Onsdag 16/3 2011

av Fredrik Fyhr

Det är onekligen vår nu. På väggen fram till Selmas har någon sprayat texten Nymålat och en smiley. I gränden en tonåring som hojtar ”Ey kompis du tappade nåt” och jag ställer mig och ser efter om några slarviga lösa sedlar eller dylikt ramlat ut. ”Din fart!”. Man ba ööhööhöö, din mama…. fast sen skrattade jag ganska mycket. Inne på biblioteket, läser sår höll jag på att skriva men jag menade förstås läker sår. Inte sår; lindrar rastlöshet, snarare. Botar all slags ångest, förlöser allt slags tryck. Jonathan Franzens tio regler för skrivande. Rätt mycket självklarheter, men också trams som att det är tveksamt om bra litteratur kan existera hos en författare med aktiv internetuppkoppling. Hittade några böcker av honom och insåg att han hade dom där reglerna för att han var en oerhört trist författare. Ju mer en författare tjatar om den ökända disciplinen, desto tråkigare författare rör det sig oftast om. Disciplinhetsen är vår tids genimyt…. Man måste bevara sin besjälning. Det är alkemi, och om man kallar såna termer för pretentioner då är man bara en… skrutt. Om man inte kan andas sitt eget skrivande saknar man kärnan. Om man behöver allsmäktigt rådande disciplin då skriver man för att man faktiskt valt det. Det har då inte jag…. Stryker runt hyllorna. Ekelöf. Och Henry Miller. Ibland är det som att det inte finns några andra…. Tur att det var så bra väder, skönt kallt regn, disigt duggande hela dagen, vit himmel, blekt ljus, mycket blaskigt, sånt väder skåneborna avskyr och ser som sin egen medfödda plåga som jag, faktiskt, älskar rentav. Känns som England, den verkliga världen, den overkliga naturen. Något sånt. Ja det var tur hur som helst, för jag var så förbannat jävla ursinnig. Gick hem med en vulkan i bröstet. Feghet, grupptryck, inkonsekvens, egoism, fåfänga, okänslighet, allt inbakat i en enda gest. Vissa människor är helt enkelt obotliga primadonnor, alldeles obegripliga, som psykotiska bebisar… psycho babies, hah, där fick du till det…. Saker är vad dom är. Jag sover bort vreden och vaknar utan vidare i en existentiell känsla som liknar harmoni. Den är hård, sträv, tunn, men den är också berikande på sätt och vis, annars skulle jag göra något åt det. Saker skulle kunna vara så mycket bättre, men ibland måste man kunna konstatera för sig själv att man faktiskt klarar sig. Zen, zen, zen, zen. Ta tillbaka morgonen. Jag behöver den nu. Gick hem genom Stadsparken halv sju i ett rött sken från himlen. Jag kände mig bättre än på länge. Gick förbi Hilbur, lutad och kal i morgondimman under det blekta, frostiga, gröna. Jag suckade vemodigt. Men det spelar ingen roll. Min stolthet sårades, faktiskt, av dom där antydningarna och det där automatiska psykologiserandet. Som om jag inte skulle veta mer än jag skulle vilja veta om alla dom där sakerna. Det är ju därför jag gör som jag gör. Trött på hela den Goffmanska farsen, jag blir alltmer rastlös. Jag förstår precis vad Charlie Sheen håller på med. Jag tror jag längtar efter något liknande. Något jag har svårt för är strikt förnuft. Jag går inte med på nyktra perspektiv och oförmågan att sväva iväg, oviljan att improvisera och se breda fält, många färger och möjligheter. Det måste vara hemskt att vara nervöst lagd, pedantisk, noggrann och organiserad. Jag måste få göra saker ostrukturerat, upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka och ut och in. Det är mitt sätt att andas.

Annonser