Briljanta filmobservationer: Cannibal Holocaust

av Fredrik Fyhr

Cannibal Holocaust. 1980. :(. Jag har en sak att erkänna: Jag är inte längre jätteintresserad av skräckfilmer. Det är en rolig, intressant och spännande genre, men tiden då jag hade för avsikt att se varje giallo, slasher, zombie- eller italiensk whateversplotation-film som helst är förbi och jag måste erkänna att jag nu hänvisar denna vurm till min ”ungdom”. Men medan jag strosade igenom listan över filmer jag inte sett som börjar på C insåg jag att jag ju fortfarande inte sett Cannibal Holocaust – första gången jag hörde talas om den var jag uppskattningsvis tretton år och jag valde omedelbart bort den, liksom många andra skulle jag tro, eftersom jag inte ville se en film där dom dödar djur. Såhär tolv år senare har jag förstås en psykologisk undanflykt – en film behöver inte vara moraliskt försvarsbar, skolexempel Death Wish, Viljans triumf, Nationens födelse, osv – och dessutom är det nog förmodligen den sista skräckfilm av (någon slags) berömmelse jag inte sett.

Så vad är min första reaktion? MEN VAFAN DET ÄR INTE OKEJ ATT DÖDA DJUR FÖR FAN CP-DEODATO.

Jaja. Okej. Det här är uppenbarligen inte en film som man behöver se fler än en gång – och det är inte en film som du kommer att se alls om du inte har någon störd anledning, som jag och andra cineastiska äventyrare – för det lär vara en av dom vidrigaste och mest groteska filmer som överhuvudtaget gjorts. Precis som i Pasolinis Saló (som är överlägsen denna, btw) har det inte att göra med den tekniska mängden våld – det finns väl säkert procentuellt sett våldsammare filmer – utan sättet det är gjort på. Filmen är garanterat deprimerande. Om någon stackars utomstående undrar vad den faktiskt handlar om så kan man enklast sammanfatta intrigen som: Amerikanska idioter åker ut till regnskogen och filmar kannibalistiska ”vildar” som dödar, torterar och äter upp varandra och därefter också dom amerikanska idioterna. Allt ska vara ”på riktigt”. Det som faktiskt övertygar med filmen är den skoningslösa stämningen och det råa filmandet, här används en låg budget på rätt sätt, och inte minst är Riz Ortolianis musik helt genialisk.

Men bara för att en film är äcklig är den inte nödvändigtvis bra. Vilket leder en till nästa poäng, att det här faktiskt inte är någon sensationalistisk sleaze-film gjord för att tjäna lite omoraliska stålar – tvärtom är det en film som kritiserar den moderna civilisationens hyckleri, som Ruggero Deodato själv alldeles säkert menade. Men inte heller för att film har ett budskap är den nödvändigtvis bra. Deodato har faktiskt så höga ambitioner att man måste betrakta det här som en seriös, ”konstnärlig” film. Och då faller pusselbitarna på plats och dom bildar ett enda stort jaha.

Jo, dom amerikanska vildarna är värre än infödingarna. Bra poäng där, Ruggan. Som om det inte vore alldeles uppenbart avslutas filmen med den skrattvänliga repliken ”I wonder who the real cannibals are?”. NÄHE? Var det det dom där 90 minuterna av våldtäkt, mord, fosterutdragning, apslakt och kastrering med sten handlade om? TANKVÄRT JUE…. Inget blir bättre av att skådespelarna är kackiga, många av dialogerna fåniga, relationen mellan filmens narrativ och den inre ”dokumentära” filmen-i-filmen är helt osammanhängande, filmen är alldeles för lång och, alltså, oproportionerligt deprimerande. Plus, alltså, sex (!) djur vars våldsamma död inte bidrar till något annat än distraktion och äckel. Men du kommer ju ändå inte se den här filmen om du inte redan fattat det.

Annonser