Briljanta filmobservationer: There Will Be Blood

av Fredrik Fyhr

There Will Be Blood. 2007. 🙂 :). En fyra år lång bakläxa. There Will Be Blood var den film jag mest såg fram emot år 2007, men så gick jag ändå inte och såg den (jag skyller på att det var den mest förslappade tiden av mitt liv) och har inte haft nöjet förrän nu. Osannolikt nog – jag tror i alla fall att det är osannolikt – är den ännu bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det är Paul Thomas Andersons första film sedan Magnolia, och han borde inte kunna överträffa den men jag vet inte… När var senaste gången en film var så här löjligt välgjord och samtidigt fullkomligt über-intelligent? Det här är en film som berättar en historia i bilder – inte karaktärer, inte dialoger, inte musik – men bilder, som film ska. Den handlar om en gubbe som hatar alla människor inklusive sig själv och enbart begär pengar och olja. Han får flera olika chanser till att bli omvänd till en god människa men han slår kompulsivt ner dom, skjuter dom i huvudet, eller krossar dom med bowlingkäglor innan han får anledning att utropa att han är ”färdig”. Pengar och olja ska det va. Och ångest! Han har snott ett barn och använt honom som son, mest för PR-värde, och man vet att byns unga stackars präst tror att djävulen kommit till staden för oljepumpen fattar eld en natt och han stirrar på lågorna med rädda ögon (filmen berättas, som sagt, i bilder). Filmen har så bra foto att jag kissade på mig, och ett genialiskt soundtrack som närmar sig skräckfilmsgenren (huvudpersonen är, verkar filmen säga oss, bokstavligt talat ett monster). Dessutom har filmen återskapat förra sekelskiftets Amerikatt till minutiös perfektion. Ingenting jag kan skriva här kan egentligen förklara den här filmens styrkor – det måste bli några tusen ord istället, sådär som det brukar bli när jag går igång på allvar. Första timmen låg filmen helt före mig och jag satt och funderade på vad jag egentligen tittade på; utan att jag visste det hade jag redan nappat och efter vändningen i mitten började filmen veva in mig. Jag var chanslös, helt fast. Jag kan säga att filmens mottagande verkar vara ett tecken på biopublikens tilltagande lathet. Jag minns att den pretentiösa och lite löjliga No Country For Old Men – som var tekniskt välgjord men lika ytlig, död och innehållslös som ett torkskåp – ju vann diverse Oscars över den här filmen som också var favorittippad. Inte så förvånande kanske – den är publikvänlig, lätt att hänga med i, man behöver inte känna sig dum eftersom filmen till att börja med är väldigt barnslig – men det är alltid tråkigt när det förutsägbara och ytliga tar på sig fårakläder och poserar som kvalité. Kvalité är när en film ger motstånd. Konst är när du börjar undra vad du egentligen tittar på. Mästerverk är filmer som du behöver en egen oljepump till, en källa du återkommer till men som ändå aldrig verkar bli tömd och som hela tiden visar sig ha nya överraskningar. Det här är en sån film. (Jag borde redan ha sett om den eftersom jag, alltså, på många sätt inte hörde upp under första halvlek). Någon sa att det inte finns några kvinnor i den. Okej, då finns det väl inga kvinnor i den. I övrigt är det den bästa amerikanska filmen sedan, tja, Magnolia.

*

Not: Det är förstås inte Andersons första film sedan Magnolia, utan hans första film sedan Punch-Drunk Love. Men den räknas inte på samma sätt, även om den också är bra.

Annonser