Måndag 25/4 2011

av Fredrik Fyhr

I.

Tät och tung Noldekväll, plågsamt påtagliga stämningar. Jag betraktar fönster som släcks och tänds; trappuppgången mitt emot tänds och ett ljust blått sken slängs in i min lägenhet; jag spelar The Blue Nile med öppet fönster. Det är en scen jag aldrig verkar tröttna på. Blir tvungen att gå ut; ett ögonblick senare återvänder jag och 80 minuter har gått. När jag var yngre läste jag förargat en artikel där 80- och 90-talisterna omnämndes som Generation Ordning. Häromdagen läste jag ungefär samma artikel, fast med mer Nostradamus inblandat. Nu kallades denna generation för neokomfortister. Det är ett slags kollektivt Svensson-bygge, det är 40- tal, 50-tal, ett ingenjörssamhälle. Jag hade alltså rätt redan när jag var arton, och lyssnade på Mattias Alkberg som sjöng att Även om du inte läst Marx eller Dennis Lyxén, det du känner är helt rätt, dom ljuger dom som säger att dom har makt över dig ljugeheeer… Det är givetvis förskräckligt. ”I hate it when I’m right” som den gode Ian Malcolm (ju) sa. Jag antar att det är goda chanser för att min andra prognos också går i uppfyllelse; generationen som föds nu kring sekelskiftet och framåt kommer bli den T-Rex som kommer ta sig loss ur 80-talisternas Jurassic Park. Den kontroll vi eftersträvar är, som bekant, omöjlig. Tillåt mig att upprepa, som jag nu gjort i sju år and counting: Life finds a way. Om detta är ett nytt ingenjörssamhälle kommer det givetvis rivas ner på nytt. Den dagen blir en fin dag. Och förresten; ”Tron på ett högre väsen och liv efter detta omfamnas av 51 procent av världens befolkning; 41 procent tror på Darwins teorier”. Är inte det en ganska bra sak? Tack gode gud för det, är min spontana kommentar.

II.

Tät och tung Noldekväll, plågsamt påtagliga stämningar. Jag rör mig genom luftväggar av syrén och lummiga grenar rör mig i ansiktet, spindelväv lägger sig över handflatan. Mina tankar är egentligen oväsentliga på en kväll som den här. Det är ändå harmoni. Jag minns en tid då jag faktiskt levde i den känsla av avtrubbning jag har hört ska infalla när man äter antidepressiva. Jag hade en lycka i livet (ett objekt av lycka). Det har jag inte nu. Men i övrigt var livet helt mediokert. Nu går jag hand i hand med Herr Sol och Herr Måne och ibland ösregnar det och då och då märker jag att jag är glad ändå. Det är så det ska vara.

III.

Tät och tung Noldekväll, plågsamt påtagliga stämningar. Det enda som saknas är en citronlund. Och… hm… Nej, jag jag har tappat relationen till ordet saknad. Det blödde saltvatten så länge att det var som att plaska omkring i en potatiskastrull på Midsommar. Nu är jag renad, liksom killen på korset; ja, mitt inre påskägg är definitivt kläckt. Men ändå, jag menar, jag menar, jag menar. Visst. Jag menar bara….

IV.

Tät och tung Noldekväll, plågsamt påtagliga stämningar. En kväll som denna skadar det inte att nynna för sig själv medan man traskar i det ljumma; How do I know you feel it, How do I know you feel it….

*

Annonser