Tisdag 30/8 2011

av Fredrik Fyhr

I.

Dom där tankarna finns inte längre kvar. Förr kände jag att det var ett svek, nu känner jag mer en slags avundsjuka. Men aldrig har jag sagt att det var så det var. Känslan i sig, och den är samma nu, har aldrig gått att definiera. Bara att tanken överrensstämnde med svek då, avundsuka nu; det är i verkligheten något annat. Jag har lärt mig nu, egentligen inte förrän nu, att tankar och känslor måste skiljas åt. Främst för att tankar inte kan göra känslor rättvisa. Det finns inte en enda känsla som kan förklaras. Vi vet vad som orsakar en känsla, ibland, men själva känslan, själva känslan… Det är därför jag inte har en enda tanke om det där. Det jag har är istället en känsla. Jag vet vad den bottnar i, men vad känslan är vet jag inte. Jag kan inte definiera den, för jag har inga tankar.

II.

Egentligen, i verkligheten, är det faktiskt så att jag ömsat skinn. Jag vet inte vad som hände. Jag knäpptes på. Livet rinner klart igenom mina sinnen på ett sätt jag inte känt på flera år. Det är fysiskt. Det i min kropp som är maskinellt fungerar som det ska; jag känner naturliga känslor, direkt konsekventa på något sätt jag inte kan förklara bättre än så; spontana tankar, en friskhet. Det är en fysisk reaktion…. Det finns mer saker jag tänkt på, men jag tror nog jag bara ska sova nu. Har som bekant tänkt att avrunda den här dagboken snart. Vet inte hur nära jag är. Det blir allt större glapp mellan inläggen och det finns en naturlig anledning. Tror nog ändå att jag kommer fortsätta, men jag får öppna en ny. På den här datorn – min nya – är dokumentet 563 sidor. Jag vet inte vart dom där extra hundrafemtio kommit ifrån.

III.

Det känns som att det håller. Jag antar att den här staden är som den alltid varit. Men den känns som ny. Ny ånyo. Hösten här är som i mina minnens drömska landskap. Ändå är det som att jag glömt det, och upplever det igen som för första gången. Regnfall och mulen himmel här. Som en underbar, blöt nåd. Fullt av folk överallt. Jag antar att jag upplevde, och fortfarande upplever, en naturlig inre förvirring som inom en tid kommer ha lagt sig. Guldgrå
himmel. Blött. Alldeles underbart. Jag märker nu att det är – precis som alla
andra känslor, som jag ju kommit på – omöjligt att förklara. Jag älskar
stämningen här på hösten. Jag bara älskar den…. Noterade något, i förbifarten… en minimal händelse, men saker ramlar ändå på plats i en alldeles stum deduktion…. Då var det henne. Det råder nästan inget tvivel, en enkel uträkning. Det var sättet hon såg på mig, men också själva ansiktet i sig. Jag kände ju igen det. Blicken var jämn, grundad, och det var uppenbart att jag i den var någon helt annan än den jag och många i min närhet upplever att jag är. Den var färgad, kanske, av nästan plågsamt gamla händelser som förts vidare i tredje person, en gång i tiden verkliga, från ett annat liv, men nu förmultna och meningslösa, som vattenskadade bilder som en gång var vackra i ett här och nu; allt dom vittnar om är att tiden gått.

IV.

Det var något mer jag precis tänkte på. Kanske att Maria-Pia Boethius skrivit en emellanåt rätt slarvig artikel där hon förfasar sig över Knausgård och den indirekta fascistoida stämningen under ytan på… honom själv antar jag att det när allt kommer omkring blir. Äpplen och päron. Jag som trodde konflikten mellan gott och ont var välkänd. Att brottslingar och konstnärer har mycket gemensamt. Det krävs att man tänker ”stort” om man vill genomföra stor ondska, och det krävs att man tänker stort om man vill genomföra stor godhet också, eller bara stor konst. Det behöver inte betyda att man är ”fascinerad” av nazism eller fascism. Det sa Kubrick också, att den kriminella och soldaten har det gemensamt att dom har något dom står för och aktivt arbetar för i en värld där många accepterar en slags grå likgiltighet. Man kan tillskriva konstnärer där också, anser jag nog. Och jag sa ju redan förra valet att bland det mest kusliga med SD var det att dom trots allt, till skillnad från flera riksdagspartier och framförallt hela vänstern, vågar ha en agenda. Att våra egna flaggbärare inte lägre vågar hissa flaggan högt; den som står för solidaritet, till exempel. Man får inte underskatta mörkret. Man måste våga erkänna att mörkret har jämna styrkor med ljuset. Det verkligt stora är att inte välja mörkret. Det är väl förresten det Knausgård menar? Eller, jag ska ju inte försöka påstå att jag vet vad någon ”menar”. Det är sådant som ”politiska” människor gör, och det är ju där skon klämmer. Jag måste ju samtidigt förstå att det är en ”politisk” människa som skrivit det här. Då har man sina teoribyggen och man håller sig till dom. Det går ju inte att försöka få in nytt ljus där, bredda spektrat. Det är, för den delen, vad partipolitik går ut på. Paket och program; packeterade åsiktspaket, programmerad politik. Förutsägbara system drivna på automatik. Inte för att det är något ”fel” med det; det är väl vad det är. Hur skulle det liksom annars se ut? Anarki, bevare mig väl…. Men det var nog inte det jag tänkte på trots allt, det var ju inte så värst spännande.

Annonser