Fredag 1/4 2011

av Fredrik Fyhr

Vart tar tiden vägen? Den rinner iväg, brinner upp, försvinner bort. Sommartid spelar spratt med mig, jag märker att jag då och då inte vet vart jag befinner mig och jag har ingen aning alls, inte den blekaste, om vad klockan kan tänkas vara. Är detta ett problem? Jag köper hursomhelst folköl. Gör vietnametisk nudelwok. Sambal och muskot. Mina byxor är sönder, jag behöver nya byxor. Det är mitt största problem idag. Jag har kallat det emotionell lågkonjunktur, men jag börjar tro att det bara är jag som är stämd på det här sättet. Nya byxor. Allt annat är övertolkningar. Varmt solsken och kalla skuggor. Någon ropade hennes namn. Efteråt var hon störd. Jag tar mig friheten här att säga att det rör sig om ett ”kvinnligt” kännetecken. Män ältar. Kvinnor är empiriker. Mer målmedvetna. Ibland som små sparvar, lämnar det ena för det andra. Inte alltid förstås. Kanske det bara är jag. Jag såg vitt och blått flimmer i fönstret när jag gick förbi. Dom såg förmodligen på en film. Jag tycker rent spontant om Håkan Juholt och strategin dom valt där i ”partit”. Det ska bli spännande att se om han kan slå en spricka i den glansiga hala hinna av likgiltig indifferens som tvålen Reinfeldt har omkring sig som ett Macchiaveli-inspirerat skyddsfält. Jag är helt på andra sidan av stan. Kanske därför hon ser på mig som hon gör. Det kanske finns något där. Jag har ett albumprojekt men ingen aning om vad jag ska göra. Lade jag in henne i henne och dom blev en symbios; när den ena försvann fick jag med resterna av den andra också? Dom rester som låg kvar och skavde någonstans inuti? Det är inte alls omöjligt. När jag tänker tillbaka på det inser jag att jag ofta nämnt deras namn samtidigt. Ingrid och Valentina, dom är som varandras ekon. Den ena följer den andra steg för steg. Jag satt utanför byggnaden och läste, någon gick förbi och gav mig en blick och jag fick omedelbart en överväldigande känsla av formatering. Eller omformatering. Jag kan inte förklara det med ett bättre ord. Jag kände plötsligt alla separerade enheter kring mig, som att en stor kollektiv upplösning nu pågår och snart kommer det stora bladet vi alla befinner oss på att vändas. Ljuset blåser ut mig på dagen. Jag är trött på kvällen. Men jag vill inte att det ska förändras, just nu känner jag inte för det. Det regnade igår. Varje morgon är det blått, fågelsång. Varje dag är det vår. Dom har öppnat uteserveringarna på gatorna här, dom börjar lysa i mörkret när det skymmer; hela stan doftar valborg. Jag vill inte att det ska bli sommar. Jag vill stanna i det här.