Briljanta filmobservationer: Valhalla

av Fredrik Fyhr

Valhalla. 1986. :/. Jag vet inte hur många med mig som älskade Peter Madsens Valhalla-seriealbum i barndomen, men jag minns i alla fall väldigt entusiastiskt dom väldigt färgglada och fartfyllda äventyren om Tor, Loke, Oden och gänget – det var färgstark skandinavisk serieunderhållning någonstans mellan Tintin och Marvel och det handlade om asagudarna. Det var nice. Att det fanns en långfilm byggd på serien är något som alltid legat i bakhuvudet på mig. Jag borde ha sett den här filmen när jag var liten, men jag minns inte om jag gjort det eller inte – och när jag nu efter mycket om och men sett den (igen?) så förstår jag varför jag inte minns det. Filmen är rätt lättglömd, vilket är trist eftersom den ändå är rätt påkostad. Animeringen är helt okej och alla pratar danska, vilket är kul, och dessutom finns lilla tjocksmocken Kvark, en av dom roligaste animerade figurer jag sett på ett tag. Tyvärr har filmen ingen story; det börjar med att dom två bondungarna får hänga med till Valhall och bo hos Tor och Loke, sen träffar dom Kvark som alla tycker är jättejobbig. Tor vill lämna tillbaka Kvark till jättarna som kastat ut honom, men dom vill inte ha honom. Dom har lite tävlingar om vem som ska behålla Kvark, men jättarna fuskar med magi. Det är inte sådär jättespännande. Filmens största letdown är att den häftigaste karaktären från serien, Oden, bara är med i en scen, och då känns han så inopererad att det egentligen bara är en cameo. Allt som allt är väl filmen rätt charmig och oförarglig, kanske en trevlig bakisfilm för folk som gillar lajv och sånt, och åtminstone okej underhållning för kidsen, men jag ville personligen gilla den här filmen mer. Ungefär som när jag såg om Hugo Djungeldjuret senast (på tal om dom där danskarna) och mest kände mig obekväm. Men jag fattar att dom gjort fler filmer med Kvark. Kvark är skön.

Annonser