Fem skivor: Bobbysocks, Py Bäckman, Cobra Starship, Ulf Lundell, Yannis Parios

av Fredrik Fyhr

Bobbysocks – Bobbysocks (1985)

4

Det finns ett stort missförstånd med La de swinge – ja, jag menar låten som vann Eurovision Song Contest år 1985 och gav Norge sin första seger någonsin. Det är ett missförstånd som kan jämföras med de missförstånd som kännetecknar till exempel Born in the USA, där man efter alla dessa år, och på grund av ett sound (i det fallet en refräng och ett fett sound), utgått ifrån att det rör sig om en banal kärleksförklaring till något dumt (i detta fallet dock bara gammal hederlig moss-schlager). Men La de swinge var ”omodern” redan på 80-talet. Sången var resultatet av Hanne Kroghs vision att, med en annan donna av samma kaliber, bilda en duo som lyckades återuppliva 50-talets swing-musik för 80-talets powerpop-publik. Detta blev Bobbysocks som alltså vann ESC och hann släppa tre skivor varav denna är den första.

Och herreminje vilken karamell det är. Hela skivan är en perfekt, och jag menar perfekt, hybrid mellan axelvaddsåttiotal och Cabaret-swing. Flera av dom här låtarna – kanske allra främst Don’t Bring Lulu, om den galna donnan Lulu som river alla fester hon kommer till, och vars röda hår är ”redder there”, snuskigt nog – hade för den delen kunnat placerats i Liza Minnelli-filmen med samma namn. Do-do-dap-smäcken Midnight Rocks låter rentav som en inledning på en musikal åtminstone jag skulle kunna se. Detsamma går att säga om dom andra låtarna i samma stuk, vissa med så avslöjande titlar som Shoo-Shoo-Baby. Inte ens när det blir fullkomligt hjärndött – som i The Booglie-Wooglie Piggy (!) – går det att motstå.

Men den här gamla, näst intill bortglömda skivan har också opererat in några mer ”moderna”, storslagna poplåtar som gör att man storknar; det karibiska tuggummit I Don’t Wanna Break My Heart och den nästan pinsamt dansanta Radio är så catchy – och uppriktigt lyckliga – att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Lägg därpå sötballaden Little By Little, som på något bisarrt sätt lyckas blanda musikalballad med Dolly Parton-country och som skulle kunna ha gjort Olivia Newton John grön av avundsjuka. Avrunda med den mästerliga schlagerballaden Adios – som har en refräng jag aldrig verkar kunna sluta få gåshud av – så rör det sig om en skiva vars enda brist är att den är lite för perfekt.

Det finns helt klart något tidlöst med en skiva från 80-talet som nostalgiskt vurmar efter 50- och 60-talets tonårskultur och (med en sån där oklanderligt fläckfri produktion) pressar in alltifrån Motown-pop till Nashville-country, schlagerpop och powerpop-ballader. Samt sån där musik som bäst framförs av dansöser i rad som rör benen i takt och lyfter på hattarna. Till och med Let it Swing (detta är den engelska versionen) låter i sammanhanget – sitt ursprungliga sammanhang – mer eller mindre briljant. Det är sån här musik jag förfestar till, om någon undrar.

Py Bäckman -P20Y10 (2010)

3

Den här skivan lanserades som en samlingsskiva, vilket den inte direkt är. Man har också påstått att skivan består av gamla låtar på ena skivan och nya på andra, och det stämmer inte heller. Det blir alltid rörigt om man ska vara petig med Py Bäckman (detsamma gäller givetvis ”den försenade mannen”). Vad det rör sig om är istället en dubbelskiva bestående av nya låtar samt nyinspelningar av gamla låtar; den första skivan är inspelad i Los Angeles med ett amerikanskt band och består nästan bara av dom gamla låtarna (men bara nästan, om jag inte misstar mig). Den andra skivan är inspelad i gamla hederliga Polarstudion i Stockholm och den ska nog föreställa innehålla enbart nya låtar, även om fyra av dom kommer ifrån den lysande skivan När mörkret faller som kom 2006.

Nåja, det är förstås inte så noga. Poängen är att det är 21 Py Bäckman-låtar på rad, ungefär uppradade som en konsert; komplett med en och annan obskyr och sällan spelad låt. (Jag hävdar dock bestämt att det inte rör sig om en samling greatest hits. Var är Sista föreställningen? Till en vän? För att inte tala om Jag lever?). Och det finns egentligen ett slags egenvärde i att hon överhuvudtaget gör en ny skiva – jag kan uppriktigt talat inte komma på någon mer underskattad och orättfärdigt dissad artist. Dan Hylander (varför inte dra till med den tråkigaste jämförelsen) fick ju åtminstone glida ut ur rampljuset utan vidare; Py Bäckman får därutöver dras med avfärdanden som ”Py. Progg. Pratsång” och felaktigheter som ”Hon har en ny, framgångsrik karriär som låtskrivare åt andra. Fortsätt med det Py. där är framtiden ljus. Här är den mer tveksam” (Kristianstadsbladet, Åsa Carlsson).

När Carlsson på Kristianstadsbladet nämner Py Bäckman ”nya” karriär som låtskrivare åt andra, undrar man om hon menar, åh, jag vet inte, Nordman kanske, vars framgångssaga på 90-talet till mycket stor del hon låg bakom (ja, Py Bäckman skrev Vandraren. Eat your heart out!). Tiden är förstås relativ, men jag vet inte om denna karriär kan sägas vara speciellt ”ny”.

Men, okej, tio djupa andetag nu, så fortsätter vi…

Py Bäckman är en ojämförbart personlig, dramatisk och talangfull artist och en av Sveriges bästa låtskrivare. Det råder inget som helst snack om den saken. Att hon sedan varit för originell för den trendkänsliga svenska musikkritikerkåren (även schlager- och svensktoppsvärlden) och även fått någon slags ”kristen karriär” som kyrkoturnerande psalmskrivare och Kaj Pollak-sidekick (nej, inte indievärlden heller, sa jag det?) det kan väl inte hon rå för – och inte finns det väl något att skämmas för. Hennes enda svaga sida är när det blir för mycket av alltihop förutom ren låtkvalité, som i Magisk stjärna; det grötiga Melodifestivalbidraget som, tyvärr varken oväntat eller särskilt oförtjänt, kom på sista plats i sin deltävling 2010 och som den här skivan kom i samband med. Men det säger å andra sidan ingenting om svenska musikkritiker; när den [valfritt skällsordsadjektiv här] Markus Larsson på Aftonbladet skrev om låten verkade han uppriktigt talat inte veta vem hon var. Men annat vore väl förvånade, å andra sidan.

Men jag misstänker ändå att den här skivan är gjord med någon slags god smak i åtanke, och det är tyvärr det som gör att den svajar lite. Jag blev nästan chockad när Py Bäckman släppte sin första skiva på femton år, den tidigare nämnda När mörkret faller, inte bara för att den faktiskt kom till slut utan främst på grund av hur osannolikt bra den var. Det var något med blandningen av det storslagna i hennes låtar och det helt anspråkslösa i produktionen, temat och stämningen. Det var en (nästan rokoko-aktigt!) lättsam samling gammelpop-pärlor och den lyckades låta modern utan att för den sakens skull överge den här artistens signaturmässiga svulstighet.

P20Y10 verkar dock välja en mer avskalad approach, och det är synd. Det amerikanska bandet är stabilt, men inte häpnadsväckande, och nästan alla dom gamla låtarna är på ett eller annat sätt nedskruvade i tempo, attityd och produktion. Det gör att många låtar som i originalversionen var mystiska eller dansanta, ljudmässigt förtrollande och överlag oemotståndliga – som Kristall, Kär i kärlek och inte minst Con-Cordelia – här liksom… lunkar på. Det slänger på en olämplig tyngd som den här artisten verkligen inte behöver. Låtarna från När mörkret faller blir också problematiska i sina nya versioner eftersom… tja, dom är ju bara fyra år gamla till att börja med. Egentligen är det, om man ska vara kritisk, bara Kvinna från Tellus som överlever med hedern i behåll (med reservation för att låtarna förstås är bra, egentligen, till att börja med).

Det som gör att albumet håller är, kanske inte helt oväntat, dom nya låtarna. Det finns uppenbarligen kvar överskottsenergi från nytändningen i När mörkret faller. Den ljuvliga Jag är fri, det oemotståndliga och allsångsvänliga kraftpaketet Imma (titeln!), och den oklanderliga Långt till himmelen låter som omedelbara klassiker. Göra-slut-låten Vad är över har också en sån där stenhård text som bara Py Bäckman kan leverera, rakt mellan ögonen på det manliga konstnärsegot, med rader som ”Vad är över, vi hade ju ingenting” och en balans mellan glädje och ilska som inte går att ta miste på. Det är bara misslyckade funk-utflykten Övertid som inte håller… och, så kan man ju fråga sig varför Tidssången – gjord för SVT-barnprogrammet För Alla Åldrar – är med men, tja, varför inte.

Just ja. Avslutande balladen So long, min kära är också något av ett mästerverk. Det råder inget tvivel om att Py Bäckman skrivit den, framför den, och ja, det är ju det som är hela grejen.

Cobra Starship – Night Shades (2011)

2

Det här skulle kunna vara min ideala förfestmusik, och jag skulle kunna säga att kvasiplojbandet Cobra Starship är stolta fanbärare för god kvalitetskitsch i vår tid. Men det vore inte helt sant. Bandet bildades år 2005, mest på skoj, men har sen släppt ett par mer eller mindre ambitiösa skivor ändå. Deras första singel var Snakes on a Plane (Bring it). Jag menar, jag restar mitt case där.

Och Night Shades har för den delen också en del hejdlösa stunder. Vad annars kan man vänta sig av en skiva där en Susan Boyle-producent, norska Stargate-teamet, en medlem från Le Tigre, en brud från American Idol, en obskyr singer-songwriter vid namn Ryan Tedder, en Britney Spears-producent, nån slags uppåtkommande hip-hop-kille, hela det franska ”tjejbandet” Plastiscines och ett popband med bandnamnet Jump into the Gospel (andningspaus) har samarbetat. Dessutom älskar jag omslaget, där en röd klacksko krossar ett par indienördsglasögon. Så, så, tillfredsställande.

Det rör sig förstås om nästan helt hjärndöd och hemskt underhållande dans- och popgodis. Allt är en enda röra – inledande college-rock-aktiga You Belong to Me är svulstig medan singeln You Make Me Feel (spår två) är emo-pop med Rihanna-ambitioner; dansgolvsballaden Anything for Love är en ripoff på Bizarre Love Triangle av alla saker och så mitt i alltihop har vi nån wigger som dundrar in och får en hel låt som bara handlar om värdet i att visa ”the middle finger”.

En och annan låt är (nästan) bra på riktigt; som dansanta Cee-Lo-spinoffen Fool Like Me, och dom tre högstadieaktiga klubbdramerna som avslutar själva skivan (vem som nu köper den; målgruppen känns inte sådär jätte-old school), nämligen discoballaden Fucked in Love, skräniga duetten Disaster Boy och blipp-blopp-emo-historien Shwick.

Det är egentligen inte obegåvat, men det blir i slutändan för automatiskt och själlöst för att vara medryckande; en bra signal till mig om att jag fortfarande har mina egna smaklökar intakta och att jag inte bara gillar vad som helst bara för att det skulle kunna anses vara dåligt av allmänheten. Dessutom hänger ju sån här musik alltid på omständigheterna. Cobra Starship borde vara sponsrade av Red Bull och Smirnoff, för jag tror inte dom klarar sig utan varandra.

Ulf Lundell – Roskilde Orange Stage 1999 (2011)

4

Det här måste jag bara få ur mig. Det kan tyckas överflödigt att konstatera att Uffe släppt en ny skiva och att den är bra – men saker är inte alltid nödvändigtvis som dom verkar. För det första verkar herr Ulf gått i pension sedan Omaha kom för tre år sedan (och tre år evigheter i Lundell-sammanhang) och jag kan inte påstå att – det förvisso mysiga – vykortet som följde med boken En öppen vinter egentligen räknas. För det andra är det två liveskivor – den ena en Unplugged-skiva och denna andra en Live-upptagning från Roskildes Orange-scen 1999. För det tredje – anledningen till att jag tar upp skivan är att den är förkrossande bra och att någon måste stå upp för det.

Inför dessa två skivsläpp behöver inte ens svenska musikkritiker bemöda sig med att lyssna på skivorna. Unplugged-skivan blir hyllad och Live-skivan sågad, eftersom den är från den skramliga Slugger- och Fanzine-perioden, och man har liksom enats om att den sidan av Lundell är ”fyrkantig, tråkig, livlös, dum, etc”. Så ser det mer eller mindre ”ut”, och förutsägbarheten påminner om den där kvävningskänslan man kan få i ett alltför unket rum när solen plötsligt ligger på och gör att man akut måste öppna fönstret.

Sanningen är att det ena uttryckssättet inte är mer värt än det andra. Ja, Ulfs unplugged-turné var efterlängtad – han hade länge pratat om den men aldrig vågat genomföra den på grund av ”nakenheten” – och materialet är oklanderligt. Men den buffelrockande Ulven är minst lika imponerande, om än på ett annat sätt – Slugger framstår idag som en av hans allra bästa skivor från 90-talet och urladdningar som Om jag hade henne, Ärrad och bränd och Man igen följer både en konsekvent punk-logik och en kärlek till beatnik-uttryck. Ungefär som en korsning mellan Charles Bukowski och Kal P Dal. Lite mer nykter, inte omöjligt.

Dessutom är Roskilde-skivan bättre än Unplugged-skivan. Marginellt, möjligen, men ändå. Unplugged-skivan är mycket bra men den har en viss grå jämntjockhet och det finns en, kanske naturlig men ändå, monotoni där Roskilde-skivan är dundrande, underhållande och lyckas dessutom med konststycket att visa upp några av den här artistens mest uttjatade låtar och få dom att låta splitternya, våldsamt starka och lika odödliga som dom ju egentligen är. Det roliga med den här inspelningen är att den funnits ända sedan det begav sig, och att den här ”officiella bootlegen” valt att inte redigera materialet utan ta hela konserten från början till slut. Det är alltså midnatt på Roskilde, mörkret ligger över scenen och REM har just gått av scen – När Ulf kliver upp med det där hallået som snarare låter som ”talley-ho” drar han igång ett stycke förkrossande tinnitus-rock, som man dessutom får höra på ett svettigt och vitalt nära håll. Det finns en svensk i publiken som då och då utropar ”DET HÄR ÄR JU GUBBROCK FÖR FAN!” och det är liksom del av slugger-charmen. Folk som inte fattar det har, tja, helt enkelt inte fattat grejen. Den här musiken ska spelas så att det är oklart om högtalarna håller. Vid laget vi passerat Den vassa eggen och Skyll på stjärnorna och vrålar igång Idiot City – som Janne Bark hjälper att lyfta till ett epos av decibel – ska det vara tveksamt.

Förutom dom karaktäristiska skrammelnumren från den här eran finns I kvinnors ögon, Främlingar, en osannolikt mäktig Hon gör mig galen och versioner av Chans, Gott att leva och Lycklig, lycklig som låter ofattbart starka och innehåller sammantaget mer krut och dynamit än… nej, just ja, vi pratar om Ulf Lundell. Dumt att leta efter motstycken egentligen.

Yannis Parios – Pio kali i monaxia (1984)

3

Den här vinylen hittade jag på en fantastisk loppis-affär i Visby som jag för tillfället glömt namnet på. Det enda jag hade att gå på var magkänslan eftersom all text på konvolutet var, bokstavligt talat, rena grekiskan. Men en man i kavaj som lite lakoniskt röker en cigarett intill någon slags tanig krukväxt… ja, det såg helt enkelt rekorderligt ut.

Det visar sig att 65-årige skönsjungande greken Yannis Parios förstås släppt hur många skivor som helst sedan 1969, och i hemlandet har han varit populär över generationsgränserna ända sedan dess (åtminstone om man ska tro den engeleska biografin på hans hemsida). Nuförtiden ser han lite grann ut som Julio Iglesias, men han såg tydligen helt annorlunda ut på 80-talet; den ruffiga, lite skamfilade kufen på omslaget till den här skivan påminner snarare om Leonard Cohen.

Musikaliskt är det inte långt därifrån heller, på sätt och vis. I svenska öron påminner Parios själva sound om poetiska visor, och till viss del centraleuropeisk smörsång, men gubben har ju en hel del krut i brallan. På engelska heter den här skivan ”Loneliness is better” eller ”Better to be alone” och titelspåret – som han sjunger med sin lille son! – handlar om att ensamheten, utan minsta tvivel, är att föredra framför att ha någon som man vet att man kan förlora. (Och folk undrar hur Knausgårds barn har det! Försök vara Parios jr). Resten av låtarna har också helt fantastiska titlar i översättning: ”We love each other, but…”, ”You don’t love me”, ”Leave me, you too”, ”You are my mistake”, ”Margarita, I am leaving”, ”You are not human”, ”I’ll take revenge on you”, ”I don’t trust you” samt avslutande ”I love you”… låter som dramaturgin på en grekisk mans äktenskapsgräl, no?

Skivan kom 1984 så det är inte omöjligt – jag bara höftar här – att det är en skilsmässoskiva, eftersom dom var populära kring 80-talets mitt vad jag förstår. Tesen överrensstämmer med den finstämda musiken, där titlarnas aggressivitet inte alls matchar, och överlag är det här en idealisk, effektivt harmoniserande, skiva att spela på söndag morgon eftersom den torde sprida lugn i vilket rum den än spelas på.

Yannis Parios är dessutom oerhört kitsch-worthy, insåg jag via några snabba klick. Dessutom använder tydligen De Niro sig av honom när han raggar. Fett.

Advertisements