Klyschlistan: Dramaturgiska fuskbyggen och kyskhetslakan (och Bruce Campbell)

av Fredrik Fyhr



Biografbrottet. En scen som börjar med att ett par är på bio kommer i 9 fall av 10 sluta med att dom stormar ut ur biografen; oftast har kvinnan något form av problem. Biobesökarna vet inte ens vad toalettbesök betyder, så dom blir omedelbart upprörda och börjar ropa irriterat åt dom.

Bruce Campbell. Verb som betyder att en karaktär får överdrivet mycket stryk på ett komiskt sätt – att få en bokhylla över sig är mest klassiskt.

Coming for you-klyschan. Fråga inte vem eller vad som är på väg (I’m/we’re/they’re/he’s coming for you), det är oftast något otrevligt.
Night of the Living Dead, Jurtjyrkogården

Den obligatoriska långtradaren. Så fort dramatik uppstår i en eller flera bilar på en väg kommer en långtradare farande i motsatt riktning.

Den onda biblotikarien. Lita på att en biblotikarie är en tjurig taskmört. Egentligen en obegriplig nidbild, men helt och hållet frekvent.
Det hysteriska dödsförnekandet. När en person uppenbarligen är död men den som lever slår på liket som en idiot och skriker BREATHE! BREATHE! BREATHE! Oftast står en till bakom och säger ”He’s dead” lite taktfullt.

Elipsdialoger. Fenomen som uppstår när karaktärer samtalar över flera olika scener, men för en och samma dialog; det kan ofta röra sig om någon som berättar en historia eller går igenom en plan av något slag – plötsligt är karaktärerna någon helt annanstans, och har uppenbarligen rört sig från punkt A till B, men dialogen fortsätter som om dom är på samma plats fortfarande. Var dom tysta medan dom reste iväg och fortsatte dom inte prata med varandra förrän dom kom fram?

En gång till för första gången. Exposition-konvention som ofta finns i början av en film när en karaktär berättar något för tusende gången för att publiken är den enda som inte hört det. Karaktären säger oftast ”I told you” och börjar sen förklara. Extremt vanligt i polisförhör – inte sällan i mitten av filmen, för att försäkra att alla i publiken är med på noterna – då karaktären trött och irriterad säger ”How many times do I have to tell you the same thing?” inför nitiska poliser.

Ett-noll-dialogen. Rapp dialog mellan två karaktärer, gärna medan dom hastigt rör sig framåt, där en person ställer nervösa frågor som den andre svarar självsäkert på. Tempot på denna dialog är i regel mycket snabb och slutar alltid med att den ängslige karaktären når en sista, desperat konstaterande fråga som den andre svarar på med en slutkläm för hela dialogen. Därefter går det några sekunder, gärna medan den ängslige står kvar och den andre fortsätter gå, tills den ängslige utbrister någon slags nervös svordom och springer ikapp den andre. Finns i olika versioner, förekommer åtminstone en gång i varje Seinfeld-avsnitt.

Hotellsvitkonventionen. På fullbokade hotell står alltid lyxsviterna av någon anledning lediga. Huvudpersonen får alltid denna svit för ordinarie kostnad, oftast som någon form av kompensation. I verkligheten är sannolikheten för att detta skulle ske noll procent

Idiotbufferten. Till och med den mest intelligenta karaktär har ett (1) tillfälle att agera som en idiot, och oftast missa något som denne realistiskt sett egentligen aldrig skulle missa, för att intrigen ska kunna fortsätta åt ett visst håll.

Ingen vila. Karaktärer besatta av någonting kommer få rådet att ”ta ledigt” eller ”vila” några dagar. Det gör dom dock aldrig.

Inte roligt längre. När en person excentriskt ska försöka förklara de övernaturliga galenskaper som hänt honom framstår han som helt störd. Personen, oftast en kvinnlig bifigur av något slag, skrattar hånfullt och säger att han är störd ända tills han börjar nämna något personligt varpå hon istället växlar om och blir sur, säger typ konstaterande ”Thats enough” eller ”OK, this is not funny anymore” och slänger ut honom.

Myndigheter och stora företag har onda avsikter. En självklar regel. Representanter för multinationella företag och alla typer av CIA-agenter är – på samma sätt som de flesta vetenskapsmän – ondskefulla.

Saker händer när dom ska. Åtgärder ska inte tas mot vissa problem förrän manuset kräver det. En karaktär som till exempel klart och tydligt är sjuk kommer inte gå till någon läkare utan istället – ungefär i mitten av filmen – drabbas av någon slags attack som gör att intrigen kan utvecklas. På samma sätt kan en karaktär i början av filmen låta bli att betala en skuld, eller något liknande, för att långt senare (när man ska ha glömt denna skuld) få oväntat besök av elaka torpeder.

Teknologiska undantagsfall. När en äldre film har scener där framtiden skildras med analog teknik. Inte ens de bästa filmer, av dom mest noggranna regissörerna (Clockwork Orange, Blade Runner, 2001) kan rå för detta. Smakfullast här är att automatiskt bortse ifrån den jobbiga stämning som uppstår när en film, som i alla andra avseenden kanske är ett mästerverk, plötsligt känns efterbliven (i brist på bättre ord).

Täcket över bröstet-regeln: En kvinna som ligger naken i en säng måste – såvida det inte är en väldigt barnförbjuden film – skyla sig med täcket om hon ska resa sig ur sängen. Kameran tittar ju!.

”We’ve got company!” Replik som signalerar åt alla i publiken med låg uppmärksamhetsförmåga att sluta slumra, för nu kommer en actionscen.

Ögonblicket före smällen. Klyschig klippningsteknik där ett hastigt händelseförlopp sker med hastiga klipp, först händer det och sen händer det och åmajgadd sen händer det och så det ena och så det andra, musiken blir högre och allt förs mot ett enda sista eskalerande och sen uppstår ett halt – två, tre klipp, några tysta sekunder, oftast när karaktärerna tittar på varandra – sen BANG! Var helt revolutionerande… på 1920-talet.
Annonser