Briljanta filmobservationer: Captain America

av Fredrik Fyhr

Captain America – The First Avenger. 2011. :(. Nu säger jag det så att jag inte behöver säga det en gång till – 3D suger. Det är en onödig gimmick som inte har i en film att göra, det bidrar till att åtminstone 30% av färgstyrkan, skärpan och ljuset på filmen försvinner (vilket resulterar i en sunkig, murrig, ful upplösning), det distraherar åskådaren från det viktiga så att effekterna blir centrala, och det är framför allt ett barnsligt och korkat påfund som egentligen inte imponerar på någon och som dessutom bidrar till att göra filmmediet ännu ytligare och kommersiellt underhållningsbaserad…. Men inte för att det gör någon skillnad när man går och ser Captain America. Här har Hugo Weaving haft mage att sno åt sig Werner Herzogs accent för att gestalta en rödskallig M.Bison-aktig skurk som vill ta över världen, et cetera, samtidigt som ännu en tvålfager dumskalle ska komma på att han ska bli superhjälte, samtidigt som ännu en ”modern” kvinna (skratta här) ska falla i sin rätta könsstereotypa fålla ändå, samtidigt som Tommy Lee Jones verkligen inte blivit yngre sedan Jagad (han har återigen samma roll här som han alltid har; dvärgen Butter, direkt ur Snövit), samtidigt som diverse birollsskådespelare (Stanley Tucci, Toby Jones, Neal McDonough) gör vad dom alltid gör, samtidigt som det mesta av intrigutvecklingen sker i diverse montage, samtidigt som någon slags vandrande skrothög går omkring på två ben med en hemmagjord eldkastare, blir nedskjuten och ramlar omkull och ser dum ut… Förutsägbarheten är central, så du har förmodligen redan sett den här filmen många gånger förut. Givetvis dyker Shaft upp i slutet också. Kan dom inte bara göra en Avengers-film på en gång istället? Så spännande är det faktiskt inte.

*

Och ja, varför gick jag och såg Captain America? Jag skyller på att den skäggiga guten ville se den, och att det var det enda som gick i Visby.

Annonser