Söndag 10/4 2011
av Fredrik Fyhr
Ett lundaår börjar på hösten och slutar på våren. Valborg firar våren, alltså början, uppståndelsen, men här blir Valborg den stora avskedsfesten. Sommaren anländer, lägger sig som en öken över staden, en öken den sover under. Så vaknar den i september. Somnar sista april. Är det bara jag som tänkt på det? Jag tycker det är så roligt, hur vissa skakar på huvudet. Vad man än säger är det en onödig komplikation. Kan fortfarande fascineras av det där med skillnaden mellan mat och måltid. Vad var det som var så roligt? Jag tror aldrig jag helt kommer begripa det…. Då tror man nästan att man är radikalt på andra sidan stan, radikalt vriden fel, radikalt vid sidan av. Men det är man inte. Aldrig helt. KTH har en Spotifyreklam som verkligen knäcker vidrighetsbarriären. Den är inte okej. Den är sjukare än något jag någonsin skrivit menat som satir (det var ju satir, det är vad jag menar). Men jag märker att det känns angeläget att vända mitt eget ljus mot mig själv. Om vi alla är en del av allt det här – allt det som faktiskt är sjukt, och det som dessutom nu söker sprida sig till rötterna – då måste jag också vara det. Jag kan inte bara stå på Speaker’s Corner och hävda det. Vill inte bli en falsk profet med övertygelsens iskyla i blicken. Vill inte vara Marcus Birro… Jag vill köpa samma iPhone, äta samma veganska kladdkakor, skriva samma CV:n om mig själv som en god karriärmänniska, se till att tjäna samma pengar och ännu mer, fixa samma kontakter och uppmuntra allt som inte betyder någonting alls men som väl säkert gör någon någonstans lite framgångsrik va …. och sen spy upp allt det där mitt framför ögonen på en vimmelfotograf och ge den giriga jäveln alla mina pengar (allt jag har!) för att han minsann SKA lägga ut det, tagga mig fett, sen se alla mina fb-vänner försvinna en efter en. Något sånt. Astrid Lindgren ska förresten inte vara på 20-kronorslappen. Hon är ovärdig. Det bidrar inte till någonting. Alla kommer ändå alltid ge Astrids småländska välling till barnen. Vad ska hon på lappen att göra? Det stillösa överflödet är nästan pornografiskt. För Sverige i tiden, det gäller väl inte bara kungen? Jenny Lind, till exempel, är hon okänd? Hon fanns, hon var svensk, tiden går både bakåt och framåt. Astrid Lindgren var dessutom en ganska medelmåttig författare. Pengar är å andra sidan inte värt någonting alls. Selma Lagerlöf har alltid varit värd mer än tjugo kronor…. Och Svenska akademin, nobelpriset, vad pratar jag om egentligen? Non serviam. Jag säger som Henry Miller. Vad? Ja, allt som Henry Miller säger säger jag också. You can quote me on that…. zen, zen, zen; det mesta är sagt och gjort men jag mår bra utan att lyckas uppleva lycka. Det finns inga paradoxer och enbart paradoxer. Sök dig till kärnan av allting, ögat i stormen av det enväldiga kaoset, finn ro där, låt det upplösas; zen zen zen…. Ju bättre och mer effektivt jag arbetar, spenderar mina dagar, lever som jag vill, desto större vidgas skuggan av mig själv. Känslan av att A leder till B, att det är som det ska, leder genast till känslan av att inte alls vara nöjd. Balansgången blir mer dramatisk, och det finns ett mörker längre ner än ljuset når. Varit där, det är över, en ”fas” som man säger – alla måste ju vara sjutton någon gång, denna outhärdliga tid i livet att behöva gå igenom – men jag känner den kalla luften där nerifrån ännu, som från ett korsdrag. Det håller mig medveten. Jag objektifierar en människa med hjälp av hennes tilltalsnamn och tror att jag därefter vet vad jag vill ha (vem, alltså). Jag ser ju klart och tydligt att det är ett självbedrägeri, men jag vet inte vad det annars skulle kunna vara. Ingenting, förstås. Men det duger inte heller. Det är alltid, måste alltid vara, någonting annat någon annanstans. Utom räckhåll. Sen inom räckhåll. Du sträcker ut handen, du har det nästan, och det är här du ständigt befinner dig, det är i denna rörelse du rör dig framåt….
”På något sätt har övertygelsen om att ingenting fanns att hoppas på haft en välgörande inverkan på mig. I veckor och månader, i åratal, faktiskt hela mitt liv har jag sett fram emot att något skulle hända, någon tillfällighet som skulle förändra mitt liv, men nu, när jag inspirerades av den absoluta hopplösheten i det hela, kände jag mig plötsligt lättad, kände det som en tung börda lyfts från mina axlar.” (Henry Miller)
”Innan den för vilken detta är skrivet kom i min väg fantiserade jag om att någonstans utanför, i livet, som man säger, låg alltings lösning. När jag mötte henne, trodde jag att jag fick grepp om livet, fick grepp om något som jag kunde sätta tänderna i. Istället förlorade jag alldeles greppet om livet. Jag grep efter något att hålla mig till – och fann ingenting. Men genom att sträcka ut händerna, genom ansträngningen att få fäste, slå rot, rotlös som jag var, fann jag trots allt något som jag inte hade sökt efter – mig själv. Jag fann att vad jag hela mitt liv hade eftersträvat inte var att leva – om det som andra gör kallas att leva – utan att ge uttryck åt mig själv. Jag insåg att jag aldrig hade haft det ringaste intresse för att leva, utan bara för detta som jag gör nu, detta något som är en parallell till livet, en del av det och bortom det på samma gång. Om jag råkar dö i dag eller i morgon har för mig ingen betydelse och har aldrig haft det, men att jag inte ens i dag, efter åratals ansträngning, kan uttrycka vad jag tänker och känner – det plågar mig, det gnager. Från barndomen och framöver kan jag se mig själv jaga efter denna fantom, utan att njuta av någonting, utan att önska någonting annat än denna kraft, denna förmåga. Allt annat är lögn – allt vad jag någonsin sagt eller gjort, som inte har haft detta till mål” (ur Stenbocken)
”Om jag fortfarande vore en man med stolthet, hederskänsla, ambition och så vidare, skulle detta liv förefalla mig som degraderingens lägsta pinne, men nu välkomnar jag det, som en invalid välkomnar döden. Det är en negativ realitet, precis som döden – ett slags himmel utan dödsskräck.” (ur Kräftan, när han fröjdas över sin anställning som korrekturläsare :))