Dinosaurier

av Fredrik Fyhr

Vi är dinosaurier. Dom betraktar redan resterna av våra ben. Dom studerar spåren av våra gator och torg, dom spanar efter spår som förklarar vår natur. Dom mäter fotsteg, ryggrader, hur våra röster kan tänkas ha låtit. Dom älskar oss monomant, och bryr sig mer om oss än vad vi själva gör om varandra.

 
Vi är dinosaurier, vi rör oss här i en historia för andra att vidröra. Vi kastar våra egna skuggor i just vår stund i solen. Idag snurrar vi runt, ikväll ligger vi på rygg. Vi spanar ut från våra fönsterrutor, vi släcker våra sänglampor. Nu är dagen slut. Imorgon kommer imorgon. I övermorgon kommer imorgon vara över. Vi bebor den tid vi redan haft. Vi tror oss kunna frodas här som odödliga insekter. Vi tror oss kunna leva i en evighet, som gudar eller intigheter. Men den cirkel som vi kallar jord har ingen åsikt. Ett stenkast i rymden, och istid breder ut sig. En spricka i systemet och reaktorerna utplånar oss. Men slocknar solen snurrar jorden vidare i kolsvart mörker. Den dagen är dagen över.

 

Samtidigt som allt det här pågår
drömmer jag, kanske alldeles ovidkommande,
om en vanlig dag i april:
Det regnar kaffekoppar,
dom går i kras över
asfalten tätt, ett efter ett
Bruset anländer i fjärran, en
tsunami av svart skånerost sköljer upp bilarna, busskurerna, mig och dig
Vi går under i ett meningslöst skämt
Jag vaknar utan vidare
Ingenting har hänt
Jag skriver för eftervärlden:
Stan kryllar av kånken, blå baskrar,
ser inte skogen,
för alla träden,
och……

 
Idag visar himlen regn. I fönstret är det måndag. I spegeln är jag själv, ännu.
Där ute lägger sig bruset över mina öronhålor, ett sorl som sveper med sig
tankar som driver medan jag rör mig ner
längs gatan där, där någon
bekant står med en meningslös kommentar
om något jag redan glömt, små ord
som faller in i ett sorl som sveper med sig tankar som driver medan jag rör mig ner
längs gatan där, där någon
väntar på en buss som är försenad som
både han, hon, dom och vi gjort, gör om igen, ännu
om och om igen, anländandet, hållplatsen
Det skallrar, piper, rasslar om maskiner
Vi för ett sådant väsen
Vi för i vår alldeles egna dans i det solljus vi fått tilldelat, vi skapar
ett sorl som sveper med sig tankar som driver medan jag rör mig ner
medan jag rör mig vidare,
medan jag rör mig bortåt,
medan jag rör mig mot dig
medan jag rör mig bort från dig,
medan jag rör mig hemåt,
medan jag rör mig inåt,
medan jag ännu lever,
medan jag ändå dör,
medan jag i detta nu driver
framåt längs dagen vi kallar idag
medan det upphör

 

Ur ett hål mellan dina ben föds ett skrik
I ett hål mellan rader av sten ligger lik
Vi deltar i stafetten av röster, vi växlar och
går förbi varandra i ett sorl som sveper med sig
våra tankar, som driver medan vi rör oss
och utgör den tystnad som redan ebbat ut;
dom undrar redan hur vi verkligen såg ut

 

Vi är dinosaurier. Dom betraktar redan resterna av våra ben. Men dinosuarierna lever än, om det är en tröst. Dom finns inne i biblioteket. Jag såg en i det idag som pågick igår, det var ett barn där med långt rött hår, som rita med krita och vattenfärg, en dinosaurie med käft, stomme och märg – Jag såg den med egna ögon, jag svär, den var alldeles på riktigt, grön, röd och skär.
Kanske möts vi där
I bilder och ord
Sitter vi fast i ett ingenting, någonstans
på ett barnboksbord?

Varde streckgubbe-Jesus
Varde vattenfärgsdino
Varde mig
Varde dig
Hand i hand
i färgkritefärg
På papperet, i ord
lever vi någonstans
utan kött och blod

Det här är en tanke jag tänker. Den förs fram i ett sorl där den sveps med.
Studsar mellan kanterna av det ena eller det andra
tills den utplånar sig själv
Allt är inte relativt
I ändarna av färgerna
finns svart
eller vit

 

Men vi är ändå dinosaurier. Dom betraktar redan resterna av våra ben. Dom studerar spåren av våra gator och torg, dom spanar efter spår som förklarar vår natur. Dom mäter fotsteg, ryggrader, hur våra röster kan tänkas ha låtit. Dom älskar oss monomant, och bryr sig mer om oss än vad vi själva gör om varandra. Kanske mer än jag för dig och du för mig. Vi har så mycket att tänka på.
Redan imorgon ska ju så mycket hända
Och i övermorgon kan det vara för sent
Och i överövermorgon, och i överöverövermorgon
och i överöveröverövermorgon, hör mitt urtidsvrål, mitt levnadsken
Vi är dinosaurier. Dom betraktar redan resterna av våra ben.

Dansa min docka
medan jag kammar ditt hår
Medan du kan sjunga
om allt som hände igår
om att tiden är kommen, att tiden går
Att tiden är gången, att klockan slår
Att allting går vidare, att allt har redan hänt
Tiden har pågått
Vi har skett

Kometen kommer
kometen kommer
kometen kommer
kometen kommer

 

*

14/3 2011

Annonser