 2011 års gala är inget ”Titanic”-år där man redan från början vet exakt allt som kommer hända. Det har hänt ganska mycket på vägen fram till galan i år. I början av året var det ju tal om att The Social Network var filmen som definierade vår tid och skulle vinna hela rubbet, men i takt med att månaderna gått så har den hamnat lite i skymundan och verkar inte längre vara en högoddsare. Men man vet aldrig. Detsamma gäller fast tvärtom vad gäller True Grit, som smygit sig fram till popularitet och trots att Coenbröderna vann 2007 och Jeff Bridges bara i fjol så finns det väl viss marginal för en skräll. Att galan ska ledas av James Franco, som själv är nominerad för huvudrollen i 127 Timmar, föranleder också viss hype. Det enda som verkar vara säkert är att Inception inte vinner för bästa film, om nu någon trodde det. Christopher Nolan verkar vara mobbad av Oscarsjuryn precis som med The Dark Knight, är han i år inte ens nominerad för bästa regi. Det är däremot Darren Aronofsky och David Fincher. Folk som suktat regi-Oscar väldigt länge. Ja, ni förstår. ”It ain’t over until the king speeks” som Ebert uttryckte det.

Manlig huvudroll. Colin Firth för The King’s Speech. Den här verkar ganska säkrad. Man kan jämföra med hur Helen Mirren vann för The Queen. Jänkarna gillar britter när dom väl är adliga och det finns egentligen ingen rimlig konkurrent i år.

Kvinnlig huvudroll. Jag skulle vilja se Jennifer Lawrence vinna för Winter’s Bone, och det finns en viss logik som menar på att Oscarsgalan dom senaste åren fått en mer indiepräglad ton – att den rekordbilliga The Hurt Locker vann förra året är till exempel ganska unheard of i dessa sammanhang – men det står tydligen skrivet i stjärnorna att Natalie Portman vinner det här och jag ska inte gå emot gudarna. Förmodligen galans säkraste kort.

Manlig biroll. Geoffrey Rush för The King’s Speech. Det är här jag börjar gambla, för Christian Bale verkar ju ha goda odds att ta hem det här, inte minst efter att han vann en Golden Globe, för The Fighter. Men jag tror ändå på Geoffrey Rush – filmen vore otänkbar utan honom, och han kommer enligt min teori ingå i King’s Speech-”svepet”.

Kvinnlig biroll. Hailee Steinfeld för True Grit. Vad som också gör det ännu säkrare att Jennifer Lawrence inte vinner huvudroll för indiecredd är att femtonåriga Hailee Steinfeld kommer vinna för kvinnliga biroll. Jag går förstås emot mig själv nu och menar att Helena Bonham Carter inte vinner för The King’s Speech, men hennes roll är för anonym där och en skådespelerska av hennes kaliber ska/bör vinna kvinnlig huvudroll för något pampigare.

Regi. Tom Hooper för The King’s Speech. Säger sig självt. Men han vann Directors Guild Award i år och i 90% av fallen har den regissör som gjort det fått regi-Oscar. Det händer ju ibland det blir en film som vinner för bästa film och en annan som vinner för bästa regi. Men jag tror som sagt på ”svepet” i år.

Originalmanus. Aaron Sorkin för The Social Network. Logiken föreslår detta och det rör sig egentligen om ett tröstpris för en populär film som inte kommer vinna så mycket annat (om jag inte har fel, som sagt). True Grit och 127 Timmar är förstås med i leken någonstans men det känns som att någon väl får ta och ge Aaron Sorkin en Oscar nån gång.

Manus på förlaga. David Seidler för The King’s Speech, alltså, och då går jag emot en del trovärdiga teorier som föreslår att Christopher Nolan vinner detta för Inception av samma anledning som Sorkin vinner för The Social Network. Och att manuset är så fullt av historieförfalskande att det vore skamlöst. Men kunde Braveheart vinna för bästa manus så finns nog inte någon inbyggd trovärdighetsklausul i priset. Om nu Geoffrey Rush, Colin Firth och regissören Hooper vinner så vinner King’s Speech för manuset också.

Årets animerade film. Toy Story 3 kanske?

Årets utländska film. Biutiful. Här kan jag också ha fel, för den här kategorin är ofta svår att sia i, bland annat eftersom att alla medlemmar i akademin MÅSTE se alla nominerade utländska filmer. Det hela resulterar i att olika röstare har olika favoriter och att det ofta blir jämnt. Man kan ju hoppas på Hämnden, som ju vann sin Golden Globe, men det är i den här kategorin inte lika säkert som i många andra fall. Jag säger Biutiful eftersom att Javier Bardem är nominerad för bästa manliga huvudroll för samma film. Det ena brukar oftast leda till det andra.

Foto. Roger Deakins för True Grit. Här blir det också ett undantag i kungens svep, skulle jag tro. Deakins har varit nominerad nio gånger tidigare utan att vinna och när det rör sig om breda Western-landskap så känns det svårt att inte tro annat än att han vinner till slut. Har jag fel har jag helt fel.

Klippning. Andrew Weisblum för Black Swan. Den tänkbara motståndaren är The Social Network som var fiffigt gjord på många sätt och som lyckades förklara en intrig som egentligen innehöll mycket abstraktioner. Men jag kör på tesen att ju fler och dramatiska klipp en film har desto större risk för att den får en Oscar. Black Swan var en massa shit in your face, och jag tror den får en Oscar för besväret.

Kostym och Art Direction. Robert Stromberg (”Stromberg, you’re quite insane”), Karen O’Hara och kostymerna av Colleen Atwood, allesammans för Alice i Underlandet antar jag. Återigen – är det flådigt så brukar det vinna.
Makeup. Rick Baker den gamla godingen, samt Dave Elsey, för The Wolf Man. Samma sak där, det är flashight liksom, även om Barney’s Version är nominerad där Paul Giamatti åldrades med stor stil, tydligen.

Musik. Alexandre Desplat för The King’s Speech, återigen med ”svepet” i åtanke. Annars vore det ju kul om Trent Reznor vann en Oscar (bara tanken!) för The Social Network.

Originallåt. Randy Newmans ”We Belong Together” från Toy Story 3. Disney är ju stammisar i den här kategorin. ”Coming Home” från Country Strong skulle kanske vunnit om det inte vore för att Crazy Heart gjorde country till förra årets grej. Nu vinner Randy igen.

Visuella effekter, ljud och ljudmixing. Inception i alla dessa tre. Det brukar vara så. Det är vad man skulle kunna kalla Matrix-logiken. Den som leker med datorerna mest vinner. Alice i Underlandet står förstås som konkurrent, men jag tror hela 3D-tjohejset egentligen avskräcker ganska många.

Dokumentär. Ja du. Inside Job kanske? En dokumentär om Wall Street-skurkar som snor pengar? Restrapo, om soldater i Afghanistan? Varför handlar dom Oscarnominerade dokumentärerna alltid om samma saker? Exit Through the Gift Shop, om Banksy, är nominerad vilket ju är festligt på sätt och vis. Den vinner inte. Jag singlar slant, det blir Inside Job.

Kortfilm. Som jag brukar göra i dom här småkategorierna hade jag lite lätt skrockfullt helt tänkt att gå på titlarna och tänkte lägga min röst på Na Wewe – Na som i ”Name” och Wewe som i ”Winwin”, eller nåt sånt – men så såg jag alla filmernas trailers och… tänker fortfarande kryssa för Na Wewe.
Kortdokumentär. ”Killing in the Name”, om islamistisk terrorism och självmordsbombningar och så vidare. Av samma anledningar som ovanstående.

Animerad kortfilm. ”Day and Night” ska tydligen ha gått före Toy Story 3 så vi kör på den.

*

Och ”Its time for Oscar, Oscar, Oscar, who will win” härstammar ju förstås från Billy Crystals medleysång som han alltid brukade inleda varje Oscarsgala med när han höll i den. Detta, från galan 1998, gör mig rättfärdigt nostalgisk:

 

Robin Williams skyller på Kanada

 

Dustin Hoffman vinner för Kramer vs. Kramer och levererar det bästa Oscarstalet som, åtminstone jag, hört (Varning! Finns risk för överdos av classy shit!)

 

*

 

Och så, sist men inte minst, filmen Sylvester Stallone inte fick något pris alls för:

 

Annonser