Briljanta filmobservationer: Bibeln

av Fredrik Fyhr

Bibeln. The Bible – In the Beginning. 1966. :(. I begynnelsen fanns det rökeffekter och mörkröda ljuseffekter i oskärpa. Sen fanns det två blondiner i 70-talsfrisyrer. Tjejen tog ett äpple från ett träd av en ”orm” som ser misstänksamt lik ut en gubbe i en svart kåpa filmad i dåligt ljus i ett fejkat plastträd… Och håhå jaja, det är tre timar kvar av den här filmen eller hur? … Okej, så John Huston gjorde alltså en filmatisering av Bibeln….. Ja, det ska ju vara en karl av John Hustons midjemått som tar sig an den uppgiften (han var dessutom ateist, så det hela måste alltså röra sig om hybris; det är förstås han själv som är Guds röst i filmen). Ändå är det ingen ordentlig filmatisering, om man nu ska vara petig, för den går faktiskt bara igenom dom första 22 kapitlen eller så… Och då är den ändå alltså. Tre. Timmar. Lång. Jag lovar att det här är en av dom tråkigaste filmer som någonsin gjorts. Jag skojar inte! Jag är världens snällaste kritiker vad gäller dramaturgi och tempo – en film kan vara bra även om den är oerhört långsam, menar jag – men det här är något helt annat. Det finns ingen som helst rörelse i filmen. Den står still. I tre timmar. Värst är det när George C. Scott dyker upp som Abraham och muttrar i en timme eller så – undrar förresten om ”Grr…. I will SMACK them!” är ett äkta bibelcitat – men jag kan inte säga att Peter O’Tooles stirriga Obi Wan-Kenobi-dödsängel  är något höjdarmoment i filmhistorien heller (han spränger Sodom och Gomorra i luften med hjälp av arkivbilder av atombomber). Huston spelar själv Noa, och han är sådär jobbigt dålig och självmedveten, dessutom jätteskäggig, i rollen. Vi får veta att att folk innan syndafloden gick runt i röda kåpor och hade mystisk ansiktsfärg i sina ansikten och att folk i Sodom och Gomorra gillade fluffiga peruker och solkräm (Det var helt klart inte med i boken!). Varje gång man hör ”Guds” röst blir man lika irriterad på att han låter som gubben i Chinatown (framförallt eftersom alla andra människor pratar låtsas-Shakespeare-engelska; dom säger ”thou” hela tiden och speakest såhärest liksom; alla kvinnor i filmen tilltalas ”Wife” också, det gillade jag. Fräscht liksom). Intrigen är verkligen repetativ – den ena får den ena avkomman som blir den andra avkomman, osv osv, och gång på gång blir gud sur och bitter när han ser vilka bitchiga drägg alla människor blivit. Gång på gång river han ner torn och översvämmar jorden, eller jävlas med folk generellt och får dom att offra sina djur, familjer, etc. Man kan riktigt se framför sig hur han börjar tycka hela den här skapelseidén var värsta failen. Filmen gör inte Bibeln vettigare heller. Det är fortfarande oklart varifrån Noa får alla sina giraffer, kameler, strutsar, elefanter, tigrar, lejon, leoparder, brunbjörnar, isbjörnar, myrslokar, jättesköldpaddor, flamingos, flodhästar och orangutanger (eller varför dom inte äter upp varandra, alt. har sönder båten – Hur kom dom ens ombord? Hur håller båten? Och varför lyckas ingen annan ta sig ombord? Menar dom att Titanic gick under av ett isberg, men att Noas egna jättebarkbåt, lastad med två cirkusar, klarade Armageddon?). Och, återigen, vem vem vem var Kains fru?? Jaja. Det är Bibeln the Movie, vad kan man förvänta sig. Boken var helt klart bättre än filmen! Tror jag.

Annonser