Briljanta filmobservationer: He Knows You’re Alone

av Fredrik Fyhr

He Knows You’re Alone. :/ 1980. Det här är en sån film man får anledning att ropa: Åh nej, förtexterna attackerar! Ja, ack du tidiga 80-tal. Slashern var ny och du spottade ut dig den ena filmen efter den andra. Nuförtiden är genren så urvattnad att… ja, ta Prom Night-remaken eller Sorority Row-remaken eller Final Destination 4 eller gör inte det förresten…. men på den gamla goda tiden hade dom här filmerna mage att ha dialogscener, helt okej skådespelare och lite ordentliga intriger. Många skulle nog tycka att den här filmen är lite tråkig och, tja, visst, men låt säga att dina grannar har bestämt sig för att sabotera din arbetsro genom att skråla med i Men At Work och du behöver någon slags nattbio; har du inte sett gamla Sorority Row, eller Terror Train, eller Black Christmas (eller Mother’s Day, eller April Fool’s Day, eller My Bloody Valentine…) kan du se He Knows You’re Alone och få en ganska klassisk b-filmskänning. Vad handlar den om? Jo det är en tjej som ska gifta sig, men en galen mördare stalkar henne tyvärr. Under tiden springer en massa otippade skådespelare omkring och är igenkännbara – James Rebhorn (rådgivaren som får sparken i Independence Day) är en kåt collegelärare som förför elever med repliker som ”Philosophy is bullshit, this is what it’s all about” och tidlösa surmörten Paul Gleason (läraren i Breakfast Club) sitter och verkar vara knappt närvarande som kriminalare. Kanske mest otippat är att Tom Hanks är med, i sin första roll, som nördig pseudo-joggare och karusell-filosof. I övrigt är det mesta i filmen snott från Halloween, främst, och här och var så det verkligen blir löjligt. Så det är mest för kompletister alltså, men varför inte? Soundtracket är funkigt och många repliker är sådär underbart konstiga och obegripliga. Jag har sett sämre filmer med Tom Hanks.

”Splash! Its a mermaid movie. Oh, I’m going places, you better believe it”

Annonser