Lördag 30/7 2011

av Fredrik Fyhr

I.

Fortsatt stiltje. Mycket sköna vindar. Blåsigt, svalt, mulet; kan sitta på rummet utan besvär. Fortfarande inte skrivit något, den där inkuberingen pågår fortfarande. Momentumet av Norge har inte passerat. Stör mig på skenheligheten inom media och trångsyntheten i nyliberalismen, som vanligt. AB och Expressen gör om det till spänningsdrama – det här också – och DN fokuserar på gärningsmannen och terrorismen och hela deras stackars neuros. Wolodarski skriver om Norges imponerade ”behärskning” och Wiman nåt om arbetarpartiet som ”till naivitetens gräns” vill omfamna hela världen. Givetvis har det blivit vi mot dom av alltihop. Även om det inte var islamister – och det där låtsas dom inte om – så finns alltid denna ständiga fiende som ska ”besegras”. ”De” kan ”besegras” heter det nu. Ovilligheten att vända andra kinden till hos dessa människor är kuslig. Deras hets om det ”öppna” samhället (som inte finns, annat än i variationer, modifikationer av en idé om ”öppenhet”) som ska försvaras (vilket det ju inte kan, därav variationer, modifikationer etc). Det är klart att det ”måste” vara så, men det är ändå en kuslig verklighet att inse att man alltid lever i en kultur som, oavsett vad det är för kultur, alltid måste pumpa propaganda. Jag vägrar ställa mig under någons flagg. När det hände var det okej att utgå ifrån att det var ett islamistiskt dåd; när man påpekar det så anses det helt plötsligt vara ”respektlöst”; islamism är däremot rumsrent, och inte någon ”billig politisk poäng” minsann… Deras reflexer är otäcka. Dom var genast där, omedelbart med på noterna. Som om innehållet, det här värdelösa manifestet, egentligen spelade roll. Men för dom blev det en reell trigger. Så nära dom egentligen har till psyket hos den här gärningsmannen. Så mottagliga dom är för hans krigsföring. First blood, kan dom säga. Vi måste försvara oss.

II.

Har äntligen lyckats med finjusteringarna, vilket ju var tanken från början. Har fått ihop en del saker. Alltså, printa och skicka, vilket skulle vara idén med att vara här till att börja med. Jag tror det är hela Norgegrejen som fått mig ur balans. Inte förrän idag har jag egentligen känt att jag ”gått tillbaka till jobbet” eller vad man ska säga. En bild har också stört min harmoni relativt mycket. Det är så lätt för mig att falla tillbaka i älta. Det är för att jag har stora problem med att inte komma till punkt. Förmodligen är det en generell sak; är mycket dålig på att packa ihop halvvägs, ge upp och säga nähe nu skiter vi i det här och fortsätter med våra liv, tänker framåt. Jag har gjort det för att det verkar vara linjen, men jag är mycket dålig på det och om jag släpper taget finns inte särskilt mycket att göra åt det hela faktiskt. Att drunkna i sina egna känslor för… vad man nu ska kalla det. Det krävs en viss ansträngning, en kväll som ikväll, att dra mig tillbaka och hålla mig här; ingenting verkar finnas inom räckhåll. Och då har jag inget bättre att tänka på. Det är fortfarande ett öppet projekt. Det håller nog inte. Åtgärder bör tas. Men jag vet inte, saker kanske styrs åt ett helt annat håll för min del i höst. Felmarginalerna är alltid stora. Man vet aldrig någonting.

III.

Det är snart augusti, det är nu sommaren börjar kännas som ett maraton. Det är nu jag börjar längta till hösten. Den här Norgehistorien är verkligen fruktansvärd. Det är det värsta hittills i min generations kollektiva medvetande. Det känner man tydligt. Man kan vittra krig under ytan. Som om vi faktiskt, utan att vi förstår det, beväpnar oss med vår tro, den vi trots allt har, på den kärlek som åtminstone lett fram till den stackars bristfälliga imperfekta demokratin, vårt dumsöta kärleksbarn, samt dess snåla bortskämda lillebror kapitalism som vi inte vet vad vi ska göra av och som alltid bara skämmer ut oss. Att vi alltså beväpnar oss, trots allt, för att försvara det här mot dom krafter som i enklaste ordalag, alldeles sakligt och korrekt, bör kallas neofascistiska. ”Vi”. ”Dom”. Somewhere impossible light still shines, and every smile is if as new. Har även idag knåpat ihop en playlist* som jag tänkte skulle ge uttryck för känslan jag, och säkert många andra också, har. Det är en sällsam, skör och kuslig sommar i år. Den böljar, eller svajar som gardiner det blåser i. Glädjen är tunn som vatten genom såll. Vindarna känns, dom kommer överalltifrån. Vi dukar ett bord vid äppelträdet på baksidan av huset, radion spelar någonstans och det är vaniljglass och jordgubbar, saft till barnen, kanske några kalla burkar öl eller vitt vin, och en och annan geting surrar och i det där äppelträdet kan man riktigt höra hur det viskar genom bladverket, och det är en vacker sommarkväll i vår fria värld men hur vi än försöker sätta oss hamnar vi alltid i en kylig skugga.

IV.

Kan verkligen relatera till Kaj i Tre kronor. Man bör vara som honom. Han är måttstocken. Birgitta bör man inte vara som. Det är signalement som räcker långt. Också: Hittat en jungiansk bok om vad man kan lära sig utifrån människors handstilar. Fascinerande.

*

Fotnot. Den sällsamma sommaren 2011. (Playlist)

Annonser