Lördag 28/5 2011

av Fredrik Fyhr

Blöta kalla dagar nu; det känns bra att den här sommaren väntar. Det känns som en benådning. I augusti är det väl samma genomlevda upphettade trötthet ändå. Värmen, och känslan av att jag inte behöver den. För några dagar sen, en nästan bisarr hagelstorm. Jag började skratta. Hela gatan var vit och på mitt golv låg stora vita hårda klumpar som inte smälte. Jag känner för en liten turné i sommar. Inte mycket mer. Saker jag fortfarande vill göra i mitt liv: Åka genom landet, sicksacka från finska gränsen ända ner till Danmark, med en bra videokamera. Köra en bil ner, köra rakt igenom sprickan som ligger mellan vinter och vår. Mars, april. Det är ett spännande klimat, man kan fånga liv i det. Sommaren är, framför allt, monoton. Så otroligt monoton… Vad mer? Inte så mycket mer. En halv sida. Jag är inte säker på vart jag befinner mig i det, men det är å andra sidan bra. I den här takten kommer jag sitta med över fem hundra sidor innan året är slut. Det kanske är bra. VLC shufflar fram There’s no easy way out, och det är ju precis så. Är jag där jag är nu tänker jag inte sluta; det finns ingenting att vända tillbaka till, för den delen. Either you care or you don’t. Det finns många som inte bryr sig. Dom har många känslor, för många olika saker, men det sitter inte fast någonstans. Engagemang är för mig lojalitet och en konsekvent hållning, en form av mental civilkurage. Den som saknar manifest saknar också riktning… Det obestämbara kommer in över min himmel och jag kan inte tyda molnen, måste låta dom vara. Jag skriver små kärlekssånger i förbifarten, bygger textmassor både som arkitekt och murare, undrar ändå fortfarande än idag trots allt vad som händer imorgon. När jag var tre år var min favoritsång OOOOPIDO JA VILL JU VA SOM DU-U-U och en sång som hette Hej vind och som gick HEJ VIND VA GÖ DU BAKOM HÖNET? HEJ VIND VA GÖ DU BAKOM HÖNET? HEJ VIND JA VILEKA MEDEJ KAN DU INTE STANNA HOS MEJ… Inte sådär jättemycket har egentligen hänt. Idag är min sista dag på den här sidan det ojämna strecket. Kan konstatera att jag verkligen tyckte om att fylla år. När jag var liten.