Öppen natt från höga berget

av Fredrik Fyhr

Handen rycker, svavel flammar. Ut ur mörkret skär vi plötsligt upp en strimma av eld. En tändsticka mellan ett par fingrar, en låga i handen. Fingrarna böjer sig och elden kröks, lodrät låga doppas mellan ljusets rundel. Fladdrar tyst där sedan. Ett rytmiskt pulserande ljus mellan oss gör att din blick böljar på andra sidan. Handen över bordet, händerna tillsammans. Ett halvt leende, hastigt som ett snitt, din mun som en penna som flyger iväg när handen rycker till. Du ska alltid säga något när fönstret flyger upp och vinden utplånar vårt ljus, munnen öppnas med ett klick från tungan innan panget och röken, det blir svart.

Jag vaknar alldeles om en liten stund, för tjugofyra år sedan, ligger på Stora Berget mitt i natten med rivsår över armarna. Överallt kring Stora Berget törnbuskar och branta stenar, snår, en kall natt med tunn vit barnahud på smala T-shirtarmar. Jag har klättrat hela vägen upp inatt och ligger sen på rygg; hjärtslag slår genom blod, kropp, hud ner till stenen och tillbaka. Stora Berget har en alldeles egen puls nu, nu när lilla jag ligger här, där uppe flyger den, den där, där uppe på svarta himlen med kometen på. Utan ett ljud rör den sig över en becksvart matta. Lilla suddiga kometen. Lilla embryo på natthimlen, jag sträcker ut min hand. Sträcker den så knotorna knakar, fingerdarr i daggluft, hmmnnnggh. Pusten, armen ner, kometen vidare längs sin bana. Sträcker igen, försöker fånga dig. Du brinner, lilla komet. Du brinner och flyger. Du är en brännboll. Dom sköt dig från innelaget och nu står jag här, långt borta på fältet och sträcker, sträcker ett darr. Sträcker; lyra. Öppen hand; lyra, lyra. Vilja röra; lyra, lyra, lyra. Kometen kommer, kometen kommer, kometen kommer, den kommer att krascha mot din hand och den kommer brinna upp. Jag vrålar: BRINNANDE BOLL PÅ RYMDEN DÄR SÄG VEM SOM VACKRAST I KOSMOS blinkar, lilla stjärnan där.

Hur jag undrar vad du gör. Var är du ikväll, komet…. Hej. Nej, menar jag. Inte alls så. DUM-heter ja verkligen. Jag öppnar ett postfack imorse och ser bortglömda gårdagar spys ut på stengolv. Du har annat att göra idag att sortera post. Kanske det, går på en promenad och går vilse i Norra kyrkogården, spottas ut vid en neonskylt under vilken alla gator har kvinnonamn och längs Kävlingevägens breda aveny av absolut ingenting går jag och luffartrallar; du får tro’t om du vill men just så gick det till. Jag försvinner in i kyrkogården igen, Wildes kärlek är på min sida och så vidare, kommer jag hem till slut, hem hit, där Boogie street har stängt för säsongen. Sätter mig och sorterar post. Det mesta är OWC. Jag drar upp persiennen och kvinnan utan kläder äter filmjölk vid sitt köksbord. Ovanför henne svajar en planta på balkongen. Ett fönster öppet någonstans, dunkla röster bullrar lätt i ett dåsigt nattligt audiohav av Chopin, svajar fram och tillbaka i luftgropar, Valentina Igoshina spelar gatan till sömns, men jag får ingen ro.

Regnsmatter
Regnsmatter
Regnsmatter
Regnsmatter
Regnsmatter
Regnsmatter, regn regn regn regn, den blöta handen som dras genom
vattenhåret. Människorna utan paraplyn. Nattliga varelser med biodrömmar längs hjärntrådarnas sprakande, en sång mellan fingertopparna och blicken som
säger…… nej förresten, försvinner in i en gränd där vatten porlar som små
bäckar i klockande kullersten. En nersläckt stad där vi vandrar, skuggor, rör
varandra, kanske, kanske inte. Har inte vi setts förr? Jag tycker jag känner
igen din hud. Svarta huvuden under en mörkt blå himmel umgås. Dom guppar fram och tillbaka. Det är skratt och gråt men någon är allergisk mot getingar och
får ett stick och börjar skrika, flaxar hysteriskt med armarna. Det börjar
bland skuggorna och en sliter sig från dom andra, försvinner någonstans in i
mörkret som omger oss och..

hela
tiden detta ansikte vid den lilla folkmassan, upplyst av mörkrött neon. Utanför
baren. Utanför biografen. Enklast tänkbara leende ner mot marken, flyktiga
tankar jag önskar jag fick komma åt. Allt är egentligen kolsvart och nersläckt
men vi gör oss fina, vi klär ut oss. Ett glas rött vin står på byrån brevid
spegeln. Det glimmar rött, rött som ditt blod. Armkrokar och handihandisar.
Enklast tänkbara leende ner mot marken, flyktiga tankar jag önskar jag fick komma åt. Sträcker ut handen, hmmnnnggh, darrskaller i armbågen, benknotan. Ett bord, ett annat bord, egentligen alltså, armen utsträckt och håret längs huden
försvinner i stekhettan från uteserveringens ståltunga värmemaskiner. Men
skratten dom elaka rasslar nerför gränden som små critters, gremlins, kids,
stenarna flyger i luften och neonlampan krossas, enklast tänkbara leende men
panget och röken, det blir svart.

Handen rycker, svavel flammar. Ut ur mörkret skär jag själv upp en
strimma av eld. En tändsticka mellan ett par fingrar, en låga i handen.
Fingrarna böjer sig och elden kröks, lodrät låga doppas mellan ljusets rundel.
Fladdrar tyst där sedan. Ett rytmiskt pulserande ljus framför mina händer.

*

1/7 2010