Briljanta filmobservationer: Insidious

av Fredrik Fyhr

Insidious. 2010. :/. Oh my, det här som skulle kunnat vara så bra. Efter åtta Amittyville-filmer äntligen chansen att se en demonskräckis med lite kvalité och fräschör. Den där stackars familjen som flyttar in i det där läskiga huset är nämligen tillbaka igen och dom är ungefär som vanligt – unga mamma är lite utsliten, unga pappa är lite aningslös, dom små barnen är oskuldsfulla, voodoo-tanterna smågaggiga och gastarna lika sugna på att skrämmas som alltid. Och, okej, det är svårt att helt underkänna den här filmen eftersom den har ett par rätt fina hoppa till-moment – och mot slutet går den också in i någon slags Fulciesque vandring genom dödsriket (här dock kallat ”the further” och inte the beyond) vilket folk verkar anse vara den fånigaste biten i filmen. Personligen anser jag det vara höjdpunkten. Resten av filmen följer en ganska trogen spökhusfilmsformalia, och det hade väl inte varit så misslyckat om inte karaktärerna var så platta och skådespelarna så usla. Herregud vilket livlöst stycke grinolle och träskalle paret i den här filmen är. Låt dom bli hemsökta av demoner i evigheter for all I care. Jag påminner mig själv om att filmen är gjord av den till synes hybris-skadade duon James Wan (regi) och Leigh Whannell (manus); det var dom som stod bakom den första Saw-filmen och jag hade liknande problem med den (jag gillade nämligen inte den heller). Främsta problemet är det slappa ointresset för karaktärerna och det ivriga klafsandet i effekter. Som åskådare får man veta noll om dom här karaktärerna. Dom är bara där, och så ska man liksom på automatik bry sig om dom. Men det funkar inte riktigt så. Filmer som The Others, The Haunting, till och med Paranormal Activity, hade en nyckel i att man trodde, förstod och kände till karaktärerna. Det spelar ingen roll att dom försöker spela korten rätt – ja, dom öppnar inte dörren på en gång och ropar hallå, dom flyttar när det blir för jobbigt, beter sig ”rationellt” etc – men det blir ändå bara (halvdana) skådespelare som levererar klyschiga repliker dränkta i DÅNANDE STRÄNG- OCH BRASS-MUSIK, omringade av vad som i slutändan bara blir effektsökeri. Och när Den där Mary-tanten (som för övrigt var med i Amityville 7, I’m only saying…) dyker upp med sina två quirky comic relief-spökjägare, tar på sig en gasmask och börjar skaka runt ett seans-bord i den astrofysiska jakten på demonen som… ja, är det inte Darth Maul? Ja, då har åtminstone jag börjat fnissa lite, och det börjar kännas som att jag tittar på en Terry Gilliam-film.

Annonser