Torsdag 7/7 2011

av Fredrik Fyhr

Jag har så otroligt lite att säga idag. Mina tankar är som tomma rum. Jag kom hit och fann den där gamla bekanta känslan av annalkande och någonstans spändes en båge längs min ryggrad. Men den här gången. Den här gången kanske det faktiskt ligger en pil där. Det är en känsla som helt saknar ord, och jag märker den knappt ändå för jag har, som sagt, lite att säga nu. Det är en slags feber. Hettan, högtrycket, luftfuktigheterna, spänningar som finns. Mellan himlen och marken. Mellan dig och mig. Age of Innocence är en bra film. Slutet är fortfarande så gränslöst fascinerande. Jag tror vi på många sätt fortfarande har korsetterna knäppta, kragarna täta runt halsarna. Det är där jag kommer in i bilden, ser mig manad att leka superhjälte emellanåt… men den där filmen är fortfarande flera steg före mig…. Almedalen suger, det också. Varför anses politik vara en så förnäm sak att ägna sin tid och energi åt? Det är en snål och verklighetsfrånvänd syssla. Oförmågan att höra en annan åsikt, den där direkta jävla hugg-reaktionen, att inte bara inte komma överrens (det är ingenting konstigt med det) men att helt sakna förmåga att lyssna. Därmed också förstå. Det kan äckla mig. Om vi saknar förmåga att förstå och acceptera dom som har en annan, och dom som har en helt annan, syn; hur kan då någon konstruktiv harmoni bibehållas i en värld där så många uppfattningar står i konstant konflikt? Men det är inte bara det som stör mig, förstås. Att vara pacifist handlar inte om att vara mot våld. Mot våld är väl dom flesta. Det handlar om att inte se fiender eller motståndare eller antagonister eller Tengilsoldater och Törnrosdalar där något som är ”fel” pågår. Jag försöker. Oavbrutet pågår denna avancerade träning i mig, en lära utan slut. Det är ironiskt att en pacifist alltid, på ett eller annat sätt, måste lära sig självförsvar. Det finns alltid någon som kommer vilja ge sig på den som står helt utan försvar…. Det finns ett ögonblick när du stänger av din TV, din dator, radio, slänger din kalender, tröttnar på böcker, struntar i dina prylar, bortser från alla runt dig – till och med dina näraste och käraste – och inte längre känner av minsta lilla plikt eller uppdrag, utan bara känner luften, andas dofter, då du verkligen når dig själv och upplever förnimmelsen av att vara vid liv. Men då måste du också göra allt det där andra först.

Annonser