Måndag 18/4 2011

av Fredrik Fyhr

Att söka: Den ultimata paradoxen. En darrande vibration mellan tinningarna, ingen sömn och en obekväm hetta i kragen; röster fram längs tågslumret. Sover bort känslan av surrealism. Vaknar med Alvesta utanför fönstret, solen har gått ner och kupén är gles och sval. Sällsam sent på jorden-stämning, i bistron lutar sig mannen bakom kassan fram mot mikrofonen och informerar resenärerna om kaffe och avec, på spanska. Bien venidos, säger han. Ladies and gents. Längst bak en man med armen över det röda räcket. Spejar utan att egentligen fästa blicken på något. Druckit öl i några timmar, är alldeles stilla och tyst. På andra sidan fönstret mörkt blå himmel, svart skog, elektriska ljus som far förbi. När jag var yngre kom jag, äntligen, fram till ett svar som stillade mig. Jag kom fram till att allt förmodligen är en enhet. Att varken tid eller avstånd existerar och att allt bara är, oavbrutet och konstant. Läser Hesses Siddharta och noterar, återigen, att någon, givetvis, redan kommit på det här. Floden. Om. Tåget. Avgången. Plattformen. Doften av syrén när jag når gränden. Det stilla. Något som knirrar och knarrar bakom ett staket av trä när jag går förbi under en rund skinande lyktstolpe. Ett avlägset klang någonstans i mörkret. Mina lätta klackars klick och klack. Det finns en stor risk att jag någon gång kommer bli buddhist. Tanken är tyst som en bakgårdskatt, lämnar knappt ett spår efter sig inuti mig. Märkligt nog är det bara som ett slags konstaterande, en något trovärdig prognos. En dag. Såg fyra rakade män i de orangefärgade kåporna långsamt kliva på i Norrköping. Jag tänkte: Det är ett tecken! Så blev jag på en och samma gång besviken på mig själv när de gick förbi, kännbart gick dom; luften backade runtomkring dom, följde dom på vägen. Det kändes verkligen så. Jag, tänkte jag medan jag påbörjade ännu en flyktig inre resa vid tågfönstret, jag har mycket kvar att lära.

Annonser