Filmer som börjar på B – och Varför jag är en konservativ kritiker

av Fredrik Fyhr

Följande är alla filmer jag sett som börjar på B (det där är alltså en länk, som man kan klicka på; det verkade av någon anledning inte gå fram hos en del förra gången). Från spaghetti-deckaren Baba Yaga till megaobskyra georgianska Bönen, via andra filmer du sett (Brokeback Mountain) och kanske inte sett (Blood Diner). Det är etthundrasjuttiosex titlar men när jag har gått igenom denna lagom digra samling har noterat att det är flera filmer som dels är allmänt kända klassiker (Blues Brothers, Bagdad Cafe, Bron över floden Kwai) och som dels är kultigare saker (Barbarella, Blacula, Babes in Toyland) som jag faktiskt inte sett. Detta är extra märkligt eftersom jag äger flera av dessa filmer på DVD. Nåväl. Ibland önskar man onekligen att dygnet hade 48 timmar.

Medan jag gått igenom och finjusterat inläggen har jag också kommit på att dessa ”b-filmer” ger ett bra tillfälle att poängtera att jag är en ganska konservativ kritiker. Detta påstående kräver förstås en förklaring och en grundligare definition.

Först kan man ju få det här med filmkritik ur vägen först. För det första finns inte filmkritik – egentligen – i Sverige. Vidare är jag själv ingen regelrätt filmkritiker – och redan dessa är rätt konservativa påståenden – men man kan säga att jag har filmkritikerns ideal (jag tänker, och skriver, som en filmkritiker; skillnaden är förstås bara rent byråkratisk egentligen). Jag står för åsikten att en filmkritiker inte bara är vem som helst som går på bio och har en åsikt när han eller hon kommer ut. Filmkritik är till att börja med en verksamhet som både kan ses som en vetenskap och en konstform – om än inga strikta, i någon bemärkelse. Åsikter och smak är dålig filmkritik, brukar jag säga. Det är praktiskt taget inte filmkritik alls. Vem som helst kan ha en åsikt och alla har varsin läggning. Om du tyckte om Disneyfilmen Herkules när du var liten, och därför fortfarande ”tycker om” den, så är det förstås jättebra. Om din gammelfarfar tycker att inget varit bra sedan dom började göra Åsa Nisse-filmer i färg, så är det förstås också finemang. Att jag sen skulle påpeka att Herkules, som film betraktad, är medelmåttig (framför allt i jämförelse med Disneystudions arv, inte bara dom äldsta klassikerna utan kanske främst, med tanke på historien, filmerna som föregick den på 80- och 90-talet) eller att Åsa Nisse… well… Det spelar ju i sådana fall ingen roll.

Smaken är med andra ord som baken, och har därför inget att göra med filmkritik. Filmkritik är, skulle jag vilja säga, förmågan att diskutera kvalité. Föreställningen att det inte finns ”bra” eller ”dålig” film, eftersom ”alla tycker olika”, menar jag helt enkelt inte stämmer. Det finns visst bra och dålig film. Däremot är det inte hugget i sten vad som är bra och dåligt; det vill säga vad som är kvalité. Frågan är snarare vad man har för åsikt om kvalité. Filmkritik är, enkelt uttryckt, inte att säga att ”jag gillade den här filmen” (och ordet ”gilla” bör vara varje god kritikers fiende) utan ”jag tyckte den här filmen var bra… därför att…” Det är så man kommer någonvart.

Ju mer filmkritik man skriver och läser desto djupare tycks hela ämnet sträcka sig. Efter att jag skrev min d-uppsats om filmkritik (och Roger Ebert) har jag blivit mer och mer inspirerad att revidera uppfattningar, verkligen fundera på hur film kan och bör förstås och studeras som medium, och framför allt har jag kommit att förstå att så länge ett argument är bra finns det ingen film (som någonsin gjorts, egentligen) som tar slut.

Att jag betraktar mig själv som en ”konservativ” kritiker har fler innebörder; egentligen är det inte ”konservativt” att skilja filmkritik från att uttrycka åsikter, men i dagens Internet-grundade läge när spontan ”fanboy-kritik” blir allt vanligare känns det tyvärr lite nödvändigt att påpeka. Fastän jag verkligen beundrar de amerikanska videobloggarna (de flesta står under ”Inspiratörer” till höger på den här sidan) är dom verkligen helt aningslösa vad gäller begreppet filmkritik. Det är egentligen bara Noah ’Spoony’ Antwiler som verkar ha ett hum om vad kritik egentligen innebär; och då är han mest intresserad av sci-fi, fantasy och – även han – att bli underhållen.

Vilket leder oss till nästa punkt: Föreställningen att film går ut på att man ska bli underhållen. Detta infantila påstående är bara sant om man fortfarande tror att filmen är en uppfinning gjord för att chockera en publik med sin blotta närvaro (som Ett tåg anländer till stationen eller Det stora tågrånet gjorde i begynnelsen). Vem som helst som blivit berörd och blivit påverkad av en film vet att så inte är fallet. Det är förstås inte ”fel” att filmer bara är underhållande. När kommersiella ”underhållningsfilmer” är välgjorda kan dom vara skitroliga. Jag hade kul både med första Fast & The Furous-filmen och första Transformers-filmen. Visst. Men det är när dom är taffliga, automatiska, publikföraktande och dåligt (eller uselt) gjorda – som, ehrm, Transformers 2 till exempel – som dom blir ett hån mot sitt eget medium. Oftast är ”underhållningsfilmer” också, tyvärr, mediokra. Detta har att göra med att ”underhållningsfilmer” helt enkelt utgör majoriteten av vad som distribueras såväl på bio som på DVD över hela världen. Att ge underhållningsdoktrinen ett monopol på filmens användningsområde anser jag vara moraliskt kriminellt.

Problemen med ”underhållningsfilm” är flera, men det är stoff för en annan spalt. Jag tycker Roger Ebert uttryckte det bäst när han sa att filmer inte behöver ”underhålla” bara så länge dom inte ”slösar bort din tid”. Där har vi en sanning. En film, precis som vilket konstverk som helst, tar din tid i anspråk, ber dig att lämna din vakenhet under en tidsperiod för att ta del av något annat, och har därmed ett uppdrag att göra något värdigt av denna tid. Faktumet är att Hollywood-filmer i regel inte känner av detta ansvar, utan lockar istället bort dig från din vakenhet (med reklam) för att hålla dig fokuserad på innehållslöst, förprogrammerat innehåll medan dom tar dina pengar och du därmed indirekt bidrar till ännu mer av samma sak. Det är precis den logiken som gjort att om du idag går ut och tittar på Biografannonserna ser du nästan enbart uppföljare eller nyinspelningar. Eller en till serietidningsfilm. Och så vidare.

Men, okej, det är en annan diskussion, som sagt. I det att jag är ”konservativ” kritiker ser jag det också som viktigt att skilja på vad jag själv blir underhållen av och vad jag själv faktiskt tycker är bra. Här finns egentligen inga tydliga linjer att dra. Ja, jag skrattade så att jag tjöt medan jag såg Bride of the Monster, men något annat än en nolla går inte att ge den. Att jag däremot rekommenderar den, på sätt och vis, borde framstå med ganska klar tydlighet. Jag älskar Charles Bukowski, och jag älskade därmed Barfly, men jag måste erkänna för mig själv att den främst är underhållande och sentimental – och mer uppenbar och intetsägande än till exempel en mer mångbottnad alkisfilm som Farväl Las Vegas. Den är fortfarande väldigt bra. Det är därför ***½ står för väldigt bra, och **** (Farväl Las Vegas) står för ”ungefär så bra som filmer blir”. Ger jag en film mer än fyra är det mest bara för att jag inte kan hålla mig. Ytterst få är egentligen värda *****. Jag borde själv vara snålare, kan jag tycka. Av dessa 176 filmer har tre (3) denna femma, men då är jag också farligt nära kamikaze-påståendet att dom är ”odiskuterbart” mästerliga. Betyg är, som jag sagt tidigare, ett skruttigt påfund ändå. Det räcker egentligen med att säga att en film är bra eller dålig. Mycket bra eller mycket dålig, kan man lägga till om man kan argumentera för det.

Att jag kom att tänka på mitt ”konservativa” kritikerlynne bland dessa ”b-filmer” har också att göra med att jag noterade en del klassiska avvikelser här. Det rör sig om filmer jag aldrig tyckt särskilt mycket om, eller förstått vad grejen är med. Jag har hört många människor säga att den-och-den filmen är ”så sjukt överskattad”, men det har ofta varit från ganska nischade kritiker som ändå inte haft förutsättningarna att gilla den-och-den filmen till att börja med (vilket har att göra med att dom inte följt The Deal, en livsviktig filmkritisk tes jag har som jag ska diskutera en annan gång). Själv är jag bred – och detta är återigen mottot för en ”konservativ” kritiker – och jag ser det som avgörande att placera en film på rätt plats innan jag ser den. Jag gillar (!) Godzilla, men har inga problem med att förstå att man kan se alla dom trettio filmerna (utom möjligen den allra första) som skräp. Men anser man att Godzilla är skräp har man heller ingen rätt att förvänta sig att ens åsikter om ”Godzilla vs. Mothra” är värda något. Om jag hatar Van Damme och tycker robotar och actionfilmer är töntiga så kommer jag givetvis inte fatta grejen med Cyborg. Om jag tycker att svartvita filmer är tråkiga kommer jag inte ens försöka tycka om Det sjunde inseglet (för att referera till den ultimata ”schack-vita” filmen). Om jag tycker Hitchcock är en gubbsjuk, borgerlig tjocksmock så kan jag lika gärna hålla mig till filmer mer anpassade för min politiska sfär. Men om jag förstår (notera att jag inte säger ”respekterar” eller det förbjudna ordet ”gillar”) Bergman eller Hitchcock så har jag rätt att påstå att Repet är en sämre film än Marnie, eller att Det sjunde inseglet är överskattad. Det är ingen konst att påstå att Bergman är överskattad, om man skiter i, eller har problem med, hans filmer till att börja med.

Dom enda jag själv har liknande partiska problem med är bröderna Coen, som jag helt enkelt tycker gör tekniskt fantastiska men ofta helt oengagerande filmer. Jag är god kritiker nog att inse att detta är lite problematiskt.

Att vara bred är som sagt nödvändigt. Jag ger gärna beröm åt en mindre ambitiös film som lyckats med sitt mål, än en mer ambitiös film som helt misslyckats. Det är därför jag gett ganska bra omdömen till filmer som Babe, Beautiful Girls, Bridget Jones, Big, Billy Elliot och Black Hawk Down. Det är också därför jag dissat eller sågat Blue Velvet, Baise-Moi, Battle Royale, Be Kind Rewind, Black Swan, Brazil, The Butterfly Effect och Buffalo ’66.

Omdömena varierar lite grann, men dom är alla noggrant övervägda. Det är värt att nämna Blue Velvet. Jag vet inte hur många gånger jag sett om Blue Velvet – för jag vill verkligen tycka om den; jag har den till och med på DVD – men annat än snyggt foto och (om det nu är till filmens fördel) skumma skådespelare hittar ingenting av egentligt värde i den, och främst ingenting i den som David Lynch inte gjorde bättre i nästan alla sina andra filmer.

Det är också värt att nämna Baise-Moi som jag också alltid velat tycka om. Jag har sett den tre eller fyra gånger och jag ångrar mig varje gång; det är tyvärr en värdelös film, men det krossar mitt hjärta lite att säga det eftersom så många kritiker vägrade förstå vad som kunnat vara bra med den.

Vad gäller dom andra har jag inte så mycket att orda om. Battle Royale kanske är kul för vissa. Black Swan kanske impat folk. Brazil är tydligen omåttligt populär och jag antar att en del kids tycker att The Butterfly Effect är fascinerande. Men det är min ringa åsikt att detta inte alls är särskilt bra filmer. En bra fråga är dock: Anser jag att såväl Lucio Fulci spaghetti-drama Beatrice Cenci som hans spaghetti-splatterskräckfilm The Beyond förtjänar hela ****½? För att inte tala om dom ogenerat romantiska Bara en natt och Bara en dag? Efter noga övervägande har jag insett att jag faktiskt gör det. Dom är storartade filmer, även utöver sina respektive genrer.

Men en bra film är en bra film, en dålig film är en dålig film; frågan är hur vi kommer fram till slutsatserna. Jag är trots allt inte ens hälften så konservativ som Dan Schneider, vars recensioner är helt underbara men också skrattretande elitistiska. Han anser bland annat att ingenting som Steven Spielberg någonsin gjort – inklusive den ”otroligt dåliga” Schindler’s List – kan sägas vara bra, eftersom han per definition gör ”skräp”.

Det skulle jag aldrig säga. Jag tycker till och med Hook är bra. Det kan jag argumentera för också. Kom an bara.

*

Alltså: Filmer jag sett som börjar på B.

Tidigare: Filmer jag sett som börjar på A.

samt: Angående Filmloggen överlag.

Annonser