En liten text om humor

av Fredrik Fyhr

Det kanske blir som den gode Ulf sa: Den ironiska generationen kanske i efterhand bara kommer framstå som ett enda wtf. Dom hade verkligen vinden i seglet, åtminstone verkade det så, när det begav sig men det är inte alls omöjligt att dom bara kommer framstå som obegripliga. Man kommer titta tillbaka på 90-talet och säga: Jaha, och vad i helvete handlade det där om nu då. För oss som växte upp på 90-talet, men fortfarande minns den analoga tiden, var dom förstås några slags storebröder – några enstaka av bröderna var systrar – men kanske tiden äntligen är kommen nu då vi kan släppa taget om dom och förstå att vi måste hitta våra egna idéer och preferenser också, och att dom inte är genialiska bara för att dom var äldre. Dom revolterade mot ”DDR-Sverige”, fair enough, det kan man väl förstå att dom var sugna på. Men mer kreativitet än så hade dom tydligen inte; nu sitter Lindström och Luuk i På spåret bara för att dom inte har något bättre ställe att vara på, och för att SVT är bekvämt, och när alla dom andra gjort sina oundvikliga 90-talsnostalgitripper så kommer dammet ha lagt sig en gång för alla.

Ser då Nile City, som går i repris på SVT, och märker att det är ännu sämre än jag minns det (jag har aldrig varit fan av Killinggänget). Den enda poängen med programmet är att Andersson och Pettersson och Lundström inte fattar grejen. Det finns ingen glädje i programmet alls. Skådespelarna är bra, inte minst Rheborg som i mina ögon mer och mer framstår  som Sveriges enda rimliga svar på Peter Sellers, men allt är gjort utan minsta känsla för kreativitet. Allt börjar och slutar med manuset. Det är så smart och hippt att den enda poängen med humorn är att man ska ”förstå” den. Och inget är värre än något som är smart, hippt och femton år gammalt.

Man kan säga att det är begåvat, men vem fan kan säga att det är ”roligt”? Humor är något organiskt, det kommer ifrån det oväntade. Det är därför Hassan, till exempel, faktiskt fungerade. Det är inte roligt, i sig, att ringa till någon som heter Claes Månsson och säga sig vara Peter Dalle (inte alls, faktiskt) men det är roligt när personen i andra änden är en rasande, möjligen alkoholpåverkad skåning som gör att hela skämtet imploderar. Det är inte roligt, i sig, att ringa till franska embassaden och prata låtsasfranska, men det är roligt när dom i andra änden pratar franska tillbaka. Det är inte roligt, i sig, att ringa nummerupplysningen för att få numret till nummerupplysningen men det är roligt när personen i andra änden måste lyckas förklara. Och det vore nog, tror jag, inte roligt i sig att bomba Strängnäs men det är helt klart roligt när en tant på Strängnäs kommun okejar det.

Eller Varan-TV, som helt klart var ett ojämnt program och som hade en spexatmosfär som rimligen inte borde tilltala alla. Men det var fortfarande ett överlägset bättre program än Nile City eftersom det sysslade med humor, och inte bara humoristiska poänger. Där kan man se en grupp agera tillsammans för att se vad som händer. Eller för att se vad som inte händer. Det händer åtminstone någonting med materialet, och det slutar inte alltid där man tänkt sig, men det är åtminstone gjort med den känslan av kollektiv energi i centrum. Monty Python och bröderna Marx var roliga av samma anledningar. Dom bästa sekvenserna som alla dessa tre humorgrupper skapat skulle inte ha åstadkommits om dom inte själva arbetade utifrån den kreativa lekstugan. Medan Killinggänget, som kontrast, bara presenterar idéer dom själva tycker är smarta. Det händer inget mer. Det händer inte mycket alls. Dessutom, på tal om det, är Varan-TV också välregisserat och genomarbetat. Betänk klippningen och hur de ena segmenten glider över till de andra i Kentucky Fried Movie-stil. Det är ett program som är designat för att vara en del av själva humorn; det är överlag ett program gjort av människor som uppenbarligen är förälskade i humor. Det är inte helt nyskapande, men det är definitivt vitalt och det är absolut bättre än ingenting.

Jag säger inte att SVT behöver visa Varan-TV i repris. Dom behöver inte visa Killinggänget heller. Jag är trött på repriser och nostalgi. Jag tycker människor i vår ålder borde åstadkomma ny humor – jag tycker, överhuvudtaget, att människor födda på 80-talet borde sätta igång att göra nya saker för andra att ta del av. Själv gör jag så gott jag kan. Men det händer ingenting. Vad har den här assimilerade generationen egentligen att komma med? Vad ska yngre generationer hitta hos oss? Tycker vi inte själva att vi borde hitta något som är något mer än bara vad som bjuds, vad vi har att tillgå, vad vi har runtomkring oss? Kan inte vi också göra något istället för att bara ta något annat? Men vi sitter istället och glor, har väl vad vi behöver, och vi slösar bort våra livs kreativa höjdpunkt – vår ungdom – genom att sitta och titta på, och diskutera, Henrik Schyffert när han fortfarande hade hår.

Annonser