Onsdag 9/3 2011

av Fredrik Fyhr

Mars. Kvar i kvartalet man inte minns. Dom fyra-fem första månaderna av året blir alltid som en enda vag våg av rastlös stiltje, som man inte minns något av sen. Det är åtminstone inte februari längre. Blev sjuk, kändes ungefär som att vara under attack. Immunförsvaret föll som höghus i en Godzillafilm. Hade som pulserande blixtar i huvudet, mellan tinningarna, 38 jämna grader, helt utslagen. Tillät mig att planera, ändå. Arbetar med rå skärpa nu. Märker att jag numera drömmer drömmar som är så starka att jag börjar leva ett eget liv i dom. Utvecklar ett helt eget drömminne, en drömidentitet… I den ambivalenta sprickan finns grund för att göra bra saker. Jag letar alltid efter ambivalenta sprickor, eller, jag borde i alla fall göra det…. När jag blev frisk kom något slags lyckorus över mig. Utanför fönstret var det ett enormt vårljus. Skrev en låt och gick ut på en promenad, köpte böcker, bland annat små och svarta sådana, spenderade en massa pengar, bland annat på Ariman. En underskön isländsk dam. Hon sa att man ska följa hjärtat och aldrig göra saker för att det är lämpligt eller för att någon visat vägen, utan alltid för att man vill och för att det är rätt och naturligt. Att känslan föregår rörelsen, valet. Och att man inte kan vara fången i sin rädsla. Att det som sker det sker. Hon sa det varken mer eller mindre. Jag satt där helt paff. Dom gick till bussen, antar att dom bor i Malmö, och jag var helt enkelt tvungen att häva ur mig ett Will I ever see you again? Tisdag. Helt adekvat. Efterfest med ”familjen” på Botulfs. Icke att förglömma: Vargtassen! Det förklarades att man alltså ska snatcha med handen framför någon man gillar, och låta batchow typ, då hade man ”vargtassat” någon och då var det tydligen hundra procent att det skulle lyckas. Obestridlig logik där… Vackert väder idag. Plaskblött, friskt, hade hagel i håret på väg hem. Festivalväder. Nostalgiskt. Ett väder som påminner mig om gamla regniga eftermiddagar på gymnasiet, av någon anledning. Vet inte varför, en reva i minnet bara, som uppfylls av minnen av vissa väder… När upplevelser blivit minnen är dom en gång för alla minnen. Är det därför vi rör oss som främlingar fastän vi inte är det? Det finns något ovärdigt och förnedrande i det där ignorerandet, förnekandet, dessa konstanta lögner som läggs på lögner. Livslögner. Har någonstans kommit på att jag accepterat att allt är som det är. Bakom det accepterandet kan jag också se konturerna av att inte bry mig någonsin. Jag känner mig redo för något nytt. Det har jag konstaterat förut. Det vore bra att bli klar med det här först. Men samtidigt vore det bra om det sker medan jag gör det också. Jag kan inte klara det här alldeles själv, som den gode vargen sjöng.

 

Annonser