Tisdag 14/6 2011

av Fredrik Fyhr

Landar efter två veckor, tanken är att försöka återfå kontakten med det inre igen. Efter två dagar börjar det falla på plats. Jag är på semester igen. Turist i tillvaron. Än så länge stilla, det har inte hunnit bli Amity Island här än. Jag ska påta i min egna trädgård här ett tag, några dagar kanske en vecka, sen ska jag städa ut och röra mig uppåt till slut. Jag vill bara koppla ur när jag vet att jag gjort tillräckligt. Dessutom ska jag printa där uppe. Manuset har legat och samlat damm i flera månader. Egentligen redo. Men planeringar. Ruljans, ruljans.  Nu börjar arbetet likna det jag är van vid. Jag har inte velat gå tillbaka till mitt förflutna, men det är en nyttig bedrift att gå igenom det. En kännbar utmaning som jag lyckas genomföra. Det innebär att bearbetningen är avklarad.

Anteckningar: Det här projektet handlar om skrivandet i sig, skrivandet blir själva jaget. Perspektivet ligger på avstånd och en slags kall intimitet (sex) allt som allt resulterandes i den stora ensamheten. Teknologi är också viktiga inslag. En premiss är minnet, det skiftande, det bristfälliga, skärvorna hela berättelsen består av. Frågetecknen: Hur blir dialogerna? Vad gör jag med egot? Hur pass mycket medvetenhet och politik?

Jag får se hur det blir. Hundrafyrtiofem sidor nu. Redan onödigt episkt. Hoppas på att kunna skära ner det mesta sen. Skulptera fram något stilistiskt enkelt, trots omständigheterna. Knausgård har en malande kvarn vid ett ändlöst fält att så ifrån. Det är lätt att imponeras av, men jag är förälskad i en stor blank lie…. Måste komma ihåg att tillåta mig själv att slappna av också, roa mig. Har fått kontakt med L igen. Det känns bra, sunt, jag trodde jag förlorat all naturlig kontakt. Det blev alldeles för sleazy där ett tag. Det inre lugnet är också bra att värna om. När man lär sig att skynda sig utan att stressa, då är man verkligen på väg någonstans. Jag vägrar, förresten, hissa svarta fanor. För varje avgrundsdjupt ångestvrål måste det finnas att traj laj lej. Det har inte att göra med bipolär galenskap heller. Det handlar om att vara välutrustad för att leva livet. Perspektiven måste vara klara. Perioderna är landskap att åka igenom. Man får inte fastna någonstans, vare sig i den förljugna lyckan eller den destruktiva skräcken. Rörelsen… TV är verkligen skit. Jag kan inte ens ta det för ”ironisk” underhållning. Jag kan inte ens orka bry mig om att förstå att jag låter som en gammal gubbe. Det är ju fan ta mig enbart själadödande skit. En digital ekokammare designad att utplåna tankeverksamhet. Det enda jag ser på TV, och det är bara för att det alltid blir så, det fångar min uppmärksamhet; Barnkanalen, Kunskapskanalen och UR. Fortfarande fascinerad av Chatalhuyuk. Stenåldern var den bästa åldern för människan som varelse. Allt efter det har varit overkill. Till den mån jag lever i nuet kan jag önska att vi väckte mellankrigstidens idéer och ideal till liv igen. Det är värt ett andra försök. Ingenting händer här…. jo, och så SVT:s matinéer också, förstås. Nu verkar dom ha Sickan Carlsson-maraton. Jag älskar verkligen Sickan Carlsson, hur kan man inte göra det? Hur kan man påstå sig vara misantrop när hon sjunger så frejdigt? Jag är inte alls ironisk. Hon är verkligen hembakt glädje. Hon är som den där låg- och mellanstadielärarinnan man egentligen kanske aldrig hade, men som man ändå inbillar sig att man haft. Dessutom lever hon fortfarande, noterar jag. 95 år. Still going strong, som hon väl själv skulle uttrycka det. Hon tillhör en tid som inte finns kvar längre, på lite mer gott än ont. Allt det bra med gammelsverige är bortglömt. Allt det dåliga med gammelsverige är på väg tillbaka igen. Men det kan ju inte hon rå för.