Lysande litteratur: Evakueringen

av Fredrik Fyhr

Evakueringen (Sune Karlsson)

Meeeeeenvaaaafaaaaannnn! Kunde den här boken inte fått vara bra? Oskyldigt fann jag den i samma back som Gustav Vasa och Djävulen och oskyldigt tänkte jag att den här boken Sune, den är säkert bättre än den där låtsasboken om Gustav Vasa och Djävulens sattyg. Det är ju trots allt svensk science fiction. Från 70-talet liksom. Skriven av en doldisgubbe från Småland som vunnit en skrivartävling. Jag tänkte: Kom igen nu, Sune!

Men nähe.

Sunes bok var ännu sämre. (Vem Sune är återkommer vi till). Solen lyser inte över svensk science fiction vad som än händer. Detta är storyn: En man med en ettårig son bor i en ”mellansvensk by” och väntar på att familjen ska återvända från jobb och skola. Men ingen kommer – sen dör ström, radio och telefon. Efter mycket möda och besvär tar han sig bort från sitt hem och det visar sig snart att hela landet verkar ligga öde. Det är bara han och ungen som finns kvar, ensamma.

Now I knooooow what you’re thinking: Detta är väl inte världens mest originella idé? Och…. Nej. Precis. Men året var 1976, inte vet jag, och även om Sune läst I Am Legend så hade kanske inte gemene man det (har dom det ens idag?). Men Richard Matheson förutan så är ju hela ”vakna upp och ingen är kvar”-idén ganska väl beprövad. Folk kommer på den då och då – Langoljärerna är en av mina favoriter. Men till och med jag själv kom på romanidén om Den bortglömde när jag var tolv i den glada tron om att jag själv kommit på denna briljanta idé. Jag var bara en till Sune Karlsson, men tack och lov var jag bara tolv.

Vad stör mig med Sunes bok? Mycket! Det mest irriterande är att jag först tror jag läser något bra. Dom två, tre första kapitlen tycker jag är klockrena. Huvudpersonen är uppenbarligen en satir på en modern urtråkig människa med robothjärna, tänker jag, som inte ens kan skilja på emotioner och funktioner i sin vardag. Typ. Jag menar när han omnämner sin ettårige son som en individ som ”tar till sig information genom sina sinnen, och fragmentariska minnen av procedurer som upprepas bildar djupa hjulspår genom hans medvetande” eller ”ettåringens envisa konversation på det ordfattiga språk han behärskar, blandat med otåliga småskrik då han tycks inse att hans försök till kommunikation med omvärlden förblir resultatlösa”.

Stor humor, tänker jag.

Men, alas, Sune verkar ta det här på största möjliga allvar. Denna tämligen påfrestande huvudperson – han saknar vad jag minns namn, men jag kom att kalla honom Herr Asperger – är vår enda guide genom ödemarken. Och när jag tvingar mig själv till att acceptera att den tröga robothjärnan är Sunes människodieal – kanske rentav Sunes alter-ego – slår mig min andra slutsats (för att använda en meningsuppbyggnad som skulle passa den här boken); Jag avskyr honom verkligen.

Sunes alter-ego, den ofrivillige Aspergerpatienten, är en sån där typiskt ”förnuftig” Ian McEwansk typ som kan lösa en rubiks kub men som aldrig övervägt en enda text av Kant eller Husserl, och som inte är intresserad av att ta reda på vad transcendental idealism innebär. Han är medlem i Mensa och prenumererar på Illustrerad vetenskap, har Kapten Haddock-skägg och röker kanske pipa, för han i ett förvirrat missförstånd fått för sig att detta symboliserar virilitet och libido. Han har fått för sig att ”jaget” är ”gud” och att ”inget” är ”upphöjt”, att människans ”val” är dess ”sanna religion” och att egoism är dess sanna natur etc. Sunes alter ego får till exempel för sig att det hela rör sig om en massevakuering – och hela resten av boken tvingas läsaren också gå med på denna hypotes. Jagmenarhallå. I Langoljärerna var det åtminstone fråga om tidsresor. Jag behöver inga luddiga Critters-monster som ”äter upp tiden” men hallå. En ”evakuering” omfattande hundratusentals människor på en kafferast? Är det egentligen inte ”rimligare” att föreslå utomjordingar? Gammaltestamentliga bestraffningar? Psykoser? Men detta är inte ens början.

Det här är min utvärdering av Sunes Aspergers-alteregos resa, dvs följande händer alltså i denna ”djupt tänkvärda” (för att citera omslaget) roman: Sunes alterego checkar bygden; ingen är hemma, varken ”Lasse och Gudrun” eller ”Erikssons”…. h-h-rm…. Kossorna står i laggårn och kommer väl dö men det skiter Sunes alterego i, däremot är han orolig för att han lämnat dörren olåst (smart). Han hittar ett par skidor och en pulka och åker iväg med ungen. Han är glad över att han inte drabbats av panik utan funderar rationellt på vad som hänt och minns den gången han dränkte en grävling. Han ”köper” diverse saker på ett snabbköp och ”checkar in” på ett hotell, fastän ingen är där. Han snor en bil men är fortfarande orolig för att han begår ett brott. Han åker vidare söderut, kommer till ett litet hus där det bor en gumma som är vidskeplig och lite förvirrad – Hon är en miljard gånger mer intressant människa än vad han är men han tycker hon är äcklig och störig och det verkar som att man ska tycka det också. Han sover där, lämnar ungen hos ”kärringen” och kör till sin frus jobb i nästa tomma stad; ingen där. Han hittar deras bil. Han tar den istället. Han åker tillbaka. ”Häxan” har skjutit sig själv. Oklart varför. Det är ju tur att ettåringen (min kursivering) ”visar ingenting, förstår ingenting, känner ingenting, anar ingenting”. Han åker till Stockholm där han får hybris och tycker sig vara ”kung av ingenting alls” innan han blir jagad av vargar (borde inte infarten vara igentäppt av stillastående bilar? Inte för att jag gillar att använda uttrycket men jag tror Sune är en ”lantis”). Han åker till ett motell utanför stan, sover där och tänker att vargarna nog var en dröm för det ”finns ju inga vargar i Stockholm”. (Även om det väl på fyra folktomma dagar i hela Sverige visst kan tänka sig finnas vargar i Stockholm?). Han åker hem igen, ”bestämmer sig” för att hans familj är hemma och voila, då är dom det minsann! Dom är där och väntar på honom för att man bestämmer ju trots allt sin egen verklighet, man kan ju inte vara ett träd som faller i skogen utan att någon hör det, och ”ögon och öron är opålitliga vittnen för förnuftiga själar”.

Buuuuuuuuuuullshiiiiiiiiit, Sune. Du är inte min kompis! Det var säkert utomjordingar som tog bort alla människor och din karaktär (dvs ditt psyke) kunde inte hantera chocken (typ som Luke i The Haunting) och nu är han som Jim Carrey på Arkham Asylum. En mycket irriterande bok om en mycket irriterande individ.

Vad som också är störigt med boken är att den uppenbarligen är slarvigt skriven och att Sune väl inte var någon skönlitterär begåvning när allt kommer omkring. Det känns som att en odisciplinerad författare försöker skriva som en stilist – Uppenbarligen försöker Sune hålla ett torrt och kausalistiskt språk i stil med ”Han skriker därför att det är mörkt och därför att han är ensam och rädd. Också jag är ensam. Också jag befinner mig i mörker. Är jag också rädd?”

Men ändå slafsar han in rader som ”Världen är fullkomligt tyst. Bara mitt hjärta lever” (whatever that means) och meningslöst, tautologiskt ordbajseri som ”Samtidigt är jag mycket klart medveten om att mitt beteende just nu har så många bottnar att det är omöjligt att fastställa vilken som är verklig, vilken som är suggesterat verklig och vilken som är verkligt suggesterad”.

Mrrrggg, jag blir så upprörd. Kunde detta inte fått vara en bra bok? Det var ju trots allt Bra Böcker som gav ut den! Det var ju trots allt ”en av de fyra som valdes för publicering i Bra Böckers stora berättartävling 1975-76 (604 bidrag)” Det var alltså 600 sämre böcker? Kanske idag, 2011, men då, 1976? Jag betvivlar!

Om Sune Karlsson går det att läsa på andra sidan konvolutet: Född (1932) smålänning, uppvuxen i Tjust (?) /…/ Efter fyra år i Berlin samlade han sina politiska erfarenheter i sin första bok: ‘Arvet efter Adenauer’. Så blev det frilansjobb i Sverige, lyrikdebut, studentexamen och fil. kand i psykologi, sociologi och praktisk filosofi. Och äktenskap – hans tredje – och återvändande till Småland där han nu bor på en gård i Karrum utanför Gamleby.

Sune Karlsson är förvisso en filosof (not!) – det vittnar inte minst den djupt tänkvärda ‘Evakueringen’ om, som ställer alla våra verklighetsbegrepp på huvudet (det gör den verkligen inte) – men med fötterna samtidigt stadigt på jorden (kan man säga): den ‘sakliga’ hälften av Sune har i dagarna startat ett lågprisförlag, något som i högsta grad kräver sinne för livets och ekonomins realiteter (Vem skrev detta? Torbjörn Fälldin?) Vi önskar honom lycka till!

LYCKA TILL SUNE!

Det var vad jag kände också. Egentligen. Även om just inte Evakueringen var bra så tänkte jag att banne mej din gamle smålänning, nog kan du skriva en bra bok om du anstränger dig mer med språket och skriver en bättre historia om mer intressanta karaktärer! Svensk litteraturs lägstanivå är trots allt rätt låg.

1976 kunde man inte googla, men det kan man idag. Sune Karlsson dog 1999. Hans sista bok verkar ha varit Matens värld 2. Om grossisters och butikers roller och arbete för att sälja mat till konsument.

Allt det här har gjort mig helt och hållet deprimerad.

Advertisements