Kitschlistans Eurovisionlista

av Fredrik Fyhr

En gång i tiden släppte Britney Spears albumet Ooops… I Did It Again och Per Bjurman gav det i Aftonbladet fyra plus, och jag vill minnas att han skrev något i stil med: ”Det här är ju inte speciellt coolt”.

Den som känner mig (lite för) bra vet mycket väl att jag har en liknande relation till Melodifestivalen och Eurovision. Den svenska Melodifestivalen är helt klart en problematisk tillställning, av många anledningar. Det värsta med den är förmodligen dess odemokratiska mediala envälde som – i dessa enorma perspektiv det får – förstås inte bidrar till någonting överhuvudtaget, varken för svenskt kulturliv eller för ”underhållningsklimatet” (here’s looking at you, Blubby!) utan istället stryper landet en gång om året. Bland annat.

Men… Eurovision, däremot, är faktiskt (och har alltid varit) årets stora kitsch-höjdpunkt. Den som påstår att Eurovision var bättre förr, när det ”handlade om musik”, lever i en smurfby-liknande illusion. Näpp. Eurovision Song Contest handlar om fläsk, slisk, skräp, socker, svulst, blaj, bloj, ding-a-dong, tingeling, babusjka-Casanova-Djingis Khan-hard-rock-hallelujah. Det är en slags katharsis-artad hyllning av mänsklighetens största framsteg vad gäller dålig smak och hyllandet av…. ja, egentligen vad som helst så länge det inte på något sätt är bra på ”allvar”. Det innebär, i år såsom varje år, att en dryg majoritet av bidragen består av murket skval, men det betyder också att en och annan uppriktig ballad, eller poplåt, eller nånting-nånting kan dyka upp. En av mina definitioner för kitsch lyder ungefär Total anspråkslöshet vad gäller både artist och låt, renodlad styrka från hjärtat och rakt budskap oavsett produktion.  Och vill man hitta sådan lattjo musik är ESC oumbärligt ställe att leta på.

I år verkar det som att jag, ändå, varit lite mer ambitiös än tidigare och faktiskt fått ihop en topp tio-lista – Jag kan försöka håva in nån slags försenad creddighet här (ironi) genom att påpeka att jag, vad jag minns, aldrig tidigare haft en sådan inför den här tävlingen. De flesta kvalar mer eller mindre in på mina smaklökar, och jag kan tänka mig att den som är bekant med kitschlistan förstår hur dom här låtarna hänger ihop.

För övrigt så går den andra semifinalen ikväll, så det är möjligt att flera av dessa låtar inte kommer vara med i final men för enkelhetens skull låtsas vi att det är jag som bestämmer vilka som vinner.

10. Slovenien. Maja Keuc – No One. Weirdo, radio-gothlajvarballad sjungen av någon slags korsning mellan Christina Aguilera och Arwens lillasyster. Jag menar, ja…

9. Makedonien. Vlatko Ilievski – Rusinka. Störig snubbe och störig låt, störigt småcatchy; och småkinky också, låtar om ryska småtjejer känns lite sådär.

8. Estland. Getter Jaani – Rockafeller Street. Samma sak här. Störig brud, störig låt, men den växer in i hjärnan efter ett tag. Sen har jag sentimentala känslor för Estland.

7. Azerbajdzjan. Eldar & Nigar – Running Scared. En riktigt jädra snuskigt välpolerad ballad. Skulle förmodligen hata den om jag hörde den på Mix Megapol – vänta, jag hatar den redan nu i förväg – men i ESC-sammanhang är den rumsren, rentav lite fin.

6. Serbien. Nina – Čaroban. Sjukt nostalgisk liten godisbit som får mig att tänka på Lill Lindfors, Siw Malmqvist och, givetvis, Hanne Krogh men också typ Spice Girls och… överlag någon slags läsk från 90-talet som är dålig för tänderna.

5. Finland. Paradise Oskar – Da Da Dam. Men alltså…. perrrrrkele! Jag vill ju inte tycka om den här låten, men jag menar… stånk…. lilla Peter ska rädda vår planet. Jag menar, ja, hallå? Da da dam da… är inte refrängen typ halvsnodd från Regina Spektor? Ja, nej, som om det nu skulle spela någon roll, när man nu är såld på Finlands blomsterhobbit så är man.

4. ItalienRaphael Gualazzi – Follia d’amore. En låt vars produktionsvärde är så högt att jag måste ha den högt på listan; dessutom är det en låt av Italien, och jag har undrat hur länge som helst varför detta blaffigheternas huvudnation inte velat vara med i Eurovision på så många år. Låten i sig är lite comme ci comme ca (eller sí, claro, prego, rättare sagt) för man jämför den gärna med ”riktig” musik och inser att den är ganska tråkig. Men, alltså, prima pasta allt som allt.

3. BulgarienPoli Genova – Na Inat. Jag verkar vara i minoritet vad gäller den här låten, och jag håller med om att jag är rätt lättköpt, men jag tycker den är rena rama tjongen i gulaschbuljongen. Låt gå för att allt bara är en slags female-fury-Tatu-Pink-pastisch (möjligen lite Robyn där också) men den har en såndär tjutande refräng som jag går igång rätt hårt på. ”Na inat” betyder för övrigt ”in spite”, så redan där känns attityden rätt så rätt.

2. Ungern. Kati Wolf – What About My Dreams?

Den här låten är kort sagt så jävla fet, och rätt på alla sätt. Får gärna vinna alltihop och har en plats på kitschlistan vilken dag som helst.

1. FrankrikeAmaury Vassili – Sognu.

(jag saknar ord)

*

Fotnot rörande vissa andra bidrag. Som sagt är denna lista gjord utan vetskap om vilka låtar som kommer gå vidare; Albanien och framför allt Malta hade bidrag jag gillade som tyvärr åkte ut första svängen. Tysklands bidrag är också bra, men det gills ju förstås inte. Angående Sveriges bidrag stör jag mig på denna Kempe-glaskrossar-untzuntz-puckolåt ganska ordentligt; till viss del för att låten är musikaliskt död, men främst för att texten och budskapet är rätt äckligt. En dystopisk tes jag hört är dock att den har goda vinnarchanser eftersom låten har tre miljoner (!) hittar på YouTube, medan dom andra bidragen bara har några hundra tusen var. Jaja. Jo, och så Irlands bidrag också, jag avskyr skiten. Jag har hånat denna anti-låt av dessa anti-artister ända sedan jag fick syn på dom, men så visar det sig (förstås!) att dom tydligen är modernt ”Lady Gaga-fräscha”. Dom. Suger. Hårdare. Än. Arnold. Schwarzenegger. Sög. Sin. Mammas. Bröst…. eeww… den bara slank in.

*

Och så, ja, givetvis har jag här min ypperliga chans att slänga in en till Hanne Krogh-video

Och frasen med et sukk skyller bølgene inn är no bland det fagraste jag hört i hela mitt liv.