Söndag 22/5 2011

av Fredrik Fyhr

Får en crush på det viktorianska. Tänker Madame Olenskij, Babette, fascinerad av detta att det är berättelser om människor som inte är offer utan barn av sin tid. En gång fanns det en värld där vi människor valde dygd och värdighet framför mental anarki; man levde med sina brustna hjärtan för man trodde egentligen inte på kärlek, man trodde på civilisationen och man trodde på självbehärskning och übermensch och man trodde också, för sakens skull, på gud ety då höll man sig på mattan och disciplin var bra. Det är fascinerande… blir sugen på te och konjak. I en liten servis… Det är möjligt att jag inte har så mycket att säga. En slags utsträckning, mentalt, som med lakan; jag har ingen botten nu, ingen fond. Skrev en dialog, blev trettio sidor, plötsligt var klockan sju. Man blir ju förstås lite konstig då. Det känns ändå bra. Det är, när jag skriver om det, närmare mig än det någonsin varit, eller närmare än det varit sedan det dog. Det ligger över mig som ett täcke nu, ett täcke man sover under; men det känns som något bra. Det är där, men jag har ingen kontakt med det längre. Ett täcke, bara. Kanske det är den slutgiltiga terapeutiska lösningen. Förstås. Det är inte lätt. Jag läser gamla rader och saker går sönder i mig. Förstår inte hur jag kunde vara så hjärtlös. Det är inte sant. Jag var upprörd. Jag kan bara inte relatera till det längre. Tyckte jag såg något igår, men det kanske bara var jag. Något annat, något bra. En nattlig promenad, ett fantastiskt regnfall. Tusentals tunna prickar av vatten som handlöst föll av ren gravitation; den där ridån av regn, och jag blev långsamt, sakta men säkert, blöt över hela ansiktet. En fantastisk känsla. Jag sa splutt. Telefon. Hon ringde, sa att hon varit på sin sjätte begravning. Mörkret läckte ur mig, lite som olja i hav, måne i moln. I min hemstad ställer sig själarna i kö för att komma därifrån. Vissa av dom vandrar rakt upp i himlen.