Saker jag skrev angående fragment, minnen

av Fredrik Fyhr

”du har ju så mycket jag aldrig kommer att få”
30/4-10
Utdrag ur den stora samlingen värk

Så oerhört märkligt
hur det kan komma tillbaka plötsligt
eller ”det”
något, snarare

Bara att öppna en dörr och ljuset väller in
tar sina första steg in och ser sig omkring i en dåtid
Det är inte nostalgi
Ligger närmare utomkroppslig sensation
och
på tal om ingenting också

En hel värld
som inte existerar längre
ett helt pompeji kommer plötsligt till liv
i nästan bisarr detaljrikedom
hennes gröna jacka
en fuskpäls fladdrade lätt i vinden
blicken som var någon annanstans
jag också, egentligen

Jag känner
ett vårljus och en vårvind
ett årtionde gammalt
En upptrampad fotbolsplan, snöslask
och snörvel
gruskras under skorna
en grå, halvt anonym trafik
i min hemstad, vid liv
eller vid liv såsom den var vid liv när
jag var där, då

Det är inte ens på riktigt
hör jag mig själv säga
här och nu
Det är så länge sedan att det inte ens är på riktigt
figurer från en dåtid som
en gammal pjäs som
de Chirico-figurer som smyger runt i hjärnan, dåtidens kvarter
bara långa skuggor, små oformliga konturer av
vilka vi var en gång

Och ändå är det som att jag
plötsligt tar dom där stegen
går den där vägen
av någon anledning
på tal om ingenting

Minns tystnaden när vi stängde dörren bakom oss
minns plötsligt hennes röst
den var nästan torr
åtskruvad, men inte helt
ett minimum av sötma mellan läpparna som
resulterade i ett delikat ljud när hon öppnade munnen
och allt hon sa lät tvekande
och samtidigt inte
som att hon inte kunda låta bli att alltid svaja
ungefär som ett träd
och världen blåste alltid så mycket

svajande mellan
det skarpa fotfästet uppåt framåt, nästan som med en knuten näve och
sen, sen, sen det tillbakadragna, som om hon
helt plötsligt kom på att hon
kanske sagt något förhastat

precis så, då, där, där jag stod
och uppriktigt inte förstod
(jag var så liten)
varför hon tagit dit mig
Allt jag kunde säga var
Bli någonting bra men bli det för din egen skull
jag vill inte
se dig gå itu
som någon slags
läkarfru

Och jag som i flera år undrade
vad allt det där betydde
alltihop, allt som hände och inte hände
till och med när det inte ens spelade någon roll längre
och till och med när jag utan tvekan var
stor nog att förstå precis allt
undrade jag ändå varför

Allt är
bortblåsta löv

Jag kan inte bestämma mig för
om jag är ledsen för att det inte finns längre
eller om jag inte bryr mig om
att jag inte är ledsen för det

kanske

små ekon, nästan uttydbara
vissa vintrar
kanske
barnen leker
under hökens vingar kom
och sekunden efter att någon ropar
vilken färg
kan jag höra en svag flimrande ton
som egentligen är en röst
jag en gång i tiden
verkligen
verkligen
verkligen
föll för

…….. luften är fri
uttryck! ……..

*

pawn shoppe heart
13/9-09

doris & boris har varit här över helgen
bott på hotell, jag har arbetat med möbler alltså
rätt mycket, nu rätt trött men
mycket skönt att få vara ifred och
samla tankarna igen
att spendera en hel helg åt ett projekt är ganska ansträngande
nu är det mörkt och tyst här
gör kaffe i en ny kaffekokare
betraktar mitt porslin
mycket är samma som jag hade när
jag bodde i flemingsberg
för två och tre mycket långa år sedan
öppnar kökslådan och betraktar bestick och dylikt
råkar plötsligt få se en konservöppnare
en liten och egentligen ganska elegant
på den tiden var jag inte ”ensam” utan ”tillsammans”
träskaftet har en märklig form
när jag ser den kan jag bara tänka
på en enda sak
minnet sköljer över mig utan att jag bett om det
jag måste blunda och hejda mig ett tag
plockar upp den och väger den lite i handen
mycket avlägsna ekon
överväger att kasta den
tänker allvarligt
ska jag verkligen slänga bort en fullgod konservöppnare
bara för att den nu använts till något helt annat
för enormt längesen?
menar jag allvar?
funderar jag
lägger tillbaka den
en fullkomligt användbar
ganska snygg
konservöppnare

det och lite till
är vad som återstår

Advertisements