Lysande litteratur: Gustav Vasa och Djävulen

av Fredrik Fyhr

Gustav Vasa och Djävulen (John Gardner)

Visste ni att Gustav Vasa fick makten över Sverige genom att liera sig med Djävulen? Det är helt sant; det var Djävulens idé hela tiden. Det var också Djävulen som fick Kristian II att choppa igång Stockholms blodbad och det är förresten också Djävulens fel att alla super och slåss i Dalarna. Varför? Jo, det råkar vara så att Norden är ”djävulens urhem”. Förstås! Det passar ju ihop med det välkända faktumet att det kryllar av troll i Norges skogar, att Tomten bor i Finland, och att Lordi vann Eurovision Song Contest trots att kristna Carola tävlade samma år.

Det här är en ganska knepig bok. Jag är inte helt säker på vad den egentligen handlar om, eller vad den är ute efter. Den börjar i New York, med sjuttio ganska meningslösa och tråkigt skrivna sidor om någon slags avdankad historiker som träffar en Max Shreck-liknande gammal kuf som bor i ett kråkslott; på övervåningen har han låst in sin Elefantmannen-liknande Quasimodo-son som har skrivit en bok som, visar det sig, handlar om den tappre riddaren Lars-Göran, den buttre biskop Brask, den vresige Gustav Vasa och hur hela kungariket Sverige på 1500-talet styrdes av Djävulen… Jag menar, varför inte?

Den här djävulen visar sig dock vara ganska Stephen King-artad, han pratar med väsande röst, dyker upp i skuggorna, har någon slags skum humor som bara han förstår, och  byter hela tiden skepnad för att det roar honom – Ena stunden är han en fågel, sen en tiggare, sen helt plötsligt en mulåsna, sen en kokt forell (!) som psykar stackars Berend Von Melen från hans tallrik genom att utbrista ”Du är en enfaldig narr!” varpå Von Melen svarar ”Din dumma forell!” åt sin pratande kvällsmat.

John Gardner, som skrev den här boken och som verkar ha skrivit andra romaner i samma ”psuedo-historiska” stil, måste ha haft en väldigt romantisk relation till skandinavisk historia; hur ska man annars förklara att samerna (”lapparna”) i stort sett är Kevin Costner-romantiska indianer som har ”definitiva övernaturliga krafter” men dom har också ”alltid rätt”. Sen tror jag att det låter lite coolare och mer exotiskt att på ämerikänzka säga typ ”they passed the humble province of Härnösand” eller ”There’s word of rumbling in Dalarna!”

I svensk översättning blir det här istället en bok som påminner om något Herman Lindqvist skulle skriva om han till slut verkligen tappade förståndet och gick bananas. Dom historiska omskrivningarna är ganska lustiga: Gustav Vasa säger gaggigt vid ett tillfälle: ”Dom påstår att jag skulle ha mördat den kära Kristinas son, nån som heter Nils – vilket är ren och skär lögn. Tror jag. Såvitt jag vet är det rent förtal.” Märkligt nog, kan man tycka, har inte Garnder med någon Dackeslakt vilket hade kunnat innebära några gore-scores.

Större delen av boken består av dels märkliga historiska redogörelser, när den inte pausar då och då för att berätta något slumrande, typiskt amerikanskt ”filmiskt”, om vemodige riddaren Lars-Göran (Lärz-Gorän?), hans relation till sin fagra mö (som förstås heter Liv… *hostbergmanhost*) och hans Bullerby-barn, samt hans grubblerier om Djävulen. Sista delen av boken är verkligen en besvikelse, då det bara går ut på att han och den gnälliga misantrop-filosofen biskop Brask – som av någon anledning förklaras vara smygbög – rider norrut för att ”ta kål på Djävulen en gång för alla”. Det dom istället gör är att ha ändlösa ”filosofiska” diskussioner som bara handlar om att dom misstänker att inga sanningar finns, fastän Nietszche inte kommer döda Gud förrän några hundra år senare. Det roligaste jag hade  under dom sista fyrtio-femtio sidorna eller så var att istället tänka mig att biskop Brask i själva verket hette Bishop Brosk.

En gång i tiden gavs den här boken ut av Norstedts och Artur Lundkvist ska enligt copyrightern ha gett en ”berömmande recension i Arbetet”; själv hittade jag den i en låda intill en hiss i en trappuppgång av ett hyreshus. Jag tänkte att den såg för bra ut för att vara sann, och när jag sen såg att originalets titel var Freddy’s Book så var det ju helt givet. Sen visade det sig förvisso att Freddy var den stora tjocka misfit-ungen som ska ha skrivit denna för-bra-för-att-vara-sann-fabel…. Nåja, kanske var det Djävulens verk. Vi är ju alla hans barn här uppe i norr.

Annonser