Tisdag 1/3 2011

av Fredrik Fyhr

Vaknade och trodde jag flöt, guppade omkring till havs. Insåg att det bara var sängen och lakanen och att jag låg som en slags skrothög. Innan jag ens öppnade ögonen: feber. Sträckte mig efter termometern som visade 38.2, 38.6… jag låg och skrattade åt mig själv sen, oförmögen att röra på mig och ändå sugen på att skriva, jobba, komma igång och säga vart var jag någonstans, fastän det uppenbarligen är precis dom här sakerna som föranlett detta feberkaoz. Jag är en förlamad migränzombie som inte kan sluta tänka. Insåg att jag blev tvungen att försöka sjukskriva mig, mentalt, någonstans. Sov allt som allt i 14 timmar kanske. Helt körd. Skrot och skräp, huvudvärk, Fincherstämningar, REM:s Daysleeper, ändå det ändlösa pushandet framåt och allt jag kan höra för mitt inre är kättingar som slår i en enorm hangar. Där plan aldrig lyfter. Bara ett enda, det som alla väntar på. Time Out of Mind, precis så, ‘til I Fell in Love With You och Million Miles och Cold Irons Bound och Trying To Get To Heaven och alldeles säkert To Make You Feel My Love. Såg Before Sunrise och Before Sunset för inte så länge sedan, höll på att gå av på mitten. Där har vi det, jag menar det där… är vad jag menar. Kaos. Och synkronisitet. Nutid och dåtid är bara ett tryck på en knapp, det som sker har redan hänt, ödet och framtiden är samma sak. Perspektiven är ändå märkliga. Hela existensen, den här, är egentligen bisarr… ogenomtränglig och hypnotisk, som i Aguirre, bara en mystisk surrealistisk färd mot en säker död.  I dom här ljusen, dom här mörkren, springer vi runt som oklara gestalter i ett skinande mysterium… men allt vi gör är att leka kull med varandra. Fortfarande. Om och om igen. Du är, du är, du är du är…. Skickade ett och annat meddelande över vattnet, hur kunde jag låta bli i det läget, skrev om hur märkligt det ändå var att vi en gång träffades där och då och att hon verkar dra fram som en storm där hon går, att hon dyker upp och så händer bara en massa saker. Jag skrev ”You know, you’re all chaos” och hon skrev ”Life’s weird. What can you do?” En mycket blond klackspark åt hela mysteriet, det så kallade. Minns en sommarkväll, natt, gryning, där vi… och jag försökte reda ut för mig själv hur allt det där gick till egentligen, men jag kom inte fram till något. Det bara… blev så, där och då, i soluppgången, på den där stranden. Jag skrattade. Life’s weird, what can you do. Där har vi en sanning.

Annonser