Filmer som börjar på C – Casablanca och Citizen Kane, till exempel

av Fredrik Fyhr

*

Här följer alla filmer jag sett som börjar på C. Det är en tacksam bokstav med färre bakläxor – även om det är en hel del jag inte sett som flåsar mig i nacken (Cinema Paradiso, C i uppförande och Cleo från 5 till 7, till exempel). Bokstaven bjuder också in till det (åtminstone för mig) ständigt aktuella kanonbegreppet; Casablanca och Citizen Kane står här lite grann som två torn som på något sätt manifesterar (den amerikanska) filmens zenit. Casablanca är klassikern som förkroppsligar vad Hollywood är, och Citizen Kane är klassikern som förtydligar vad film – som medium – faktiskt kan vara.

Och det är faktiskt så. Dom är precis lika bra som dom sägs vara, och detsamma gäller Cykeltjuven. Menar man något annat – och det får man väl för all del göra – är det svårt att inte dra slutsatsen att vederbörande saknar intresse eller förståelse för vad film är; såväl historiskt och socialt, samt som konstform. Och då är det kanske så.

Detta för oss till vad Steven Spielberg pratar lite grann om här ovanför mig. Jag ska inte i onödan förfasa mig över ungdomens förfall, eftersom sådana känslor oftast bara är illusioner, men jag hörde för inte så längesedan en nybliven gymnasiestudent vid bordet intill mitt sitta och skryta om att han sovit under Citizen Kane och ändå fått MVG eller vad det var, i filmkunskap. Filmkunskap är förstås ett slags icke-ämne på gymnasienivå, så jag behövde inte bli alltför upprörd. Men jag blev ändå lite ledsen.

Koncentrationsförmåga är en viktig egenskap. Film ska inte underhålla sekund för sekund så snabbt som möjligt; det är sånt karuseller ska göra. Film behöver, förstås, inte ”underhålla” överhuvudtaget; det räcker med att en film är vad den är. Så länge man inte klagar på vad den är – låt säga att det rör sig om en väldigt svartvit, italiensk, tre timmar lång stumfilm från 1913 – kan man föra ett omdöme på den. Men man måste acceptera vad den är först. Man kan inte bara säga att man inte gillar den för att den är svartvit, eller gammal, eller en stumfilm. Då har man helt enkelt ingen talan, för då behöver man ju inte utsätta sig för denna skräckinjagande artifakt från Stenåldern, utan minsta CGI-explosion, utan femtiofemtusen klipp per minut, utan digitalt upprustade kändisar man läser om på nätet.

Eller så kan man se Cabiria, som är filmen jag pratar om, en bortglömd stumfilm från 1913 som var en enorm succé när den kom men som sedan dess fallit i glömska. Den är mycket underhållande. Den har mängder av effekter, men jag är inte säker på att man kan kalla dom ”special”-effekter. Den innehåller levande elefanter, leoparder och kameler, gigantiska byggnader som brinner upp, exploderar och rasar ihop, statister som helt utan skyddsnät hoppar rakt ner ifrån ett hundra meter långt stup ner i Oceanen och barn som offras till en ond Moloch-gud.

Jag är ganska övertygad om att det finns en, eller flera, generationer filmintresserade människor som lever i en värld där filmen började på 70-talet med Hajen och Star Wars. Inget kan vara mer fel, snarare är det tvärtom; det var där filmen dog eller åtminstone – i modern mening – nådde en halt. Det var i och med dom filmerna som Hollywood lärde sig hur man tjänar pengar igen, efter en tid av obalans där bra filmskapare fick chans att göra bra filmer; men även innan dess – på 30- 40 och 50-talet – styrdes Hollywood av chefer som faktiskt var intresserade av att göra bra filmer. Det är bland annat därför Casablanca fortfarande är så bra. Den är producerad och distribuerad inte bara för att tjäna pengar utan också för att vara bra.

Och då ska vi inte tala om den europeiska vågen under samma tid. Ta Cykeltjuven till exempelIngenting av det som är bra med den filmen kan egentligen tillskrivas den historiska kontexten och idén om den italienska neorealismen. Den är unik för att den spelades in i samma efterkrigslandskap den skildrade, ja. Men i grund och botten är den gripande för att den är så enkel. Den innehåller enbart en idé om bildkonst, berättarkonst, kvalité, det enkelt mänskligt gripande i känslan av att vilja ha något men inte nå fram till det.

Ta Cabirias nätter, en av Fellinis bästa filmer. Allt den egentligen handlar om är en kvinna som rör sig hit och dit, sökandes kärlek. Jag tänker inte ens säga mer än så. Den är gripande, mycket rolig, tragikomisk, jag grät en och annan tår i slutet; mina sinnen var inte manipulerade att göra så av sentimentalt fluff. Jag kände, på riktigt, denna kvinna och den tår eller två som föll kändes som om dom föll inför henne; kanske hand i hand eller bara som två människor emellan. Det var inte en snygging och en annan snygging ombord en idé av vad Titanic var, och inte heller var det 3D. Det var, nästan, på riktigt. Här har vi en film som når fram så att det nästan blir på riktigt.

Men film som ”verklighetsflykt”, ”underhållning” och ren och rå nöjeskonsumtion är fortfarande det rådande molnet på den filmhimmel som en sådan film som Cabirias nätter kommer ifrån. En modern film kan för all del vara alldeles fantastisk – som Clint Eastwoods häpnadsväckande starka Changeling, till exempel – men då rör det sig nästan alltid om undantag. Clint Eastwood har råd att göra bra filmer, han kan så att säga ”komma undan” med det eftersom han är den han är. Problemet är att formen filmer stöps i idag är så ihoptrasslad med industrin och säljtänk – i högsta grad även i Sverige – att det inte längre går att göra en film med en ärlig kärna. Jag kommer till exempel att tänka på den nya filmen Kyss mig; varför tvivlar jag på att den är speciellt bra? Jo, därför att jag vet att den är gjord på förutsättningen att temat kan komma att sälja. Det behöver inte vara en bra eler dålig sak – men det garanterar att filmen inte är så bra som den skulle kunna vara.

Kort sagt så är äldre filmer i regel bättre än nya. Film i sig var inte bättre förr, för det gjordes minst lika mycket skval då som nu – det är bara det att det är dom bra filmerna som överlevt och blivit klassiker. Och anledningen till att en film är bra är för att den är bra i grunden; den är gjord av någon eller några som vill göra en bra film oavsett vilka som är med i den, hur den reklameras eller vad för pengar den tjänar eller inte tjänar. Och som ett summa summarum kan man nog konstatera att det gjordes mer bra film förr än nu. Ta Casablanca till exempel. Eller Citizen Kane.

Filmer som börjar på C: Cabaret-Cykeltjuven.

Annonser