Lysande litteratur: Doktor Mabuses NYA testamente

av Fredrik Fyhr

Doktor Mabuses nya testamente (Anders Ehnmark, Per Olov Enquist)

På sommaren ska man ju läsa deckare, så inte ska väl jag försöka vara märkvärdig genom att plöja Maugham, Cela, Solsjenitsyn, Thomas Mann eller Gustav Hellström – nä hä ska va som folk å läsa kriminalhistorie i hängmatta. Och ska det nu vara deckare så bör det väl ha lite klass och stil va, thank you very much, så varför inte en román av tvåfaldigt (?!) Åågustprisbelönade PO Enquist om ”skymningslägen” och Hotbilden Mot Den Svenska Demokratin och Doktor Mabuse himself. Ja, det var förmodligen det smakfulla omslaget som tilltalade mig – det utstrålar på något sätt både 20-talets silvriga elegans och 80-talets lite mer axelvaddiga Giorgio Moroder-dito. En detektivroman från seklets slut, sådär kursivt liksom. Det är inte en deckare, det är en detektivroman från seklets slut. Oh lala. Det hade väl lika gärna kunnat hetat ”en detektivroman sent på jorden”. Jag menar, kom igen! Varför spara på pretentionerna? Att jag redan på förhand misstänkte att Doktor Mabuse inte skulle vara med i detektívrománen, utan att det bara var en metafor och ett möjligt PR-trick, det spelade liksom ingen roll. När boken sedan visade sig handla om ett mord i Torshälla, och en kriminalutredning med bas på polishuset i Eskilstuna, då hade jag tyvärr ingen utväg längre. För många tendenser pekade åt ett och samma håll – precis som dom säger i romanen var det en ”hotbild” jag inte kunde låta bli att gå till botten med.

Men den stora poängen med denna detektívromán (utgiven 1982) är att den utspelar sig I FRAMTIDEN, närmare bestämt det avlägsna året 1989. Jag ska inte ens gå in på det lite besynnerliga i att skilja ”framtiden” om ett knappt decennium och sen bräscha på med stora och små händelser som vänt hela samhället upp och ner. Enquist och parhästen Ehnmark måste ha varit mycket oroade när det begav sig, för en del saker är väldigt besynnerliga. VHS har konkurrerat ut TV (oh no!), en gång för alla när Esselte kläckt idén att sälja nyheterna på video (folk vill tydligen se gamla nyheter istället för nya… bästsäljaren är ”en relativt händelselös dag med mulet väder”… äe, jag vet inte alltså). Vidare har Lennart Swahn blivit kändis ånyo efter att han kidnappats av Röda Brigaderna som av någon anledning tvingat honom att starta en talkshow i en källare (kallad ”Lennart Swahn någonstans i Sverige”). En av dom mer briljanta siandena är att det ska komma en Kanal 3 (eller ”kort sagt TV3”) som mest ska bestå av ”talk shows”, skräpunderhållning och flådiga pseudodebattprogram – via trean kommer Arne Weise och Jan Guillou bli media-diktatorer och i stort sett ta över all sändning.

Men mer om alla dessa roligheter senare; boken består förresten till största del av dessa udda hit and miss-framtidsredogörelser, själva detektívdelen hamnar i stort sett helt i skymundan. Låt oss istället redogöra för den spännande upptakten!

Jo, för boken börjar rätt fängslande. Tänk allegrot till Mozarts 41:a symfoni, if you will, och bilden av en grumlig pool vid ett litet snålt besökt hotell i en småstad, där det flyter ett överviktigt lik. Det överviktiga liket visar sig vara det av en Jakob B. Kraus – kriminalinspektör. Hans lik ligger och flyter i samma pool där ett annat lik hittades i tolv dagar tidigare, och vars död Kraus hade uppgiften att undersöka. Hence: Boken handlar om Kraus sista dagar i livet. Kraus själv är som någon slags Rolf Lassgård-seriefigur; en stor kluns som, enligt sig själv, håller på att fysiskt ”gå sönder”; han har bara ett öga (ibland, när han är nervös, plockar han ut sitt emaljöga för att putsa det lite med sin smutsiga skjortkrage), han har slutat duscha eller borsta tänderna, han är fullständigt alkoholiserad, röker oavbrutet, har givetvis en död kvinna någonstans i det förflutna, och hans polisarbete beskrivs som ”ryckigt” och ”knyckigt”. En charmig typ, tycker jag det låter som.

Det hela börjar med att han åker till Torshälla för att delta i en gymnasie-reunion (hemska tanke). Detta föranleder det bistra ögonblicket då Kraus ”steg av tåget i Eskilstuna. Ingen mötte”. I know the feeling.

Det visar sig att flera av hans gamla ”klassisar” (som fortfarande kallar honom ”Krattan”) har någon viss berömdhet; någon har blivit högt uppsatt i Folkpartiet, någon annan har blivit dryg, vesslande mediahora i Stockholm, en annan någon form av statlig chef, någon annan småföretagare som blivit rik på ”tjuvmoral”, dom heter saker som Lamm, Dante, Forsell och Råttan Burman. Kvinnorna är tyvärr bara omnämnda som ”Barbro Knull” (som aldrig släppte till) och Ingrid ”han tänkte aldrig på någon annan när han runkade” Håkansson som är en sådan nymfett att hon nuppar med någon i poolen senare under kvällen.

Ja, i den poolen hittar man alltså senare liket av journalisten Dante som alla hatade och som höll på med någon form av dokumentär han inte kunde låta bli att skryta om, fastän han påstod att materialet var ”topphemligt”. Kraus får på detta fall jobba med en ung, nyckläckt paragrafryttare – förstås – som gör allt by the books och som redan från början är jättetråkig och irriterande (han har fått lära sig allt han kan av Leif GW Persson, som med sina nymodiga idéer blivit chef för Polisskolan). Dom beslutar sig för att åka till Eskilstuna och slå bas för utredningen där, vilket föranleder den fantastiska repliken ”Jag tar med mig hela skiten till Eskilstuna”. I know the feeling.

Det visar sig snart att mordet på ”Dante” (subtil referens, förresten) inte är så viktigt – och den som kan sin Doyle och Christie kan för den delen nästan omedelbart lista ut vem mördaren är – utan det är snarare den mystiska filmen som han pysslat med som är ledtråden. Man får nämligen snart klart för sig att Sverige i framtidens år 1989 är ett nästan pre-fascistoit samhälle som slagit knut på sig själv; staten har tappat mer och mer makt, värdenihilismen har brett ut sig, det egoistiska småföretagandet och storsatsningar inom privatiserade samhällsområden har tagit över alla idéer om solidaritet, det råder politisk osäkerhet och ideologier rör sig mellan block och parti (säg till om det börjar brännas!) och även om Olof Palme lever (vilket skapar en extra bisarr dimension) är han gråhårig, lider av tennisarm och har tappat tron på det mesta – förutom fotboll.

Det visar sig att det förstås finns en hemlig, nästan Arkiv X-liknande, organisation mitt i detta formlösa, infrastrukturella myller och att det någonstans finns högt uppsatta män som vill agera i ”krisläge” och ”temporärt upphäva demokratin” för att ”säkerställa balansen” i samhället som närmar sig en tydlig hotbild och ett ”skymningsläge”.

Eller nåt sånt, det där är ganska luddigt och förvirrande, och det är väl det som är tanken. I teorin låter allt det här ganska intressant, men eftersom man redan på förhand listat ut vem som är den skyldige i det McGuffin-aktiga mordet – och eftersom detta skumma framtida 1989 ibland påminner om 2011, och ibland som Siewert Öholm-liknande paranoja, men aldrig i närheten av själva 1989 såsom det faktiskt var (tror jag inte i alla fall), så tröttnar man snart på alla halvt autistiska redogörelser för händelser som minsann har inträffat. Vissa saker är halvsmå – som att Volvo köpts upp av Japanerna och blivit ”Volvobishi” (Siewert Öholm-noja) – vissa saker är mer pregnanta – som det kyligt Alliansen-logiska i att Folkpartiet på något sätt sitter med många platser i regeringen fastän dom i realiteten har litet folkligt stöd – och andra saker är som sagt mer uppåt väggarna. Som det där med VHS:erna och Lennart Swahn.

Det här är en, som detektívromán betraktat, tämligen usel bok. Enquist, en av landets mer överskattade författare, är en tämligen trist språkbyggare och det är här helt uppenbart att basal förståelse för dramaturgi helt saknas. Berättelsen har ett likställt EKG där det borde finnas någon slags rörelse. När man efter 200 sidor verkligen tröttnat, och knappt ens minns vad huvudkaraktärerna håller på med, att då återigen matas i nästan ett helt kapitel om hela historien bakom 80-talets politiska svängar – som alltså inte ägt rum än, och som heller aldrig ägt rum överhuvudtaget (vad var det nu John Connor sa? ”You could loose your mind thinking about these things”) – då vill man bryta upp textmassan med en kofot. Jo, jag förstår att man ska undra vad ”skotten i Mexico City” är för något. Eller vad som sades i ”SAP-kongressen 1987”. Man ska för den delen också känna av namnet Bohman som en het potatis, omnämna V som VPK och tycka att idén om ett reklamfinansierat TV3 är science fiction.

Nåja, jag har uppenbarligen aldrig varit rätt målgrupp för den här boken. Men den måste ha varit lika tråkig då som nu. Man märker att den är slarvigt skriven också, eller åtminstone dåligt korrekturläst; full av överanvända ord (som mitt användande av ordet ”föranledde” några stycken upp, till exempel) och knackiga, osköna meiningsuppbyggnader.  Hade den varit mer välskriven – och längre, så att den kunde fokusera på en spännande intrig – hade den kunnat vara skoj, eller ligga till grund (idag, rent av) för en skum science fiction-artad noir-thriller med Persbrandt och typ Rolf Skoglund. Upptakten är bra, och även om slutet är lite slött och bara halvdramatiskt, är det ganska kul. Inte minst för att det mot slutet dyker upp en liten mystisk man i skuggorna som, kan det, är det, ska det möjligtvis vara der Spieler himself?

Det är en klen tröst. Eftersmaken blir inte beskare av en litteraturlista som indirekt rekommenderar fler reaktionära inslag än vad min mentala tallriksmodell behöver. Lite ideologism hade inte skadat, hörru PO; varför inte en liten skallig tysk i monokel åtminstone? Måste du släpa in Karin Boye bakom dina västerbottniska tallar? Och det här med ”marxismens svarta hål” och ”marxismens centrala missförstånd om staten” – ähum, vem är det som är rädd för vad egentligen, för att parafrasera den gode Björn Afzelius.

Men, men. Jag har, i vilket fall som helst, tagit med mig skiten till Eskilstuna.

Annonser