Måndag 22/8 2011

av Fredrik Fyhr

Rakt in i det nya vita ljuset. Kommer ut som någon annan. Äntligen. Till slut hände det. Plötsligt är allting runtomkring mig – ett gitarrsolo på radion, en koltrast mitt inne i det där prasslet från skogarna, en regnskur, luften på biblioteket, ansiktena som pratar med varandra på andra sidan glaset, människor som går förbi, eller sitter här inne, eller en stol på ett café, kaffe i en kopp, en röst, ett öga i en spegel – ett alldeles nytt fenomen som kittlar mig i gommen. Idiot City från Roskildes Orangescen 1999, till exempel, jag blundar och för mitt inre är det som att jag rullar fram. En känsla av en lätt, enkel, nästan ljudlös, rentav ljuvlig, storm. Det kanske har något att göra med att människokroppens celler förnyar sig vart tredje år eller så, människan så att säga ömsar skinn. Mycket skit på badrumsgolvet efter den duschen. Jag är här nu. Här och nu. Det var inte igår. Det var väldigt längesedan. Men nu är det nu, till slut. Drömde inatt att jag blev jagad av terapeuter, alla iklädda löst sittande frackar, på ett stort soligt fält. Dom hade alla papper och block och det fladdrade i deras hår och dom försökte få fast i mig och då och då stannade vi upp, och dom ville att jag skulle prata om mitt förflutna, om gamla relationer, om tankar och känslor jag grubblat igenom, saker jag skulle göra framsteg med. Men jag var för upptagen med att laga fiskpinnar åt en massa nakna barn med Downs syndrom (eller jag lagade rättare sagt ”crispies”, diverse figurer av sprödbakad sej). Jag försökte få fatt i dom där dom sprang, vi, allihop där. Jag försökte koncentrera mig på vad terapeuterna sa, men jag blev jämt tvungen att återgå till mina fiskpinnar. ”Jag tror inte jag har någon lust att prata om allt det där något mer” sa jag till dom. ”Jag hinner inte, jag måste laga mer mat”. Dom frågade varför jag lagade så mycket mat. Jag sa att det var en god gärning… när jag vaknade insåg jag omedelbart att det var något jag verkligen förstod. Till slut.