Underskattade ansikten: Charles S. Dutton

av Fredrik Fyhr

Charles S. Dutton är en av mina absoluta favoritskådespelare i genren underskattade ansikten. Han är, i brist på bättre ord, awesome. Som skådespelare verkar han ha den där unika förmågan att bara kliva in i en roll, aktivera en karaktär och sen göra den – men det han gör bäst är att leverera feta melodramatiska tal med stort pathos.

Men hans bakgrund är ännu häftigare. Född och uppvuxen i Marylands getto, hans pappa var en truckchaffis, och han hoppade av skolan innan han ens kommit i närheten av high school och försökte bli boxare med artistnamnet ”Roc”. När han var sjutton åkte han i fängelse i två år (för dråp!) och bara några månader efter att han kommit ut arresterades han för innehav av dödligt vapen och åkte in i fängelse igen, den här gången i tre år. Några månader in på sitt andra fängelsestraff hamnade han i isoleringscell – han fick ha en bok med sig och av en slump blev det en antologi av dramatik skriven av svarta författare. När han kom ut ur sin isoleringscell sex dagar senare startade han, enligt legenden, en dramaklass på fängelset. Detta fick han tillstånd till efter att han började ta igen sin skolgång vilket han började göra under sin fängelsevistelse, och fortsatte med efter straffet – i slutändan hade han en master’s degree i skådespeleri på Yale.

AWESOME!

Dutton har alltså med den bakgrunden alla förutsättningar för att vara lika mycket vis ålderman blandat med no-nonsense-badass som han ofta är i sina filmer. Som dom flesta upptäckte jag honom första gången i Alien 3 där han står för det kanske enda riktigt fantastiska inslaget i rollen som järnhård präst som inte tvekar på att med kofot i hand söka upp det slemmiga monstret och utan vidare ha ihjäl det – ”The only question is how you check out… is it on your FEET? Or on your fuckin’ kneeees…. BEGGIN’! I ain’t much for beggin‘! Nobody ever gave me NUTHIN’! So I say FUCK that thing! Let’s FIGHT IT!” Episkt.

Men han har också varit minst lika bra i filmer som Menace II Society, Rudy Jacknife, Gråt mitt förlovade land, The Piano Lesson, A Low Down Dirty Shame, A Time to Kill, Mimic, Secret Window, Fame och min officiella favoritsunkrulle D-Tox. Dessutom började han sin karriär på Broadway, så han är bra på riktigt också. Han började sedermera skriva och regissera pjäser, TV-filmer samt en långfilm på bio – boxingdramat Against the Ropes med Meg Ryan, som för den delen också är underskattad. Jag ska checka den inom kort.

Precis som alla andra bra skådespelare som Hollywood inte tycker sig få plats med har han på senare år blivit känd i TV-serier (främst House).

Men denne man är värd oändligt mycket mer än det lilla utrymme han fått. Hans sträva, tunga stämma kan höja nästan vilken film som helst som han är med i.

The HUNT is ON…. and YOU’RE the PREY!

Annonser