Söndag 8/5 2011

av Fredrik Fyhr

Konsten att skapa innebär konsten att leva; konsten att vakna på morgonen och formulera en mening, ställa den som en pjäs på ett bräde mitt emot leda, eller någon annan ivrig svart springare. Det är konsten att regissera sitt liv, att skriva att man lever och sedan resa sig upp i rummet, gå till fönstret och bekräfta det. Det är konsten att andas djupa andetag, försöka att ta allt för vad det är. Det är, också, konsten att göra bort sig med hedern i behåll. Jag skriver i bläck INSISTO VIRES på ett linjerat ark, men jag vet att det aldrig kommer bli perfekt. Lolita-problematiken har jag, till exempel, alltid haft en klar och tydlig relation till. Jag önskar att jag kunde känna rädsla. Jag önskar att jag kunde spela schack. Minns ännu den där raden jag eller kd skrev, It’s a kamikaze kind of love, och det är skitfånigt men jag är fortfarande alldeles för bra på att köra in mina egna plan i byggnaderna. Det ser så dumt ut att det är roligt. Först en tids förvirring, något slags mål kanske, sen bara ett äh, skit samma och tjong in i närmsta vägg för självutplåning. Typ sådär som drömmande hundar…

*

Allt det här är så tydligt samma sak, egentligen. Tiden går, saker händer. Men tiden går egentligen inte. Ingenting händer egentligen. Skiften sker, variationer, runda objekt som långsamt snurrar och visar en annorlunda bild beroende på vilken vinkel den hamnar i… Du var barn, du blev äldre, du skrev lappar, du skrev ett sms, det här hände igår, det här händer imorgon, förra året, några dagar innan du dör, din lärare på mellanstadiet hade håret i en tofs och alldeles nyss lät någon utanför fönstret, det lät som ett rop, kanske ett skratt; vitt gult ljus, skinande markiser, en fluga i rummet, slut på kaffe, jag duschar, solen skiner, juice, gröt, mer kaffe, etc, etc… men ibland, ibland så kan det vara något alldeles särskilt. Ibland är det faktiskt något som känns viktigt. Det finns stunder då man tydligt märker att nästan allt annat glider undan, ger plats, för denna enda sak, och det blir angeläget; det blir din plan, din idé, det ting som överrensstämmer med din mening, längtan. Det hjälper, skriver jag också på arket, om du ser det som ett jobb kall, uppdrag, ditt görande, ditt varande, ditt levande. Istället lägger jag undan pennan och undrar vad jag gjorde igår kväll, och vad det säger om mig (och andra).

Det jag, förresten, verkligen har svårt för – kanske nu ”i denna tid” som man säger, mer än någonsin – är den kvävande relativismen, utplånandet av det tvära, specifika, personliga, likställningen av precis allt, godtyckligheten därav destruktionen av kvalité, hyllandet av fegheten och medelmåttigheten, idealiseringen av försiktigheten och bilden av personlig integritet som en helig ko. Det ger mig en bild av människor som inte har något verkligt värdefullt att bry sig om. Och jag kan inte heller dra linjen. Kan inte sluta göra det jag känner för att göra. Förmodligen därför jag alltid gör som jag gör, det går som det går, blir som det blir, är som det är, etc.

”There is such a total sense of demoralization if you say you don’t care. From start to finish on a film, the only limitations I observe are those imposed on me by the amount of money I have to spend, and the amount of sleep I need. You either care or you don’t, and I simply don’t know where to draw the line between those two points” /Stanley Kubrick, 1975

f.ö.

Dumbo hade stora öron
men flög

Annonser