Middag på en välbekant gata 5-9

av Fredrik Fyhr

5.

Vi är samma då som nu, men mycket är annorlunda. Tiden går, klockan slår, sakta rullar varje år. Vi sjunger dom här sångerna. Så länge jag kan gå. Bortom lögn och bortom sanningar, långt bortom vilja och värderingar. Ett trauma är ett trauma. Bearbetning är en lång expedition. Nu märker jag att jag återigen återvänder till det där, söker återigen något annat; återigen något som fanns där som jag glömt bort. Organiserar saker i gamla lådor – vad ska behållas, vad fungerar fortfarande, vilka plagg från den där dåtiden passar fortfarande; vad av det jag var då har för min egen del kommit tillbaka på modet. Så, då, detta. Glädje, kanske något så enkelt. Jag söker efter det där jag vet jag hade då; en ren och självklar altruism. Jag vet ju att jag hade den, jag minns det klart och tydligt, den måste ligga här någonstans. Jag blev hård, jag trodde inte något av allt det där skulle komma tillbaka; jag glömde den. Den lilla, fullt levande, glöden av tacksamhet över att bara få vara vid liv; den som gjorde att jag alltid ville vända andra kinden till; den känsla man sa var snällhet och vänlighet, men som egentligen var en helt annan sanning; den inställning som felaktigt blev utdömd som godtrogenhet när du utnyttjade den; den mjuka glädje som dog när du släppte taget. Som om den någonsin kunde dö.

6.

(16/6 -11)

Att vara ung såsom jag känner det, rättare sagt att leva med livet och inte döden för ögonen, man kan tillåta sig att utgå ifrån att återstoden av ens liv är mer än dess hälft; detta, diverse slutsatser, kan dras som är självklara men ändå omöjliga att förstå. Dagarna som kommer att gå. Nyhetsrapporteringarna, de stilla, de vanliga dagarna. Katastroferna ska komma och gå, världsläget ska förändras. Det ska bli krig, global politik ska glöda, länder brinna, nationer stiga och sjunka, okända bli berömda, politiker, mördare, bilder på skärmar, tidningar, också ditt liv ska förändras, kanske över en dag slås det över ända. Du kommer se tillbaka på den du är idag utan att nå dig själv – det kommer hända saker på vägen. Datum du kommer minnas, ögonblick som kommer att fastna. Du ska säga att du aldrig kommer att glömma hur du kände dig den där dagen då det där hände. Du ska få nya minnen. Dom är redan på väg.

7.

Det är sant att det är långa vägar, man måste dö några gånger innan man kan leva; ordet ”då” kan svämma över till ett hav, ligga där sen väldigt och platt. Men minst lika många sanningar finns om det som består. Havet av då har du bakom dig. Men under vattenytan finns en hel värld, en du döljer för dig själv, en där du inte kan andas.

8.

9.

Jag kan inte säga att jag hyser en självklar kärlek till den värld vi konstruerat för att ta plats i. Mitt signatur finns inte under redogörelsen för någon som helst nationalism, inte heller politisk eller infrastrukturell sådan. Jag tar ingenting av det här för givet. Nu är sommaren lamslagen, och det är alldeles uppenbart att våra länder ändå behöver idén om en fri värld. Ord som oftast känns falskt bevingade och tomma som en tand där det isar – även för en mindre cynisk människa – är plötsligt som nytt blod i svaga ådror, en värme som sprider sig för att hålla en kropp vid liv. Till och med flaggorna verkar ha mer färg än de förut haft. Dom symboliserar ingen sanning. Det har dom aldrig gjort. Men dom besjälar vår verklighet och gör den meningsfull. Sorg är en mäktig kraft, och den kan bara anlända. Tröst är en tår i en flod vi badar i. Det finns inget heligt krig. Det finns inte heller något hederligt, eller förnuftigt. Vi har ingenting att försvara. Vi försvarar vad vi är genom att vara vad vi är. Och vi lär leva tills solen slocknar. Jag försöker tänka mig ett hat som kan riva sönder hela världen. Jag försöker tänka mig ett skrik som kan tysta alla människor. Jag försöker tänka mig en bomb som kan utplåna varje själ. Men det kan jag inte. Någon sådant finns inte. Vi är i frid.

 

Advertisements