Fredag 9/9 2011

av Fredrik Fyhr

Som att det gått för lång tid, att det blivit obekvämt eller att det helt enkelt blivit omöjligt att placera. Jag kan för den delen inte heller placera det. Eller rättare sagt känslorna… nej, det är bara en enda känsla jag har. En liten känsla jag inte
kan sätta ord på alls. Jag kan säga dom där orden, men det kanske bara är det närmaste orden kan komma….  Funderade på om känslorna som väcktes var en illusion men insåg att dom inte var det. Jag känner mig fortfarande ny, annorlunda, mot bara alldeles innan dess. Som att det var ett skifte. Men jag känner också det som att jag är under vatten nu, här, i den här fjärde hösten. Som att jag var på markytan där, på ön och sen med k också, och nu har jag hoppat i vattnet för att dyka. Och att jag är kvar här, söker något där jag simmar runt. Som om jag inte får komma upp till ytan igen förrän jag hittat det…. Skrev tio sidor ikväll. Det kändes mycket bra, sådär som det brukar när jag
verkligen skriver. Gick på en promenad, den vanliga, och tittade på det igen när jag kom tillbaka. Inte lika nöjd, det är jag ju aldrig, men ett par justeringar och jag kan säga att det inte finns något jag stör mig på åtminstone. Stilen verkar intakt. Det kan bli bra. Ett jävla liv när jag var ute, kvart i tio eller så. På den där gatan där Hemmakväll och Repeat Records ligger var det fullt av folk. Kids, tyckte jag det verkade som. Men kanske novischerna bara blir yngre… Sov. Vaknade ett av regn. Regn i omlopp idag. Regn i solsken. En duschartad skur bortåt eftermiddagen. Mycket kallt nu ikväll, inatt. Jag svälte mig själv hela dagen fram till 22 då jag gjorde pasta med tonfisk. Nu är jag trött. Det känns mycket bra. Lyssnar på Hats och undrar hur många gånger jag hört den skivan sen jag första gången hörde den. Nu när jag lyssnar på den känns det som att jag… kan inte säga längtar, inte heller önskar, men något mindre. Vad? Livet försiggår. Dag efter dag. Det är egentligen inte så mycket mer än så. Jo det är små moln som glider förbi. Jag lyssnar på Ansgar och Evelyne. Men det är lönlöst. Lyssnar på något annat, men det blir inte självklart. Jag kan inte förklara den känslan bättre, inte den heller. För precis tio år sedan praktiserade jag på en lågstadieskola. Dom ungarna måste alltså vara arton år nu. Det är svårt att begripa. Inatt kunde jag inte sova eftersom det fanns myggor i rummet. Jag drömde om skator. Dom hoppade runtomkring mig. Jag förstod inte vad dom var ute efter. Dom bara hoppade, jag bara stod.

Advertisements