Fredag 13/5 2011

av Fredrik Fyhr

Har vänt på dygnet igen. Det känns okej. Har börjat skriva igen. Tänker göra det hela sommaren, eller så mycket som möjligt. Det var tungt, skrotigt först. Kände mig efter första dagen iskallt tom efteråt, svindel vid fönstret. Men nu är det bra, nu börjar båten föra sig längre uppåt floden, inåt djungeln. Det kommer bli ännu svårare att göra saker jag ”borde” göra, diverse administrativa saker, men jag måste tillåta mig själv att låta det bli så. En diskussion om konst, parallellt med en om kaos, parallellt med allt det här andra egna alltså, leder mig hastigt fram till den (förhastade, kanske, men också självklara) slutsatsen att jag helt saknar kontakt. Allt är för mig abstraktioner. Människan obetydlig. Levandet verkningslöst. Allt som händer är inte meningslöst, det är bara det att det knappt händer när det händer. Livet skiner med ett svagt sken…. Snart inser jag att jag inte druckit kaffe idag, och att jag är ganska hungrig, och att jag får huvudvärk, och att tankebanorna börjar bli rätt flummiga. Snart börjar jag se enhetliga former, system, och jag börjar sortera in allt i diverse sorterade mallar, ordningsföljder. Visst kan jag se skillnad på film och verklighet – Fredagen den trettonde består av 24 timmar. Filmen med samma namn (filmatiseringen?) består av 90 minuter. Det är en variant av samma sak, 24 timmar om dygnet och 24 rutor per sekund – tiden snurrar i våldsamma banor, som den lilla trasiga fläkten inuti min skruttiga dator, snurrar sig varm med ett skorrande ljud. ”It’s a classic case of art, imitating life, imitating art”…. ”No. Life is life, it doesn’t imitate anything”…. För två år sedan idag försvann en människa från jordelivet – en formulering så begriplig som någon – och jag satt en blå majmorgon med öppet fönster, blank blick i gryningsljuset, och skrev en sång om hennes katt. Mycket annat har jag glömt, men inte ljudet av koltrasten utanför fönstret; klockan var kvart i fem…. För tillfället är klockan tjugo i sex, på kvällen, jag har en faslig lust att titta på skräckfilm. Jason Voorhees ska ha dödat uppskattningsvis 174 människor, de flesta tonåringar, genom att halshugga, stympa, skallkrossa, lemlästa, spetsa eller bara hugga ihjäl dom. Det är förstås inte samma sak; en annan sak; något annat. Jag tänker att du är, ibland, som en val i mitt medvetande; du ligger strandad med ett hjärta lika stort som en bil, och du andas där i evighet med dina tunga hjärtslag…. Så Jason – scwhung-hugg-schtock – och en barnslig längtan efter blod. Det är skoj…. En tanke landar på en gren: Varför har jag så lätt för att inse och acceptera döden? Utan rädsla eller komplikationer ser jag den. Det definitiva. Smärta uppstår i konflikter av olika slag. Lidelse är att hållas vid liv när hjärtat eller själen eller köttet trotsar, och att verkligen känna, bränna, blöda, såra, vila, slumra, vakna, skrika, inombords, utombords, babord, överbord, plaska, sjunka, flyta, simma, vidare, förföljd av vattenspår; vad du än gör uppstår hetta, för när du lever värmer du upp din kropp; vad du än gör uppstår hetta, för vad du än gör är alltid levandet i sig denna lidelse – hjärtat pumpar, pumpar, pumpar, du går på, går på, går på, hjärtslag slår, slår, slår, du är här idag mitt i hettan av dig själv…. men döden är bara ett skönt, svalt rum. En dunkel simhall, där det ekar, eller ett kallbadhus.

Annonser