Onsdag 10/8 2011

av Fredrik Fyhr

… Klockan åtta i morse kom mullret och åskan. Jag kunde inte längre relatera till tankarna jag hade innan jag somnade. Det var som om någon annan tänkt dom… Tio timmar senare, 30 millimeter regn, en oavbruten vattenvägg. Lyssnar på 29 medan det rinner om dom stora fönstren här. Det känns som om jag suttit här i tre månader. I morgon bitti ska jag smyga ut genom baksidan av mitt inre, ta genvägen inuti mig själv, se puppan kläckas – för den här gången – och ett ljus ska skina, en klocka ringa, och när allt är över kommer det bara vara något jag minns, precis som alla andra gånger. Hav utan hamnar också. Stämningen är mycket Hav utan hamnar. Inatt låg jag vaken med en rundgång av formuleringar i huvudet som jag inte kunde få ut ur huvudet. Det var något om att jag blir så ledsen av all civilitet. ”Hur ska vi göra nu då?” säger Herr Herr till Fröken Fröken, dom är så kära förstås och det är så bekvämt att dom bara oroar sig över praktiska saker. Ibland har man inte hjärta att säga till människor vad man faktiskt tycker. Jag låg vaken och tänkte att jag vill bli älskad nu, när jag inte har någonting att erbjuda någon. Älska någon fullständigt oförklarligt, för att jag inte kan låta bli, nästan motvilligt. Jag vill ha en katastrof. Jag vill in i ett rödrosigt trassel. Något som är övermäktigt mig, något jag inte kan förneka, göra något åt eller misstolka. Sen somnade jag…. Klockan åtta i morse kom mullret och åskan….

Annonser