Briljanta filmobservationer: Melancholia

av Fredrik Fyhr

Melancholia. 2011. :). Vad kan jag säga? Jag förstår Lars von Trier. Jag tycker han gjort några dåliga saker, javisst. Han är inte vad man skulle kunna kalla en schysst kille, men jag förstår mycket om honom och jag sympatiserar med honom lite grann… Dessutom tycker jag det är fascinerande att han verkar ha gått omkring och tänkt på samma sak som jag gjort, nämligen detta att om nu mänskligheten skulle gå under och inget fanns att göra åt det… jaha liksom, är det verkligen himla farligt? Jag brukar alltid säga att planeten väl snurrar vidare ändå, och att Moder Jord gott kan klara sig utan homo sapiens. Men von Trier ain’t fucking around förstås, nu ska hela jordklotet utplånas till följd av en planet som gömt sig bakom solen (tittut, here I come!). Filmen inleds med en ouvertyr – och redan då vet man att man har att göra med en bra filmskapare. Många mediokra filmer tycker dom är snoffsiga när dom delar in sig i delar med romerska siffror (Darling), eller börjar utan förtexter (jag har redan glömt vilken det var nu senast) men en ouvertyr kan man inte fuska med, det kräver nån som har äkta koll. Kirsten Dunst är nästa i raden att gestalta en till av von Triers batshitcrazy-kvinnor och som för att poängtera vilken civilisation vi tror oss hålla så kär börjar vi på klassiskt danskt territorium: Den mardrömslika bröllopsfesten. Dunst har just gift sig med Alexander Skarsgård (som jag tyckte verkade shapeshifta då och då till Peter Jihde, men det kanske bara var jag) och dom anländer alltså på sin bröllopsfest, som hålls av Udo Kier; redan detta är en dålig signal. Saker går som dom går. Andra delen av filmen är mer en strikt science fiction-historia och består till stor del av att Charlotte Gainsbourg tassar omkring mitt i natten och är rädd. Filmen är inte helt perfekt, och ganska ojämn; det känns överlag som att von Trier varit mer fascinerad av sin tematik än sina karaktärer. En del saker känns slentrianmässiga (en och annan sex- och kiss-scen kommer till exempel som på posten) och karaktärerna är ibland väldigt skissartade (Stellans menlösa reklamdjävul till exempel, och något är stört med Kirstens föräldrar men man fattar aldrig riktigt vad; Charlotte Rampling är ju ändå alltid iskall). Men överlag gillade jag den. Den är svår att ogilla. Den är bombastisk och lite kittlande, samtidigt väldigt enkel. Den borde heta En liten film om konsten att gå under med stil. Jag gillade vad som verkade vara slutklämmen också; att bara verkligt starka människor får ordentliga depressioner. Andra ynkryggar får panik av en sån banal sak som att jorden är på väg att gå under.

Advertisements